Var är sanningen?

Bra början! Jag vet att jag finns. Men jag vet inte mer än så. Jag vet att 1 = 1, eller vet jag ens det? Det är ju jag som lärt mig vad 1 betyder i skolan, innan dess lärde sig den första människan (eller snarare uppfann) någon en mening som är det vi idag kallar "ett". Djur tänker ju knappast i matematik. Men om jag definerar att ett är ett samt ett + ett är två ("och" har ju samma innebörd som "+") så har jag matematik. Men det är knappast säker sanning trots att det är logiskt hållbart att om jag vet vad 1 betyder så vet jag vad 4 betyder. Och att 1 inte är 4.

Men i den riktiga världen kan jag ju säga "ett bord" men bordet består av träfibrer. Ett träfiber - träfiber består av molekyler. En molekyl - molekyler består av atomer. Så i den verkliga världen: vad är ett? Det måste vara så att vi kan kalla en grej ett ("ett bord") och i vårt talade språk och i vår tanke är ett bord inte två bord. Men jag kan kalla ett par bord "dedär" dvs ett precis som jag kan dela ett bord i miljarder delar. Så "ett" är språk. I samma grupp som ordet "och" dvs plus.

Ett är tanke, ord är tanke. Tanke förmedlas i ord. Ordet ett kan hänvisa till en tanke. Tanke finns (enligt "cogito ergo sum") alltså finns "en tanke" eftersom jag definerat den så. Ett jag finns alltså finns ett, ett plus ett är två. Dessa ord när man vet deras mening bygger logiska meningar i viss ordning men om man vet deras mening och säger "ett plus ett är fyra" så är det ologiskt och icke sant. Alltså finns det någonting som stämmer och någonting som inte stämmer. Eller någonting som känns rätt och logiskt och någonting som känns ologiskt. Någonting som är otänkbart, t.ex. en sak som är fyra saker eller en geometrisk figur med fyra hörn fast med ett enda hörn. Det går att skriva (uppenbarligen) men att föreställa sig? nej. Ett är fyra är oföreställningsbart. Om man vet vad orden betyder finns det kombinationer ord som är "vackra" och logiska och sanna.

Så att det finns sanning är väl nästa steg i listan om steg ett är att veta att jag vet att jag tänker.

Steget efter det? Det är världsfred jag vill nå.

Jag tänker, det vet jag för om jag skulle bli lurad, bredragen... det vore att tänka!
Jag tänker mig en sak med tre hörn, den har inte ett hörn. Jag kan inte tänka mig "1=3" alltså är 1=1, jag har matematik. Vad är denna plats med:
-tänkaren, tanken, matematik, språk, ord... det är medvetandet. Om man tror på ett undermedvetande (dvs att allt som finns inte är detta jag som säger "tanke finns") så måste medvetandet vara "större" än såhär. Kanske ger medvetandet upphov till bädbetandet som är denna "plats" där tankar finns. Nu har vi en kategori, ett ord, ett samlingsnamn för: "tänkaren, tanken, spårket, matematiken..."

Kan jag vara säker på att föreställningar finns? Om en demon skulle lura mig till att ha illusioner istället för föreställningar... att ha illusioner är att ha föreställningar. Föreställningar (självritade bilder) finns.

Tänkaren, tanken, språket, matematik, föreställningar... allt det är "bädbetandet" och "medvetandet" är det som ger upphov till "bädbetandet". Dvs i bädbetandet kan jag ha språk som beskriver medvetandet som en loop eller en föreställning som beskriver medvetandet som hur jag nu föreställer mig det. Medvetandet ger upphov till bädbetandet (ge mig ett bättre namn om ni har ett!).

Precis som "matematik" är ett ord i vilket "ett" och "plus/och" är, så är bädbetandet en kategori i vilken allt som finns i bädbetandet är. Jag vet inte om det kommer komma till nytta senare men tills vidare kan vi väl kalla det så, vi har ju rätten att i detta bädbetande uppfinna kategorier/nya ord.

