Var är sanningen?

Hej! Jag brukar läsa nyheterna och tänka på världen och jag kom på en intressant fråga.

"Kommer vi inte komma längre än detta? Isåfall, vad är nästa slutsats?"

Alltså vi ser ju att vi lever i länder och när det går skit för något annat land bryr vi oss inte om dem och de skulle inte bry sig om oss säkert om de var i vår sits. Vi har krig, svält, korruption... de rika lever lyxliv medan andra svälter, de rika är inte lyckliga de heller: de super och knaprar piller i Hollywood. Vart är världen på väg egentligen?

Och politikerna har jag helt förlorat hopper på. Jag känner dem och de är inte annorlunda än vilka kärringar och gubbar som helst. De kommer inte skapa världsfred lika lite som någon annan av oss.

Så kommer vi vara i olika länder trots att är likadana som de i det andra landet, för vad skiljer oss egentligen? Vi som fötts i Sverige som klarade sig undan (fegade ur!) andra världskriget och är därför rika. Mellan dessa länder finns krig här och var och svält och sånt, kommer det finns för evigt? Men vi kan ju knappast bli oändligt många människor här. Någon gång kommer naturen säga ifrån.

Och våra liv? Vi som är så lyckligt lottade att vi får göra läxor i grundskolan och sedan jobba i 40 år, gå i pension och dö. Som försäljare och de som sitter och vaktar i tunnelbanespärrar och allt möjligt som inte behövs.

Om vi hade kunnat hålla oss friska längre hade vi säkert fått jobba lika länge som vi var friska. Är det det livet går ut på? Alla vill ha pengar och när vi nått toppen av pyramiden dör vi ändå. Är det det bästa vi kunde göra, kommer det vara såhär för evigt? För samhället har ju förändrats under de senaste 100 åren och 1000 åren och hur långt bax i tiden som helst. Är vi i paradigm-bäst eller finns det något vi inte insett? Vad är isåfall det? Vad är det vi inte insett? Vad är nästa stora slutsats?

Det som måste ske är ju antingen en kollaps och total anarki eller långsam kollaps och svält och mer krig än vi har idag. Eller någonting bra men som vi inte känner till än. Var hittar vi isåfall den kunskapen som alla behöver? Var letar vi efter den? Var börjar revolutionen?

Kanske budhistmeditation och sånt? Men det finns så mycket, sanningen måste vara enkel. Det är ju inte värt det om budhisterna i årtusenden vetat sanningen och den sprider sig lika segt som den gör, tillsammans med allt möjligt new-age-skit med kristaller och sånt. För vad ska man välja som världsbild? Vi har ju annan världsbild än folk hade 100 år sedan eller 500 år sedan. Ingen verkar ju riktigt greppat "framtidens världsbild" än. Om någon skulle ha en sann sanning som man direkt vet är sann så skulle den ju accepteras eftersom ingen kan argumentera emot den. Har någon hittat den och vi borde leta eller har vi bara det vi har: förvirring? Hur ska vi hitta den? Eller ska vi tro att systemet vi lever i (att de saker vi accepterade innan vi visste vad "ifrågasätta" betyder) är de bästa? Att vi vet allt som kan vetas? Om inte: vad är nästa slutsats?

jag håller med dig, ja tycker också de känns värdelöst att bara leva det typiska människolivet (skola, jobb, familj, pansion, dö). Så därför har jag sen många år tillbaks hela tiden tänkt att jag måste göra nåt speciellt i mitt liv, har tankar på helt olika saker, men nåt speciellt iaf som jag kan va stolt över o berätta om för mina barnbarn o att det blir ett minne för framtiden det jag gjorde. Mer än så vet jag inte vad vi ska leva för När man dör vill man ju ha åstadkommit nånting inte bara vart en i mängden som överlevt livet. Dom sakerna ja har tänkt göra tycker många säkert är konstiga galna eller omöjliga, så jag tänker inte gå in på det. Men samtidigt så vill man ju hålla kvar vid grunden dvs. skolan osv. innan man börjar med nåt "stort" som kan gå fel :/

Jacques Fresco har en vision om nästa steg i utvecklingen för oss.

http://www.thevenusproject.com/

Jag har tänkt som du länge också och man kommer bara fram till att allt känns så meningslöst. Hans vision gav mig en gnutta hopp.

