Tesen om alla språks likvärdighet

För dem gör det inget att föreställningen blev inställd

http://en.wikipedia.org/wiki/Inuit_l...ogy_and_syntax skulle kunna handla om ett av världens bästa språk om det nu fanns något vettigt skäl (bortom personlig smak) att dela in språk i bra och dåliga utifrån mängden information som kan pressas in i ett enda ord (i en eller annan bemärkelse).

Nej, det kan man inte. Det finns inte en enda svensk med svenska som modersmål som inte kan dela upp meningen "Det skall jag göra" i fyra ord, oavsett hur snabbt och avhugget de sedan säger det i löpande tal. Jag vet att Lars-Gunnar Andersson från "Språket" i P1 försöker sig på ett liknande exempel i sin bok Språktypologi, i alla fall i en äldre upplaga från 1984 eller när det nu var. Han försökte förklara polysyntetiska språk, men visste inte vad han talade om. Har han inte rättat det i den nya upplagan så vet han det fortfarande inte, professor eller ej. Marianne Mithuns The Languages of Native North America är en bra bok att titta i, om man vill förstå hur det egentligen fungerar och få det förklarat av någon som verkligen kan sin sak.

Sedan borde de flesta som ägnat tid åt språk vara medvetna om att man inte alls kan säga allting på alla språk. Ett trivialt exempel, som jag kört med här tidigare, och som skulle kunna åtgärdas med nybildningar eller lånord: Du kan inte säga att någon är söt eller gullig på litauiska, du kan inte heller gosa eller mysa, och du kan inte säga att du har haft roligt, eller att någonting var kul. Har man småbarn i Sverige idag är detta ord man använder hela tiden på svenska, det gör man inte där borta och de har klarat sig utan dem. Det närmaste man kan komma det är att ungdomar idag har lånat in faina från engelskans fine, annars är någon kanske vacker eller så var någonting bra. Mielas är en nybildning för söt eller gullig, men det har en sexuell underton och går inte att använda som en motsvarighet. Visst kan man översätta en text i alla fall med de här orden, men det blir en tolkning som ofrånkomligen saknar någonting.

Det är inte populärt att säga detta på grund av, vad jag tycker mig ha märkt själv, 1) att få känner sig bekväma med att erkänna att inte precis allting kanske kan sägas lika bra på ens eget modersmål, som till exempel på något konstigt språk som talas av två och en halv negrer i öknen någonstans, då modersmålet är något som vi inte kan göra någonting åt och vanligtvis känner oss intimt förknippade med, och 2) att folk blir anklagade för att vara rasister så fort det påpekas att någonting faktiskt kanske kan sägas "bättre" på ett indoeuropeiskt språk som talas av vita än till exempel kinesiska, och 3) att säga att ett språk på någon nivå är mera komplicerat än något annat likaledes innebär att man kan bli anklagad för att vara rasist, beroende på vilka som talar språken i fråga, eftersom det är okänsligt att säga det gentemot de som talar språk som i samma avseende är något enklare, oavsett om det är sant eller ej.

Nu har jag skrivit av mig. Alla språk kan vara intressanta och jag tycker att de alla har sitt egenvärde, men jag tänker inte sitta och låtsas som att de för den sakens skull är jämlika på alla sätt och vis.

Det är väl en av fördelarna med "en massa grammatiska ändelser", att informationen ibland måste upprepas, utan att man för den sakens skull behöver säga en hel mening till för att förtydliga sig. Det tycker i alla fall jag har en viss inneboende charm.

Ja, det finns ju knappt något ord i något språk som betyder exakt samma sak som ett annat ord på ett annat språk, förutom en del väldigt grundläggande begrepp som typ "mamma" och "sova".

Det finns syntaktiska förhållanden som inte kan uttryckas på alla språk heller. Ett svenskt exempel som jag en gång direkt översatte till engelska är en mening av typen "saker som jag inte visste hur de fungerade". Då fick jag kommentarer om att den konstruktionen inte fungerar på engelska, och vi kom efter lite diskussion fram till att det helt enkelt inte går att uttrycka. Själv tycker jag inte att det känns fel på engelska, men då är jag väl påverkad av mitt modersmål. Jag tror fenomenet kallas "absolut ogrammatikalitet".

Jag är en stor anhängare av tesen om alla språks likvärdighet. Men det betyder inte att jag tror att allt kan uttryckas på alla språk. Tvärtom, det är det som är charmen med olika språk, att de kan ha speciella ord och uttryck som bara finns på just det språket.

Likvärdigheten grundas på det faktum att alla språk fungerar alldeles utmärkt inom sitt eget geografiska sammanhang.

Sedan kan man ju ha personliga favoritspråk men det är mer en känslomässig eller i bland, en patriotisk uppfattning.

Jo, alltså, språk är ju va de är; och att totalt omforma människors modersmål till att bli 'bättre' känns en aning totalitärt. Sedan så klarar de uppenbarligen sin uppgift redan idag, och som Kryžininkas var inne på, det kanske inte finns någon direkt anledning att rangordna dem. Vilket språk man väljer att studera har säkerligen för de flesta nästan enbart att göra med att man finner landet (eller språkområdet) intressant i sig och inte att språket i fråga använder sig av härliga verbformer. Men jag har precis som Foderbeta fått känslan av att det ibland är politiska motiv bakom relativismen (på samma sätt som t.ex. patriotism kan ligga bakom hyllandet av enskilda språk).

Varför det?

Jag är ute på tunn is nu, det skall erkännas (det var därför det spoilermarkerades). Men tycker du inte att det försvinner en möjlighet att uttrycka sig på? Det går ju såklart att lägga till ord (fast då är vi ju tillbaka till den där babbligheten).

Nej, det tycker jag inte. Vad är det för skillnad i uttrycksfullhet mellan "Om jag finge bestämma" och "Om jag fick bestämma"?

Du kan skippa om:et i mening ett med bibehållen betydelse, 'finge jag bestämma'. Nu resonerar jag som om jag hade ett närmast sjukligt behov för korta meningar; men det senare ter sig för mig som elegantare (en värdering, visst).

Fick jag bestämma, skulle även detta fungera.

(vilket det naturligtvis gör)