Det jag vet om bädbetandet: tänkaren är del av det, tanken är del av det. Tänkaren och tanken finns och tänkaren har makt att uppfinna ord och ge dem mening, såsom ordet "bädbetandet". Vad är denna process - uppfinning? Det är bädbetande. Bädbetandet kan uppfinna, uppfinning sker i bädbetandet.

Vad mer kan jag göra, jag som säger "jag tänker och jag finns, tanke finns, ord finns, jag uppfinner ord såsom ordet "ett" och uppfinner ordet "två" och meningen med ordet "två" är "1+1". Jag uppfinner ordet "bädbetandet" som är en kategori precis som kategorin ord innehåller alla ord inkl. detta ord: "ord". Bädbetandet innehåller språk, matematik, föreställningar, tänkaren och tanken. För tanke kan ju inte ske utan språk och föreställning finns, det har vi härlett från att om bara illusioner skulle luras på mig av en demon... att ha illusioner är att ha föreställningar.

Oj, nu blev det långt. Men så långt har vi kommit från säker sanning. Hur når vi världsfred? Nästa steg jag tänker ta är geometriska sanningar. I matteboken finns dem och det går inte att argumentera emot dem. En cirkels diameter ÄR två gånger radien eller radien plus radien. Det är definerat så precis som 2 är definerad som 1+1. En triangel, en pentagon, en sphär.... alla dessa har sina sanningar som relaterar t.ex. omkretsen eller ytans area till diametern eller volymen....

Och vi kan inte tänka oss en sak med ett hörn som har tre hörn. Inte en sphär vars volym är 9.992 gånger 5 gånger sphärens area upphöjt till 15. Inte en cirkel vars diameter är tre gånger radien. Inte en cirkel vars omkrets inte vore pi gånger diametern. Så geometriska sanningar är lika sanna som att 1 = 1.

Geometri är en kategori inom kateorin "matematik" som är en kategori inom kategorin "språk", men geometri innebär föreställningar OCH språk. Allt det är enligt vår definition "bädbetande".

Tvivel finns. Om jag tvivlar på att jag tvivlar (vilket jag kan göra, jag kan ju tvivla på vad som helst) så blir resultatet att jag är säker på att tvivel finns. För att tvivla på att jag tvivlar är att tvivla.

Tanke finns, jag finns, tvivel finns. I tanken har jag ett ord eller ordet ett. Ett och ett är två, det är definerat så.

Nästa steg? Geometriska sanningar har vi redan tagit. Descartes kopplade det abstrakta logiska till grafer alltså kan vi ta "ett ord finns" till "ordet ett finns" till "ett plus ett är två" till att representera y på ena axeln och x på andra och rita en graf för x+5=y. Eller för x*x eller någon annan funktion som tas från algebran och att algebra fungerar fick vi från att ett + ett är två och det fick vi från att ett ord finns och det från att i tankarnas värld finns ordet ett för den som säger "jag".

Vi kan ju inte bara gå och anta vad som helst. Det är det vi gör annars också och se vad det blir: världen är förvirrad. Så vi får förlita oss på det mest kända.

Jag kan inte förställa mig en tresidig sak med 1 sida, eller att 1=3. Jag kan heller inte observera det allt är del av eftersom att göra så lägger en observerare separat. Dvs det allt är del av är såklart verkligheten och att ha ett medvetande utanför verkligheten är inte mitt mål, det är onåbart. Om det finns någonting som allt är del av är det icke-observerbart. Detta är en sanning lika sann som att en trehörning sak (geometriskt objekt) med ett enda hörn är omöjligt att tänka sig. Jag kan säga det, jag kan säga att 1=3 men slutsatsen från ett sådant påstående går stick i stäv med logiken. Alltså finns saker vi vet att vi inte kan föreställa oss, detta borde vara klart från kvantfysiken i vilken vi vet att vi inte kan veta vissa egenskaper hos en elektron. Samma sak lär stämma i astronomin: hur ska vi kunna veta vad som finns utanför synliga universum om vi fångat det äldsta ljuset? Vi kan veta att vi inte kan veta. Och om vi nu antar en kropps existens kan den kroppen knappast bryta mot naturens lagar såsom gravitation.