Det lär ju inte vara "en enda grej" som är nästa stora upptäckt. Det lär heller inte vara att kvantfysiker hittar någon ny byggsten och det gör världen bra. Så på något sätt borde man kunna nå "den sista slutsatsen" genom att tänka. Eller den nya slutsatsen åtminstone.

Frågan är ju i princip "vad skulle kunna finnas som jag inte inser?". Nu har vi iallafall en frågeställning...

Och vi har ju all teknologi och vetenskap så det enda som behövs är att lägga ihop pusslet.

Fakta:
- vissa tror på allah och vill spränga sig för det.
- vissa är budhister, andra kristna, alla möjliga religioner. Vissa tror på spöken och kristallkraft osv osv
- vissa är ateister eller tror på vetenskapsteorierna men finner ingen anledning att anta något medvetandes existens som tittar på vad alla gör 24/7.
- vi har sett galaxer och atomer.
- vi har evolverat hit enligt evolutionsteorin.
- för 200 år sedan bar alla konstiga kläder och pratade konstigt, folk var annorlunda jämfört med idag.
- vi är i länder och med konflikter och vi är 7 miljarder och ingen verkar ha total kontroll (inte ens Obama)
- vissa jobbar i tunnelbanan och vaktar en spärr, slösar sitt korta liv på det
- ingen verkar veta vad som händer efter döden
- hur kan det finnas fri vilja om våra kroppar är gjorda av celler (pyttesmå maskiner, 100 000 000 000 i varje hjärna).
- vad är meningen med livet eller ger vi mening, skapar vi mening? Och alla har sitt egna perspektiv med sin egna världsbild och ger mening utifrån den.

Jag vet inte...

Jag delar inte din negativa bild av vad som händer i världen idag. Att folk slösar bort sina liv och att de som lyckats i samhället heller inte är lyckliga. Jag förstår att världen har problem och menar såklart inte att världen är perfekt, bara att den aldrig varit så bra som nu. Du fick inte plats att nyansera din bild och jag inte heller att nyansera min motbild.

Förhoppningarna jag har om framtiden innehåller inte några större revolutionära idéer i första hand. En anledning till att förändring i inställning till världen tar så lång tid är att människor lever så länge och att generationerna är så korta, vi lever under långa perioder under samma tid som våra mor och farföräldrar. Attitydförändringar går väldigt långsamt av den anledningen.

Länder kommer så småningom att tappa sin betydelse. Nationalism är trångsynt och ologiskt. Men global assimilering kommer inte fungera förrän skillnaderna i välstånd är utjämnade. Generellt sett har människan en begränsad vilja att dela med sig av sina tillgångar, samtidigt som de inte tycker om att se fattigdom och desperation i sin närhet. På samma sätt som utblottade människor inte tolerererar överflödig rikedom i sin närhet. Vill man undvika kaos är det bra att bevara länderna för tillfället och sakta överföra tillgångar från rika till fattiga länder.

Så folk är så geografiskt indelade efter religion är det också dumt att upplösa länder innan religion har tappat sin betydelse. Vi måste kunna vara någorlunda överens om regler och värdegrund. Det kommer också förändras i accelererad takt beroende på att informationsflödet ökar och vetenskapen får än större genomslag.

