Tesen om alla språks likvärdighet

I grova drag så tycker jag mig ha kunnat urskilja två grupper som frekventerar detta underforum: genuint språkintresserade personer och de som tittar in för att ställa en enkel fråga eller påstå något.

Den första gruppen kan fler än två språk, besitter ett stort ordförråd och kan sin grammatik och etymologi. Samtidigt är de ofta medvetna om sin egen begränsning. Typisk för den andra gruppen är tvåspråkighet (alltid svenska och engelska) och självsäkerhet. Mellan dessa grupper uppstår ibland schismer som ofta börjar med ett påstående ifrån grupp två av typen: ’engelska är ett bättre språk än svenskan’. Gensvaret brukar bestå av ett isärplockande av detta påstående och argumentation för att svenskan inte alls är ett fattigare språk än engelskan. Efter ett tag brukar motargumenten bli mer allmänna: ’Inget språk är bättre än något annat’, ’allt kan sägas på alla språk fast på olika sätt’ etc.

Jag håller nästan alltid med grupp två i de här frågorna. Påfallande ofta verkar det som en stor anledning till varför många håller engelskan högre är pga. att de faktiskt har en ganska risig svenska samtidigt som de överskattar sina engelskakunskaper. Men när ’totalrelativisterna’ äntrar scenen så tycker jag det känns svajigare. Det är just tesen om alla språks likvärdighet jag reagerar emot.

Jag själv håller på och lär mig italienska och eftersom romanska språk är något totalt nytt för mig fascineras jag såklart av verben. Smidigheten och ekonomin med att kunna säga ’jag kommer att göra det’ med två ord, ’lo faró’ är något som jag gillar. Här föredrar jag italienskan framför svenskan. När det däremot kommer till uttryck som ’barnbokhandeln’ så blir det värre, ’il negozio di libri per bambini’ känns snarare som ett nedköp. 1-1 mellan svenskan och italienskan alltså. Men om det hade varit så att svenskan även den använt sig av subjektsstyrda verb samtidigt som man behållt inhopskrivningsförmågan. Hade det inte då varit rimligt att säga att svenskan varit det bättre språket?


Kan inte språk ha dygder? Och om man anser att de kan det, varför måste det då naturligtvis vara så att dessa dygder är jämt fördelade språken emellan? Kanske t.ex. franskan de facto är ett bättre språk i litteraturhänseende än vad älvdalskan är, eller?

I slutändan blir det ju en smaksak.

Fast just detta argument är väl i sig också lite "svajigt"? Om du vill kan du ju analysera "Det ska jag göra." som "Det skajaggöra," och hävda att "skajaggöra" är (en väldigt regelbunden) futurum första person av "att göra". Smidigheten och ekonomin kommer ju då att reduceras till enbart ekonomi (färre språkljud) vilket, å andra sidan, inte behöver gälla alla verb.

Edit:

Tolkar man sen "smidigt" som "flexibelt" så går det väl dessutom att hävda att den svenska modellen är den smidigare i detta fall? I svenskans "Jag ska göra det." kan betoningen falla på fler ställen än i den italienska varianten.

Hur transformerar man "lo faró" till att betyda "Jag ska göra det." utan att lägga till ytterligare ord?

Och syftar man till fungerande kommunikation mellan >1 part blir redundans en objektiv styrka. Annars vill jag nog anta att banrekordet innehas av ithkuil (och mot invändning om andra språks större ordförråd står JaneC:s definitionsaber, itkhuils värstingmarginal i densitet över normalspråk samt faktum att itkhuil hittills fått blott drygt 1/4 av sina fack fyllda).

Jag vill minnas att någon föredragit franskans ordföljd som den närmast hjärnans egen. Vet någon vem? Givet möjlighet &/eller universalitet, vore det en dygd?

Några nedkastade noteringar:

1. Sekventiell kodning och avkodning är trots allt en tillfällig omformning av ett budskap, en kunskapsmängd eller ett tankekomplex. Hjärnans modell av ämnet är knappast sekventiell, den har mera karaktär av nätverk med mängder av mer eller mindre lokala korsreferenser.

2. Människans serialiserare och språkavkodare är på ett tidigt stadium anpassningsbar för alla språk. Ny forskning visar att barnets hjärna börjar strukturera sig för modersmålet(!) redan på fosterstadiet. Olika språk har olika tempo och fonetisk struktur som sätter spår på detta tidiga stadium. Särskilt intressant synes det vara om modern är balanserat tvåspråkig under graviditeten. Efter födseln tar övrig omgivning en ökande roll. Cementen tar tio år på sig för att hårdna vad gäller grammatik och dialekt. Ordförrådet utökas uppåt 35-årsåldern, enligt envisa rykten.

3. Språk är mer eller mindre analytiska i sin grammatik och pragmatik, mer eller mindre fragmenterade om man så vill. Spanska nyhetsläsare använder många ord men gör det med högt tempo. EU:s stora tolerans till mångspråkighet tyder på att det inte finns stora ekonomiska vinster med att välja ett bästa språk. Här finns i någon mån historiska faktorer att ta hänsyn till.

