Ensam och vilsen student

text

Ni har förstorat EGO
Det är det som förhindar er, ni vill inte skada eller dela med er av ert EGO.
När är rädda för det. Få människor vet vilka de är.
Du måste våga bete dig som du vill utan rädslan för att göra fel.
Om du vill vara tyst så var det, min visa att du vill vara det att du är så. Inte att du är rädd för ditt eget EGO

Jag beter mig precis som jag vill allra oftast. Jag känner inte att det är ett problem. Men jag motarbetar mitt ego konstant. Jag är inte rädd för det, jag förstår hur det påverkar mitt liv och att jag är mer än bara ett ego.

I höstas flyttade jag hemifrån till en studentstad långt bort. Jag hade tagit studenten på våren. Nu sitter jag här och undrar hur allt gick så snett.

Jag kände ingen i staden dit jag flyttade. I princip alla mina vänner i min gamla stad (storstad) tog sabbatsår. Dock kände jag mig motiverad att plugga direkt, min bror gjorde det och han hade verkligen sina bästa år under universitetstiden. Mina föräldrar har alltid varit måna om att jag ska prestera bra i skolan, och de pratar ständigt med mig om hur pass viktigt utbildning är och hur pass kul det är att studera på universitetet.

Under mina grundskoleår och gymnasieåren har jag alltid haft vänner. De har kommit till mig naturligt, och således har jag aldrig behövt kämpa socialt för att skaffa mig vänner. Visserligen har jag aldrig haft många vänner, men jag har alltid haft några som jag hängt med på fritiden, och som jag kan kalla nära vänner.

Innan jag började på universitetet hade jag inte en minsta tvivel om att jag inte skulle få några vänner jag kunde hänga med. Allt hade ju ordnat sig naturligt för mig tidigare!

Detta har dock inte skett, jag sitter här nu på våren, utan en riktig vän. Jag känner mig isolerad, på gränsen till deprission. Mina ät och sovvanor är dåliga. Det enda som går bra är mina studieresultat. Varje gång någon av mina vänner i min hemstad frågar hur det går för mig i <...> svarar jag "jo det går bra", men samtidigt vet jag att jag ljuger. Det går inte bra.

Anledningen till min isolering har jag funderat på en del. Det började med introveckorna. Jag fick influensa och missade första dagarna. Visst spelar det inte så stor roll, det var ju flera veckor som man hade "nollning" men det kändes som om jag hela tiden spelade i underläge, i och med att jag missat i början. En annan stor faktor, var att min sociala färdighet var obefintlig jämfört med andra (den är det fortfarande). Jag kände mig "överkörd" socialt sett, speciellt i stora gruppaktiviteter, där jag inte vågade ta plats. Den tredje anledningen var att jag inte fick tag på någon ordentlig bostad, utan fick bo hela hösten som inneboende i en källare. Isoleringen i källaren ledde till att jag blev deprimerad, och ja ännu mer isolerad. Det blev helt enkelt en ond cirkel.

Nu skall jag inte säga att jag inte känner ett ansikte här, utan jag har en del som jag känner helt OK, dock blir det aldrig att man umgås efter skolan. Många av de jag känner bättre har inte flyttat hit, så de har redan en umgängeskrets utanför skolan. Känner att jag har lite gemensamt med många av mina kursare. Jag drar mig för att ta och ringa upp någon av de jag känner halvt, då jag inte vill pusha på mig som deras vän. Det har sedan länge bildats grupperingar i min klass och det känns oerhört svårt att ta sig in i en sådan, speciellt när man oftast endast träffas på föreläsningar.

Jag flyttade för ett par månader sedan in i en studentkorridor, men de flesta här är inte särskilt intresserade av att knyta nya bekantskaper verkar det som. Jag har inte ansträngt mig tillräckligt för att ta kontakt med andra här i korridoren. Jag har en slags mentalitet som säger att om man är ny någonstans så ska man inte gå in och ta för sig, utan låta andra komma fram och snacka med en själv.

Jag står mellan några svåra val nu inför sommaren, eftersom min situation som den är helt enkelt inte hållbar på lång sikt.

1) Fortsätta på min utbildning - Om jag lyckas fixa den sociala biten skulle detta vara det optimala valet. Helt enkelt försöka vara mer social och försöka ta kontakt. Kanske prova på olika studentföreningar, även om jag inte är en föreningsmänniska. Dessutom upptar mina studier mycket tid. Det känns dock långt borta att försöka gå med i något nu. Föreningarna för mitt program gick många av mina kursare med i redan på hösten, och många föreningar har intervjuer och är svåra att komma med i.

2) Hoppa av och flytta hem till föräldrarna, kanske jobba och resa - På ett sätt skulle det vara skönt att slippa skiten jag sitter i nu, men det är även det samma som att ge upp. Det värsta är dock att mina föräldrar skulle bli mycket besvikna och skulle inte förstå hur jag känner mig. Visserligen ska man inte basera sina egna beslut på hur andra känner sig, men mina föräldrar har försökt hjälpa mig mycket här nere, köpt möbler osv., det känns helt enkelt ledsamt att inte visa sin tacksamhet till dem. Jag vill egentligen inte flytta hem till föräldrarna då jag trivs med att bo själv, och under hela min gymnasietid tänkte jag att va skönt det blir när jag äntligen flyttar hemifrån. Många av mina vänner som tagit sabbatsår ska börja plugga i höst, och många av dem lär flytta bort från min stad. Troligtvis kommer jag att bli ganska isolerad, men det skulle vara kul att jobba lite, för att sedan resa och få lite livserfarenhet.

3) Ta ett sabbatsår, för att sedan återvända till studierna - Fördelen med detta alternativt är att mina studiemedel inte slängts bort, och jag tycker staden och utbildningen som sådan är mycket trevlig. Dock kommer jag hamna bland ett gäng nya kursare som gått tillsammans ett år. Ser inte hur det skulle vara möjligt för mig att få något sådant att fungera.

Egentligen är 3) inte riktigt ett alternativ lika mycket som 1) och 2).


Har ni några synpunkter så får ni gärna ge dem.

Det är sant som ordsrpåket säger. Vänner är som ett gott vin, blir bara bättre med åren (ungefär).
Om du har dina vänner i din gamla stad som du är nära och växt upp med kan du tyvärr inte räkna med att få samma sak som ny i en stad där du inte känner någon.

Varför inte? Jag kan väl få nya goda vänner och behålla de gamla? Det är väl inte så ovanligt att folk får mycket goda vänner under universitetstiden? Hur som helst så är mitt första mål att bredda min bekantskapskrets.. det behöver inte nödvändigtvis direkt leda till att jag får ett gäng supergoda vänner. Många av mina vänner i min gamla stad planerar också att flytta till andra städer för att plugga...

Jag skulle behöva skaffa en flickvän.. men det känns omöjligt om man inte har något vidare socialt liv.

Det är sant som ordsrpåket säger. Vänner är som ett gott vin, blir bara bättre med åren (ungefär).
Om du har dina vänner i din gamla stad som du är nära och växt upp med kan du tyvärr inte räkna med att få samma sak som ny i en stad där du inte känner någon.

Skitsnack. Vänner är bara ett tidsfördriv, och så fort dom inte har nått att hämta av dig längre så försvinner dom illa kvickt. Man ska inte låta vänner binda fast en, för då sitter man där utan nånting tillslut

menar du "man" eller "jag", bagaren? Just a thought...