Tesen om alla språks likvärdighet

Finge jag bestämma [...]. "Om jag finge ..." är en modern konstruktion i samma anda som: "Om det vore sommar". Jämfört med: "vore det sommar" - "om det var sommar".

Man kan tolka skulle i ditt exempel som konjunktiv.

Enbart "Fick jag bestämma", tolkar jag i förstone som en fråga enär satsen inleds av ett verb.

"Ja' gört!"

Det tar visserligen fortfarande längre tid att skriva ut, men om det var babblet du ville korta ner...

Det har samma betydelse, men det är ju inte konjunktiv i någon morfologisk mening.

Till skillnad från resten av Sverige, som inte har några problem med "Fick jag bestämma, skulle TV4 förbjudas".

Alla konjunktiver utom "vore" är döda och begravda, deal with it.

Jo, det tror jag nog alla håller med om fast nu var väl egentligen inte mitt resonemang avsett att tolkas bokstavligt. Vad jag undrade var mer om TS direkt kopplade "smidighet" och "ekonomi" till antalet ord eller till antalet språkljud?

Alternativ (och kanske bättre) formulering: Är finskans "talossa" smidigare och mer ekonomiskt än svenskans "i huset"?

Slå upp "i förstone".


Inte alls. Bland annat lever konjunktiv i all välmåga i flera dialekter.

Jag valde att ignorera den biten och hoppades att ingen skulle hoppa på det.

Okej, visst. Ändå onödigt att hålla på och klaga på att folk undviker att säga "funnes" till vardags, som man ser här och var.

Själv kopplar jag det till antalet ord. Vore förstås intressant att höra om någon kopplar det till ljud istället.

Det tycker jag, förstås. Ju fler ord desto fler lösa bitar för hjärnan att hålla reda på. Det är i alla fall så jag brukar resonera. Men det är klart, talar vi om superlånga navajoharanger kanske det är litet ansträngande för de små grå det också, även om det bara är ett ord kontra 17 eller vad det kan bli.

Oavsett om förhållandet markeras med preposition eller affix, så är det ju lika många morfem. Varför skulle det vara lättare att hålla reda på affixet "-ssa" än prepositionen "i"?

Jag har fortfarande inte riktigt förstått poängen, och tycker t ex att sättet svenskan, engelskan och nederländskan använder ett separat ord för "skulle" framför verbet i stället för att som i franskan böja verbet är mycket smidigare.

Jag lär mig hellre böja zouden på tre sätt och sedan använda infinitivformen av verbet än att behöva lära mig sex suffix per verbkategori, tre verbkategorier och sedan de mängder av oregelbundna verb som finns. Inte blir det otydligare heller...

Hjärnan behandlar ett ord som en enhet i högre grad, vill jag minnas, och längre meningar, alltså meningar med fler ord, kräver mer av läsaren/lyssnaren, då det är mer att hålla reda på. LIX och allt det där, antar jag.

Relativt långa och bökiga meningar (på svenska av svenskar för svenskar), fantisera ihop något skräckexempel, är ofta inte alls lika snåriga på säg något baltiskt eller slaviskt språk, där ändelserna säger vad som hör ihop med vad i större utsträckning. Och om ändelserna motsvarar vad vi behöver några extra ord för att säga så är det både tydligare och mer ekonomiskt, vilket inte är så konstigt.

Men som jag tror att jag nämnde i förbifarten är det väl inte otänkbart att det finns någon gräns där med. Undrar om någon undersökt den saken närmare?

Fast samtidigt finns det ju helt uppenbara fall där ett system med "lösa bitar" är mer ekonomiskt och smidigare än ett system med ändelser som inte kan existera fristående.

1. En preposition kan användas fristående utan att huvudordet (eller en meningslös platshållare för det) behöver upprepas.

Står han utanför bilen? Nej, han sitter i.

2. En preposition kan syfta på mer än ett huvudord utan att behöva upprepas.

Han står bredvid bilen och cykeln.

Det låter ju extremt kontraintuitivt? Har då kineser som läser/hör kinesiska konstant högre hjärnaktivitet än finnar som läser/hör finska?

Borde inte darwinismens lagar då se till att alla språk blev mer och mer agglutinerande hela tiden för att frigöra energi till annat?