Men hur tar vi oss dit? Vi vet ju att vi inte kan tänka oss vissa saker, vi vet att det finns en tänkare och en tanke, vi vet att algebra är logiskt och bekräftas av/i tanken. Vi har språk som är formgivning till tanke, språk är hursomhelst kopplad till tanke. Ord finns, ordet ett finns... Det var en gedigen lista hittills!

Det är rimligt nog att koppla det vi ser till ögonen. Detta är ett antagande men det intressanta är att tänka på att det är sensorer i baksidan av ögongloben. De ger upphov till sensation dvs seende.

Dessa sensorer finns också i huden. Som tur är hänger sensationerna ihop i en enda enhetlig upplevelse. För hur skulle det vara om sensorerna i huden inte gav samma information som ena ögat som i sin tur ger annan sensation än det andra ögat. Det råkar vara så att vi kan se någonting och blunda och känna detta samma ting. Vi tänker på världen i objekt, vi måste ha evolverat att göra så. Dessa objekt kan vi beskriva med både båda ögonen samtidigt som huden, alltså finns objekt men vad är dessa objekt om det vi verkligen har är sensation "översatt" genom sensorerna.

För hur vi än vrider och vänder på det är det inte objektet i sig som finner sig i medvetandet. Heller inte "den enda sanna beskrivningen" eftersom vi inte ser all detalj som finns (därav mikroskop). Vi ser heller inte alla våglängder (inte infrarött eller ultraviolett eller radiovågor eller mikrovågor). Vi ser mycket mer än en fluga som är så liten jämfört med min kropp, och vi ser samma saker som flugan (samma lampa t.ex.) men jag ser dessa saker annorlunda jämfört med flugan.

En uggla ser saker bättre än jag, en fladdermus skriker ljud och som en radar upptäcker varifrån de studsar tillbaka därav kartläggandes samma grotta som vi kan finna oss i. Vi beskriver alltså alla djur samma verklighet. Alla organ samma verklighet.

Och det vi vet om verkligheten är att den överensstämmer oavsett om vi har 1 eller 2 eller 5 ögon. Det hade varit en evolutionär fördel att "blanda ihop" de olika informationsflödena. Det säger någonting om verkligheten: att den är beskrivbar såsom vi redan sett i att vi funnit "jag tänker därför finns jag". Men mer intressant är att den (de "skuggor" den kastar på oss som i Platons grotta) ger upphov till en enda överensstämmande upplevelse skapad ur miljoner sensorer ur ett flertal olika sinnesorgan.

Låt oss nu beskriva verkligheten utifrån att [jag finns] och jag ser samma objekt ur båda ögonen, och 1+1=2 eftersom vi definerat det i språk, språk finns för att tanke finns, tanke finns för att att bli lurad till att tro att jag tänker... att tro är tanke. Språk, matematik, grafisk representation av abstrakt matematik, otänkbar grafisk representation av motsägelsefulla "uppdrag" (t.ex. enhörning med tre hörn), visuell beskrivning av verkligheten: samma verklighet ur vänster som höger öga som huden som munnen osv och det är samma verklighet som kan beskrivas i ord (tänk på t.ex. ordet: "människa" och ordet hänvisar till någonting jag ser).

Så jag har tanke, ord, ord hänvisar till sånt jag ser och det jag ser ges upphov till av sensorer som översätter det som "krockar" i dem. 100 miljoner sensorer i vardera öga ger en sammanhängande bild med objekt med namn och direkt vet jag vad ett objekt används till.

Och ordet "människa" hänvisar till ett objekt med två händer och två ben och ett huvud.

