Ensam och vilsen student

Var det din försvarsreaktion i det inlgget om att supa sig full, bagaren?

Nu hänger jag inte med?
Jag sa att han "kan", om han vill. Att den kan vara både kul och givande.
Jag sa inte att han ska, eller bör.
Det var bara en tanke. Att supa sig full behöver man inte göra så komplicerat, det är kul ibland, det kan vara skönt. Det bara är så.

Jag hade samma inställning som du för några år sen, men förr eller senare måste man se verkligheten för vad den är, och 99% (grov uppskattning) av alla människor är själviska av naturen. Har dom inget att hämta av dig så är du inte längre värd mödan. Du kan prova att bara ändra musikstil, och du kommer märka att dina "vänner" kommer försvinna en efter en.
Missförså mig inte, vänner är viktiga, men att inte våga flytta till en ny stad eftersom man kan "tyvärr inte räkna med att få samma sak som ny i en stad" är helt fel, och bara en ursäkt för att inte våga ta steget.

Jo, vsst. Ju trevligare prick man är ju lättare har man ju garanterat att få vänner. Vännerna är väl inte helt utan krav på så sätt. Men mina vänner är inte så ytliga att dom skulle ändra syn på mig om jag ändrade musiksmak exempelvis. Du kanske bara haft otur med dina polare? Så det enda jag erbjudar för dom att hämta är trevligt sällskap. är man inte det blir man nog som du säger, lämnad.
Visst. Jag håller med dig om att det är fel sätt att tänka som du nämnde i sista meningen, men det är nog lite så verkligheten ser ut. Klart undantag kan förekomma. Och det är inte ens säkert jag har rätt. bara mina erfarenheter.

Sket i att gå på festen av olika anledningar (kanske bortförklaringar?)... Jag får helt enkelt skylla mig själv.. jag hade egentligen möjligheten men jag struntade i den.

När jag befinner mig runt dessa människor (egentligen inget fel på dem) så får jag bara en sådan enorm social ångest. Känner att jag gjort bort mig på olika sätt för typ alla. Kanske sa jag något korkat till han där, kanske jag var tyst och osocial i ett samtal med henne o.s.v. Exempelvis personen jag gick på fest med för någon månad sedan har jag försökt undvika så gott det går. Antagligen uppfattar han det som om han gjort något fel, men det var ju jag som var osocial och som gick tidigt. (Visserligen var det kanske inte så lyckat av honom att inte förvarna att alla kände alla superbra...)

Hade varit skönt att gå något program där det inte var stor sammanhållning därför då hade inte jag behövt känna mig utstött hela tiden.

Ni som läst hela tråden måste tycka att det börjar bli jävligt uttjatat nu, men så känner jag också. Jag är förbannad på mig själv och världen. Finns en del av mig som på något sätt saboterar allt. Någon annan som också har den där känslan?

Kan väl säga att det enda som går bra för mig socialt sett är att jag snackar en del med folk i korridoren. Brukar ofta vara jag som tar initiativ att snacka och brukar vara avslappnad. Jag trivs i min comfort zone, som nu har utvidgats från mitt rum till köket och allrummet.

Något annat att fundera över så här när man ändå är deprimerad är att jag nog aldrig varit riktigt nöjd med mitt liv.. Önskar att jag någon gång kunde sluta jämföra mig själv med alla andra och köra mitt egna race.

Inför hösten:
-Engagera mig i något
-Börja gymma mer än 1 gång om månaden
.
.
.

Inför hösten tips:

-Kbt-psykolog, finns ofta billigt på psykologiska institutionerna i de större studentstäderna. Mycket av de du beskriver handlar ju om att du sätter stopp för dig själv. Du har ju helt klart förmågan att reflektera över din situation och då har du säkerligen förmåga att förändra den också, fast ibland behöver man lite hjälp.
- Välj ut ditt största fritidsintresse och försök hitta någon form där du kan göra det tillsammans med andra. Finns en hel skog med föreningar, klubbar etc för nästan allt. Speciellt om det är en stor studentstad så lär just ditt fritidsintresse ha en förening.
- Om du vill träffa tjejer så funkar det även om man är själv. Lite lugnare miljöer som bibliotek, parker, caféer etc, där det inte är "töntigt" att hänga själv kan vara bra.
- Försök använda facebook lite mer kanske, om inte så för att bli uppdaterad vad som händer etc. Tips är att ha en bild där man ser ditt ansikte.
- sportförening av något slag brukar vara bra, välj ut en sport som du sysslat med tidigare och försök hitta ett bra sätt att utöva den. Behöver ju inte vara en lagsport för att där ska vara människor, kanske snarare bättre att välja någon kampsport eller liknande, så slipper du gymmet(för att du blir vältränad ändå) samt att hela klubben är ett sammansvetsat lag redan. Gym behöver iofs inte vara dåligt. Träffade en av mina goda vänner på gymmet för många år sedan, han kom fram och ville hjälpa att hålla bänkpressen, tyckte han var lite skum först men sen bjöd han på en cigg efteråt så har vi varit polare sedan dess, han var också ny i stan då jag träffade honom.
- Om du röker så är det ett sjukt bra sätt att lära känna folk, typ rökrutor och liknande. Röker du inte så börja inte med det bara för den sociala biten, det är inte värt det...