4. Domänkunskap har stor betydelse för den praktiska användningen av ett språk. Svenska folket har på 50 år tappat domän i förhållande till hantverk, jordbruk och återanvändning. I gengäld har vi fått en överdos av metatermer kring kodning av information. De konstgjorda språken har svårt med domänrepertoaren, oberoende av om strukturen är extremt enkel eller extremt kompakt.

5. Som praktisk test på ett språks förmåga kan man ta produkt- och processbeskrivning. Överföring av kunskap från en generation till en annan har varit en av språkets viktigaste roller. Där kan man säga att alla språk som finns idag har varit tillräckliga och ändamålsenliga. (Möjligen var neandertalaren en dålig talare och därmed underlägsen i konkurrensen.) Det är knappast bevisat att gastronomiska produkter har ett särskilt beroende av den språkmiljö de formas i. (??) Skulle pastans mångfaldiga manifestationer kunna uppstå i knödelns mindre kaotiska hemland? Frågorna hopar sig.

6. Noam Chomsky var pionjär när det gäller universell grammatik, men jag vet inte om han har sagt något om franskans eventuella särställning. Chomsky har i varje fall efter sin grammatikkarriär sagt en hel del om politisk semantik.

Givetvis, och det där uttalandet måste ju förstås till lite mer än sina beståndsdelande ord. Tänka sig kan man att personen i fråga – en karl men nog inte Chomsky – upplever ex:vis bruket av flera bitar för negation (ne […] pas; en "inringning" i textflödets 1D) & löst förställd bestämning som en motsvarighet till hjärnans nätverkande. För räknetalen är 1000 + (9 · 100) + (4 · 20) + (10 + 8) åtminstone matematiskt = 1998 men här skulle man gärna fråga några blanka barn om bara frågan och svaren , tja …
Ja, jag tänkte på "ekonomin med att kunna säga ’jag kommer att göra det’ med två ord, ’lo faró’". Smidigt vet jag inte om [jag tycker] det är.
Här huvud på spik å topik.
Där soppa på spik. Man kan i ett jämkställt perspektiv se det som att knödeln är solitär och pastan oräknelig. Den senare som till rätt, utöver degens adlibbade geometri från fall till fall, anges utifrån sina tillbehör. Detsamma gäller knödeln vars enfald kommer av missuppfatning i den trakterades öga. Potentialen till vetenskap & livsstil t&m för gröt har ju Ola Hungerstedt avhandlat redan 1771.

Varfor anser du att det ar battre att saga saker med sa fa bokstaver och enskilda ord som mojligt?

Varfor ar det battre att ha subjektstyrda verb dar man maste lara sig flera bojningar per tempus an att bara lara sig pronomen och sedan en bojning av verbet? Exempel fare vs. att gora:

io faccio
tu fai
lui fa
noi facciamo
voi faite
loro fanno

vs.

jag, du, han, hon, det, vi, ni, de/dem gör

Varje tempus blir sex ganger jobbigare pa italienska... Hur blev det battre?

Hur då »dem gör«? Subjekt och predikat på svenska?

... jag, du, han, hon, den/det, vi, ni, de gör ...

Även om jag förstår din poäng jumpcut så är din sammanställning lite fel. Detta eftersom du ytterst sällan använder pronomina i italienskan. Alltså

Faccio
Fai
Fa
Facciamo
Fate
Fanno

blir;

Jag gör
Du gör
Han gör
Vi gör
Ni gör
De gör

Det är ju egentligen lika enkelt, förutsatt att verbet är regelbundet, vilket i och för sig inte "fare" är. Istället för att komma ihåg pronomina så kommer man ihåg böjningarna. Men ska man däremot betona så blir det ju en aning svårare på italienska.

Ingen aning, men jag väldigt mycket sämre på italienska än svenska. Någon annan får gärna berätta.


Tja, en massa meningslöst babblande gör väl ingen glad? Men visst, det där är väl en avvägningsfråga emellan förmågan att uttrycka sig exakt med hjälp av få stavelser och inlärningssvårigheten av systemet. Men ta Zwerchstands artificella språk som exempel. Enligt wiki-artikeln så kunde information processas runt fem ggr snabbare med detta språk än med naturliga språk. Tycker ni verkligen inte detta är fränt?


Det är såklart politiskt omöjligt för EU att bestämma att ett språk skall vara arbetsspråk inom unionen.

Din punkt nr. fem är intressant. Tack för den. Det kanske är så det skall ses. Alla nu levande språk är mycket bra, de har ju överlevt. Men jag sätter nog allt människor över bakterier, trots att de båda två lever och frodas. Fast det är ju en subjektiv värdering.

Men ok, här fanns inga fans av romanska verb, inhopskrivningsförmågan är det ingen som kritiserat än. Är då detta något bra? Något som faktiskt är bättre än det romanska systemet?

Språket kan uttrycka information mer kompakt, men det betyder inte att människor kan tolka den snabbare. I mänsklig kommunikation är upprepningar och övertydligheter nödvändiga för att inte mista information på vägen.