Ja. det är väl egentligen en semantisk sak. Alltså vad lägger vi i ordet sanning eller sanningen. Att jorden var platt var en sanning för människan förr. Kanske är det så att vad vi kollektivt bestämmer oss för att förklara ett fenomen eller beteende är sant. Vetenskapligt är det väl matematiken som är den forskning som kommer närmast sanningen. Många forskningsområden har snarare hypoteser är rena sanningar exempelvis psykologi, sociologi, pedagogik mm. Sanningen om många fenomen kommer säkerligen att förändras i framtiden. Sedan går det lite av mode av sk teorier. Psykologin kommer hela tiden med olika behandlingsmetoder. På 70-talet var psykodynamisk behandling som var det som gällde, sedan kom betingning och beteedneterapi, sedan milöterapi, sedan kognitiva behandlingar, Sedan slogs beteende -och kognition ihop och blev till KBT. Det sista skriket idag är mindfullness.

Är inte psykologi helt enkelt läran om det medvetande (den som evolverat graduellt) som ger upphov till "bädbetandet" i vilken jag ser tanke i form av visuell representation och allt annat vi listat ut hittills? Dvs medvetandet har evolverat tillsammans med hjärnan. Vad vet psykologer idag om det medvetandet? Knappast någonting. Har sällan ens hört att medvetandet (t.ex. hunger och språk osv) har någonting att göra med att vissa organismer överlever medan andra dör generation efter generation under lång tid. Psykologer verkar tro på medvetandet som någonting mystiskt och har inte greppat evolutionsteorin. Vi har en stor hjärna därav ett stort medvetande. Medvetandet har evolverat byggandes på det gamla precis som hjärnan. Så nu har vi konceptet "medvetandet" (det som ger upphov till bädbetandet) i bädbetandet (denna plats av språk, tanke, jag, koncept, osv).

Så "medvetandet" är ett ord som hänvisar till ett koncept och koncept (precis som allt annat såsom ord och beskrivning och synintryck) finns i det vi kallar "bädbetandet" som alltså är den plats i vilken jag kan säga jag, den plats som ges upphov till av medvetandet. Medvetandet har evolverat jämsides hjärnan om jag antar att jag har föräldrar och de hade föräldrar osv osv tillbaka till livets början (ca. 3.8 miljarder år) och i varje generationsskifte sker mutation (avkomman är inte en exakt kopia av föräldern) och de som överlever (hur de än må överleva, t.ex. om någon muterade en större hjärna) överlever till att para sig och bli förfäder till nästa generation i vilken de överlevande överlever. Denna process har format medvetandet.

Var gick gränsen då någonting inte var medvetet till att det var det? Det finns ingen sådan gräns, Descartes var ju den första som så sent som på 1600-talet sa "jag tänker och jag finns". Innan dess sa våra förfäder "jag" och delfiner kan känna igen sig själva i en spegel (om man ritar en röd prick i pannan på dem försöker de få bort den från sig själva).

Katter är medvetna, insekter... maskar beskriver uppenbarligen sin omgivning annars skulle de inte hitta mat eller känna när de borde sprattla eller inte. Det första medvetandet, om vi ska dra ett sträck någonstans, måste vara den första sensorn dvs den första beskrivningen på det sätt sensorer tillåter beskrivning. En sensor i en organism så liten att vi inte ser dem med blåtta ögat. Det var det första medvetandet för efter det växte antalet sensorer och hjärnan växte, medvetandet växte och här är vi idag. Var gick gränsen? När en organism födde en unge som hade en sensor och dess förälder hade inte det. Organismer utan sensorer reagerar dock såklart på omgivningen också, de dör om de inte får mat t.ex.

Men någon gräns gick aldrig vilket pekar på att bädbetandet, mitt bädbetande och därav mitt jag, "inte finns" på riktigt. För jag är ju en cellmaskin visserligen med miljoner sensorer i vardera öga som ger upphov till det jag ser, men vision precis som grafisk representation kan omöjligt vara det det är vision/representation av. Jag är ett djurs medvetande, ett djur byggt av celler, ett djur som evolverat från att bara ha en enda sensor till att ha sensorer utspridda och av olika slag över hela min kropp. Alla sensorers information "blandas ihop" till en enda upplevelse av en kropp som ser andra objekt i samma rum som kroppen finns i och ser dem med båda ögonen och när ögonen säger att handen rör objektet känner medvetandet upplevelse som härstammar från sensorer i handen.