Så småningom kommer vi ha samma valuta, liknande ekonomiska förutsättningar och framför allt samma ekonomiska regelverk. Marknaden kommer då att bli en. Då kan vi börja införa en del förslag som omöjliggörs av länders protektionism när de tävlar om att ge företag bäst förutsätttningar för att stärka statens makt på bekostnad av rättigheter och löner på befolkningen. När också teknologin ökar kommer produktionskostnaderna minska och antalet människor nödvändiga för produktion minska. Då kan vi införa de förslag som nu är ekonomiskt ohållbara, säg, 4-timmars arbetsdag och strikta miljö och utsläppsregler.

Ett problem som uppstår lär vara att efterfrågan på manullt arbete kommer sjunka. Ointelligenta människor utan potential till att utveckla maskiner kommer att bli ganska överflödiga. Staten kommer att vara tvungen att sköta deras försörjning, vilket iof inte lär vara en stor kostnad med tanke på produktionskostnaderna.

Jag kan skriva hur länge som helst jag börjar få ont i min röv (källan till alla mina fakta)

Det finns bara ett sätt som man kan veta helt säkert om någonting är sant eller inte. Man måste se det med sina egna ögon, såvida det inte handlar om ett matematiskt påstående.

Ett matematiskt påstådende som att ett är ett. Ett kan ju delas i tu och sedan kallar vi en av delarna ett. För vad är egentligen ett? Varför är inte 1 = 2? 1+1 är ju två men varför? Har vi lärt oss det i skolan? Det räcker inte. Vi har ordet ett och ett OCH ett är två! och har samma mening som plus. så ett ord och ett ord är två ord. 1+1=2. varför är det sant? är inte dessa två ord ett enda "stycke", jo... men den kan delas i tu och orden kan delas i bokstäver som kan delas i pixlar. Man kan ju dela ett. Om vi har en banan kan vi titta på atomerna den är gjord av. vad är egentligen ett?

men det verkar vara sant att ett och ett inte är detsamma som 4, för fyra är ju ett och ett och ett och ett. Dvs 4 är inte 1. Men fyra kan delas i fyra delar och varje del är en del. Eller så kan vi kalla "fyra" ett. Så är fyra ett? Fyra är ju ett plus 1+1+1. Konstigt. Kanske är matematiken ett språk för beskrivning och naturen gör det inte enklet för oss.

Men matematisk sanning är väl sann i den mån att beskrivningarna innehåller konceptet "ett" och det är bestämt av mig att det jag kallar fyra är ett och ett och ett och ett. Därav 1+1+1+1=4 och 1 är inte samma sak som 4. Utan 4 är 1+1+1+1. För jag kan ju inte tänka mig en sak som har fyra hörn som har ett hörn. Så fyra måste vara fyra och ett måste vara ett. Och ett är inte fyra. 1=1, 4=4. Så det är sant. då har vi en grund åtminstone men den grunden är ju bara beskrivning och språklig lek.


vad menar du här? att vi lever längre och våra attityder och världsbilder förändras långsammare än de gjorde från t.ex. 1200-talet till 1500-talet? informationsflödet är stort som sagt, globalisering.


Frågan är om inte ekonomi och hela det här systemet med länder och pengar inte kommer försvinna ganska snart för det baseras ju på vårt korkade förflutna. som du sa finns ingen anledning att ha nationalism men vi har ju även fötts med pengar och banker och allt vad det innebär. räntor och skatter men vi föddes med det utan att ifrågasätta det. det var liksom accepterat från födseln. det är inte rationellt, vi måste ifrågasätta om våra förfäders idéer var rätt.

Nja. Jag tror inte att särskilt många filosofer skulle gå med på att man vet något helt säkert om man ser det. Man ser exempelvis saker när man drömmer som sedan visar sig vara overkliga (eller?). Däremot kan man ju absolut säga att man kan ha goda skäl att tro på sådant som man ser.

Längre liv innebär långsammare förändring. Större informationsflöde innebär snabbare förändring. Allt som allt så förändras vi nog snabbare idag än på 1200-talet. Men framförallt att det alltid varit så på grund av människans natur att det är nödvändigt med generationsbyten för att förändring ska gå smidigt.