Hoppas du får en sjukt bra sommar, försök att tänka positivt, om du är hemma med dina gamla polare så tänk efter hur du är gentemot de, tänk på ditt beteende och vad du säger, vad det är som gör att de tycker om dig och du dem, försök skaffa nya kontakter i din gamla stad där du känner dig mer säker och implementera teknikerna sen när du kommer tillbaka till hösten.

Lycka till!

Jag brukar sitta, som den avart jag är, och betrakta de andra kursarna, förundras över hur lätt de har för att lära känna varandra och bilda grupperingar.

Jag känner precis som dig TS! Även om jag bor hemma hos mina föräldrar (pendlar till universitet) känner jag ingen samhörighet alls där eller med någon överhuvudtaget.



Orkar inte länge till!

Hade en mycket god sommar. Reste bland annat runt ensam vilket var enormt givande, då man själv var tvungen att ta kontakt med folk. Visst det blir inte riktigt samma sak här i Sverige, men det var skoj och det är det viktigaste.

Det var även riktigt skönt att för en gång skull slippa social ångest under sommaren, då jag och mina gamla vänner fortfarande är rätt tajta.

Men nu är man tillbaka här i höst. Kände en enorm ångest när jag gick till den första föreläsningen .. över något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Som tur var släppte ångesten ganska så fort. Ibland kan verkligen ett "Hej! Hur är läget?" ge en en liten boost.


I feel you. Ångesten när man ser hur alla andra är del i en gemenskap som man själv inte tillhör suger verkligen. Jag vet inte vad jag ska ge för råd då jag fortfarande sitter i ungefär samma sits som jag gjorde i vår. Jag ska själv antagligen försöka engagera mig i något.. vet dock inte vad.

Upplever till stor del dagligen till synes exakt samma problematik. Upplever även att du liksom jag tycks ha en förmåga att, vilket kan vara lika förbannat förödande som värt för dig att notera, projicera (använde termen utan att göra några som helst anspråk på att besitta grundläggande kunskaper inom psykologisk terminologi) dina egna uppfattningar av dig själv på dina medmänniskors uppfattning av dig.

Det leder sannolikt till att du agerar efter samma projicerade uppfattningar. Det leder i sin tur till att dina medmänniskor de facto, tragiskt nog, uppfattar dig exakt som så du från början inbillade dig att de uppfattar dig. Begreppet ond cirkel har en förarglig tendens att återfinnas konkretiserat i verkligheten.

Det du kan göra för att ta dig ur det cykliska beteendekomplexet i fråga, är att vara mer selektiv i vad du projicerar, för det är, verkligen, något som till skillnad från mycket annat i sammanhanget, är upp till dig. Du kan välja att, helt enkelt, förutsätta att t ex dina klasskamrater ser något helt annat hos dig (förslagsvis någonting ... positivt) - eller varför inte, vilket säkert är fallet ofta - att de helt enkelt inte har någon uppfattning ALLS om dig, och kunde inte bry sig mindre om hur du inbillar dig att de uppfattar dig. Gör jag mig förstådd?

Är typ i samma sits, fast jag pluggar i en skithåla där de flesta av klasskamraterna pendlar. Så sitter ensam och ruttnar bort i lägenheten på helgerna om jag inte åker hem till min hemstad. Vardagarna går an men helgerna är en pina.

Har till viss del tagit mig ur min tidigare beskrivna situation, men tyvärr beror det inte på att jag förändrat något i mitt beteende utan mer på externa omständigheter som möjliggjort ett ökat socialt umgänge. Det känns skönt att äntligen ha planer inför varje helg, men samtidigt infinner sig känslan av ett personligt nederlag, ty jag är fortfarande samma person som jag var för ett år sedan.