Vad finns utanför sensorn? Om jag är i bädbetandet nu och alltid och har alltid varit, vad är det mina koncept och intryck och beskrivningar beskriver? "Verkligheten" är svaret men ack ett ord är inte hela Sanningen.

Vad menar du med att jag inte finns på riktigt? Jag kan trots allt härleda att jag finns genom att anta att en demon lurar mig med all sin allsmäktiga kraft och därmed (eftersom lurning innebär både tanke och "jag") vet jag att jag tänker. Detta givetvis utifrån att det fanns ett jag som ställde frågan, frågan lär aldrig ställas av t.ex. stenar. Men hur är min kropp fundamentalt skild från en sten? Visst, atomer har grupperats till den kropp jag har och en sten är inte levande trots att både kropp och sten är atomer.

Denna gruppering atomer som jag (jag??? min kropp närmare bestämt fast jaget är beroende av kroppen eftersom bädbetandet är en funktion av hjärnan) är gjord av har grupperat sig som den är av anledningen du gav: "de mest överlevandes överlevnad". Och precis som du sa finns ingen gräns mellan levande och död: när föddes det första medvetandet? Alltså lever jag inte. Atomer följer naturens lagar och i kroppens organ hjärnan likaså. Fri vilja finns inte om hjärnaktivitet är tanke. Och hjärnaktivitet är tanke eftersom kroppen kan hålla ett piller i sin hand och stoppa det i kroppens mun och snart är medvetandet påverkat. Hur kan något fysiskt påverka medvetandet om inte hjärna och medvetande är ett: hjärna och medvetande delar samma evolution, de har formats av samma process. De är detsamma.

Nu har vi alltså kommit till det ökända "mind/body-problem". Medvetandet är alltså som operativsystemet i en mobiltelefon som inte skulle kunna finnas, som fundamentalt är, elektricitet i kretsar av atomer. Hur kan ett operativsystem finnas om vi inte hittar det när vi öppnar en mobil och med förstoringsglas letar kring vajrarna? Elektricitet i metaller är operativsystemet. Programmet lagras i ram-minnet. Ett program såsom det jag till synes skriver i, är elektricitet i en kompontent som jag kan hålla i min hand. Men ett program liksom en tanke kan jag inte hålla i min hand. En hjärna kan jag hålla i min hand men några tankar finner jag ej bland celler. En cells funktion bestäms av dess uppbyggnad (precis som en bils av dess) och cellerna är gjorda av atomer. Var finns tanken? Celler som en hjärna i vilken elektrisk och kemisk aktivitet flödar och ger upphov till förbränning av syre och socker som kan mätas i MRI-maskiner (hjärnrönten). När tanke sker sker någonting i hjärnan.

Om det djur jag är är evolverat genom evolution.
Om det medvetande jag är är evolverat genom evolution.

Jag är djurets medvetande. Jag är djuret.

Jag är tänkaren och härledaren av tankens existens.
Jag är kroppen jag ser tack vare sensorer i ögonen. Jag är hjärnan i kroppen som jag kan röra med mina händer.
Jag är tanken och medvetandet ger upphov till bädbetandets tanke.
Jag är hjärnan vars funktion är medvetandet.

Jag är operativsystemet i vilket jag säger jag, jag är hårdvaran i vilken elektrokemisk aktivitet är tankeaktivitet. Jag är programmeringen som styr elektriciteten och bestämmer operativsystemets upplevelse.

Jag är bädbetandet i vilken jag säger jag, jag är hjärnan i vilken elektrokemisk aktivitet är tankeaktivitet. Jag är medvetandet som styr hjärnakvitet och bestämmer bädetandets upplevelse. I bädbetandet har jag konceptet "medvetandet" och konceptet "hjärnan", det ena är abstrakt och introspektivt och det andra externt och möjliggjort av vetenskap och syn.