Det är inte helt rationellt att bara acceptera tillståndet vi fått från födseln. Men samtidigt bytte man inte från häst och vagn innan bilen var uppfunnen. Pengar och banker lär inte försvinna för att det är väldigt oklart vad man skulle ersätta det med och till vilken nytta.

Där tror jag du sa något. Om vi skulle komma på något som utan tvivel är sant, nästa stora slutsats så skulle världsfred vara resultatet. Låt oss slå ihop våra kloka huvuden och fundera på det vi inte vet.

Det finns en sorts lycka i pessimismen, och det är att man oftare blir glatt överraskad. Det betyder inte att man ska vara cynisk, för då antar man sig veta sanningen. Pessimism handlar mer om skepticism, att man ser det värsta tänkbara scenariot framför sig.

- http://sv.wikipedia.org/wiki/Pessimism
- http://en.wikipedia.org/wiki/Skepticism

Du kan börja med "jag tänker därför finns jag". Du vet väl den? När jag säger den är den sann för mig. Jag antar (eftersom jag antar att jag skriver till dig) att du finns alltså är den sann för dig men du kan inte härleda min existens från "jag tänker därför finns jag".

Såhär går den: Descartes gick på en gata i en by i vilken ingen visste någonting på 1600-talet, vissa trodde det och andra det andra. Descartes sa: "vad kan jag veta helt säkert?" och blev en stund förtvivlad över att det kanske inte finns någonting, men sen kom han på hur han ska ta itu med sitt mål (att hitta säker kunskap). Han tvivlar på allt och det som finns kvar är säkert sant.

Så han tvivlade på att glass är gott. Vem vet, kanske får en demon mig att tro att glass är gott när glass i själva verket är äckligt eller inte finns alls. Kanske finns inte en extern värld utan är illusioner kastade av en demon på ett kropplöst världslöst ting. Kanske handlar allting om en hjärna i en glasburk som får elektriska signaler och tror att den går på en strand, en drömmvärld dvs. Så den fysiska världens existens hamnar på sophögen. Fakta i den fysiska världen såsom att mina föräldrar är mina föräldrar osv hamnar på sophögen. Allt hamnar på sophögen för vad kan demonen inte lura mig till att felaktigt tro?

En grej, sa Descartes. Han litade inte på att du fanns men han muttrade för sig själv och skrev en anteckning som jag senare skulle läsa. Han skrev: "jag tänker därför finns jag" vilket innebär att om demonen skulle lura dig - se där! Titta på föregående mening. Om en demon skulle lura MIG!!!!!! Om en demon skulle LURA mig!!!!!!!!!!!!!! Lurning finns och lurning är någonslags aktivitet nämligen tanke. Och tänkaren finns eftersom någon måste bli lurad för lurning att ske. Så jag kan veta helt säkert att jag finns även om en allsmäktig demon använde all sin kraft. Om du missade resonemanget får du titta tillbaka i texten för det finns där. Att bli lurad är att tänka: om jag skulle bli lurad...

Så Descartes härledde sin egen existens. Och fortsatte gå i en värld av olika fördomar och trosuppfattningar och världsbilder och ignorans osv osv och dog i Stockholm 1650. Han kom även på koordinatsystemet ("Kartesiska kordinater" är det vi normalt kallat "kordinater" dvs grafer och kopplade alltså det abstrakta logiska (x*x+5=y) till visuell representation.)

Men det kan vi ju inte lita på. Vi kan ju inte lita på att någon vid namn Descartes fanns eller att ens gårdagen fanns. Nu vet jag att jag finns och jag ser text på min skärm och kanske finns någon som läser den som för sig själv påstår att han finns utan att säkert veta (utan att kunna härleda att) trådskaparen finns.

Men jag tänker därför finns jag, låt oss kalla denna tanke det då den kallas så som en översättning av Descarte's latin: "cogito, ergo sum" där kognition härstammar från cogito, ergo betyder därmed och sum... den får ni klura på.