Medvetandet och hjärnan har samma evolution och ger båda upphov till samma: bädbetandet.

Ett uppenbart faktum är att det allt är del av går inte att observera. Detta är en logiskt giltig slutsats utifrån att observeraren måste vara del av det som observeras. Uppgiften är alltså att observera det allt är del av inkl. observeraren, vilket lämnar ingen observerare utanför vilket gör det allt är del av icke-observerbart. Inte krångligare än så.

Vi är ju redan vana vid att en ensidig triangel eller tiovinklig cirkel eller liknande är onödiga omöjliga uppgifter. De kan uttalas och ges som en uppgift men uppgiften kan inte fullbordas på ett tillfredsställande sätt. Den enda förställningen som kan ges är inkorrekt, om du skulle rita en bild av en femvinklig triangel så skulle den bilden vara fel. Jag kan säga "1=2" men att granska det under logikens lupp ger slutsatsen att 1=1 och 2=2 och 1+1=2 och 2-1=1, men 1 är inte 2 lika lite som ett ensidigt ting är ett tvåsidigt ting. Trots att dessa är språkliga lekar klarar sig vissa undan logikens bortsållning av det omöjliga. En trevinklig triangel går att observera. I den appliceras pythagoras sats och som vi tidgare fastslog gäller geometrins sanningar i den mån att de är sanningar i tanken och föreställningen och båda dessas härkomst har härletts från "jag tänker och jag finns".

Det jag ville ha sagt var att det allt är del av är oobserverbart eftersom observation per definition kräver observerare därav "utanför" till det t.om. utanföret skall vara del av. I varje observation finns minst tre skilda tydliga ting: observeraren (som oftast går obemärkt men ingen observation utan observeraren som säger "jag"), objektet (det som blir observerat) och rummet mellan dessa två. Tre ting alltså. Därutöver tid om tid inte räknas till rummet. Observation kräver separation, meditera på den.

Sanningen är att vi ska ta reda på sanningen, genom forskare och annat folk som vill ta reda på sanningen. Då får vi troligen en enad sanning. Som sannar mina ord!

Hur säker är du på att det går att observera trevinkliga trianglar?

Som exempel på att uppdelningen subjekt-objekt är konstruerad snarare än nödvändig, så kan man tala om godtyckligheten hos kategoriseringar. Man kan se empiriskt att det är relativt genom att man inom vissa kulturer begränsar Självet till den individuella kroppen medan man inom andra kulturer kan inbegripa familj, land, andar, hem, förfäder, och annat. Man kan se rationellt att det är subjektivt och kulturellt betingat genom att logiskt och fenomenologiskt undersöka var gränserna mellan kategorierna går egentligen; Till exempel, om jag skär mig så att jag blöder, tillhör blodet på mattan den som observerar eller det som observeras? Är håret på huvudet en del av min kropp, vad händer då när jag går till frisören? Glasögon, vandringskäpp, bil, skor, tillhör Själv eller Andre?

Om gränserna är godtyckliga så finns det ingen objektiv gräns mellan den som observerar och det som observeras. Jag står på marken, och andas luften, så marken och luften är en del av mig som objekt, vilket indirekt även då gör det till en del av mig som subjekt. För hur skulle jag kunna vara ett subjekt utan att vara ett objekt.

Vandringskäppen är en förlängning av min kropp, fenomenologiskt sett. Det är även datorn, bilen, och allting annat jag interagerar med. Men allt jag interagerar med är en del av min omgivning, så trädet jag klättrar i, havet jag simmar i, människan jag tittar på, blir då en förlängning av min kropp. Och det är logiskt, eller fenomenologiskt, eftersom medvetande definieras som medvetande-om något. Man behöver något att tänka på för att kunna tänka på något.

http://www.royby.com/philosophy/pages/dasein.html

Men den definitionen av medvetandet som medvetande- om något är cirkulär. För att en definition av medvetandet ska bli fruktbar så borde inte analysen innehålla de termer som ska analyseras. Hur skulle du definiera medvetande- om något utan att använda dig av termen medvetande?