Ensam och vilsen student

I höstas flyttade jag hemifrån till en studentstad långt bort. Jag hade tagit studenten på våren. Nu sitter jag här och undrar hur allt gick så snett.

Jag kände ingen i staden dit jag flyttade. I princip alla mina vänner i min gamla stad (storstad) tog sabbatsår. Dock kände jag mig motiverad att plugga direkt, min bror gjorde det och han hade verkligen sina bästa år under universitetstiden. Mina föräldrar har alltid varit måna om att jag ska prestera bra i skolan, och de pratar ständigt med mig om hur pass viktigt utbildning är och hur pass kul det är att studera på universitetet.

Under mina grundskoleår och gymnasieåren har jag alltid haft vänner. De har kommit till mig naturligt, och således har jag aldrig behövt kämpa socialt för att skaffa mig vänner. Visserligen har jag aldrig haft många vänner, men jag har alltid haft några som jag hängt med på fritiden, och som jag kan kalla nära vänner.

Innan jag började på universitetet hade jag inte en minsta tvivel om att jag inte skulle få några vänner jag kunde hänga med. Allt hade ju ordnat sig naturligt för mig tidigare!

Detta har dock inte skett, jag sitter här nu på våren, utan en riktig vän. Jag känner mig isolerad, på gränsen till deprission. Mina ät och sovvanor är dåliga. Det enda som går bra är mina studieresultat. Varje gång någon av mina vänner i min hemstad frågar hur det går för mig i <...> svarar jag "jo det går bra", men samtidigt vet jag att jag ljuger. Det går inte bra.

Anledningen till min isolering har jag funderat på en del. Det började med introveckorna. Jag fick influensa och missade första dagarna. Visst spelar det inte så stor roll, det var ju flera veckor som man hade "nollning" men det kändes som om jag hela tiden spelade i underläge, i och med att jag missat i början. En annan stor faktor, var att min sociala färdighet var obefintlig jämfört med andra (den är det fortfarande). Jag kände mig "överkörd" socialt sett, speciellt i stora gruppaktiviteter, där jag inte vågade ta plats. Den tredje anledningen var att jag inte fick tag på någon ordentlig bostad, utan fick bo hela hösten som inneboende i en källare. Isoleringen i källaren ledde till att jag blev deprimerad, och ja ännu mer isolerad. Det blev helt enkelt en ond cirkel.

Nu skall jag inte säga att jag inte känner ett ansikte här, utan jag har en del som jag känner helt OK, dock blir det aldrig att man umgås efter skolan. Många av de jag känner bättre har inte flyttat hit, så de har redan en umgängeskrets utanför skolan. Känner att jag har lite gemensamt med många av mina kursare. Jag drar mig för att ta och ringa upp någon av de jag känner halvt, då jag inte vill pusha på mig som deras vän. Det har sedan länge bildats grupperingar i min klass och det känns oerhört svårt att ta sig in i en sådan, speciellt när man oftast endast träffas på föreläsningar.

Jag flyttade för ett par månader sedan in i en studentkorridor, men de flesta här är inte särskilt intresserade av att knyta nya bekantskaper verkar det som. Jag har inte ansträngt mig tillräckligt för att ta kontakt med andra här i korridoren. Jag har en slags mentalitet som säger att om man är ny någonstans så ska man inte gå in och ta för sig, utan låta andra komma fram och snacka med en själv.

Jag står mellan några svåra val nu inför sommaren, eftersom min situation som den är helt enkelt inte hållbar på lång sikt.

1) Fortsätta på min utbildning - Om jag lyckas fixa den sociala biten skulle detta vara det optimala valet. Helt enkelt försöka vara mer social och försöka ta kontakt. Kanske prova på olika studentföreningar, även om jag inte är en föreningsmänniska. Dessutom upptar mina studier mycket tid. Det känns dock långt borta att försöka gå med i något nu. Föreningarna för mitt program gick många av mina kursare med i redan på hösten, och många föreningar har intervjuer och är svåra att komma med i.

2) Hoppa av och flytta hem till föräldrarna, kanske jobba och resa - På ett sätt skulle det vara skönt att slippa skiten jag sitter i nu, men det är även det samma som att ge upp. Det värsta är dock att mina föräldrar skulle bli mycket besvikna och skulle inte förstå hur jag känner mig. Visserligen ska man inte basera sina egna beslut på hur andra känner sig, men mina föräldrar har försökt hjälpa mig mycket här nere, köpt möbler osv., det känns helt enkelt ledsamt att inte visa sin tacksamhet till dem. Jag vill egentligen inte flytta hem till föräldrarna då jag trivs med att bo själv, och under hela min gymnasietid tänkte jag att va skönt det blir när jag äntligen flyttar hemifrån. Många av mina vänner som tagit sabbatsår ska börja plugga i höst, och många av dem lär flytta bort från min stad. Troligtvis kommer jag att bli ganska isolerad, men det skulle vara kul att jobba lite, för att sedan resa och få lite livserfarenhet.

3) Ta ett sabbatsår, för att sedan återvända till studierna - Fördelen med detta alternativt är att mina studiemedel inte slängts bort, och jag tycker staden och utbildningen som sådan är mycket trevlig. Dock kommer jag hamna bland ett gäng nya kursare som gått tillsammans ett år. Ser inte hur det skulle vara möjligt för mig att få något sådant att fungera.

Egentligen är 3) inte riktigt ett alternativ lika mycket som 1) och 2).


Har ni några synpunkter så får ni gärna ge dem.

Är i liknande din situation, fast att studieresultaten är piss och jag faktiskt har några vänner. Jag ska köra alternativ tre nu efter denna terminen iaf. Jag trivs med min utbildning och jag vill gå klart den, men motivationen är just nu inte på topp och jag var precis som dig dålig på att ta plats i början på grund av min blyghet.

Blir till att sticka utomlands o resa/jobba ett år, sen komma till baka o köra årskurs två efter det. Blir ju en ny klass, men vafan. Har bara 3-4 vänner i min nuvarande så, gör väl ingen större skillnad.

4) Snacka med psykolog - det finns bra hjälp att tillgå. KBT + SSRI är nog att föredra. Det känns dock som om dina problem ligger mer på det kognitiva planet, hur du uppfattar dig själv och andra.

Festar ni inte? Man blir bekant med hur många som helst när man festar. Sen är det la bara att ta kontakt med dom som man tycker är balla...

Jag känner igen mig från min första studietid. Men det där gav med sig med tiden och jag hade till sist så många vänner att jag inte pluggade.

Men det du borde göra är väl helt enkelt att försöka odla kontakten med de som du känner att du trivs med. Föreslå fika efter föreläsningar och sådant. Kan du inte engagera dig i studentlivet på något sätt också?

gå med i något fotbollslag? eller någon annan lagsport som ger bra "sammanhållning".
Korpen är ju det ideala för god stämning och roliga lagfester hehe, om det är det du gillar

Alternativt 3 gör det hela bara värre. Skulle råda dig att skaffa ett intresse där du träffar människor med exakt samma genuina intresse. På så sätt kan man nog knyta en kontakt och utveckal den sociala situationen med fler människor.
Ha telefonkontakt med dina vänner från hemstaden, be de komma och hälsa på dig.

Jag är i liknande position som du kan man säga. Jag går sista året på gymnasiet och jag har inte alls många vänner. Väntar på att få flytta till en större stad och ge det en chans och på så sätt hitta nya sociala band. Sitter halva dagarna och bygger modellflygplan bara för att fördriva tiden.

Jag tycker inte du ska ta nått SSRI, men terapeut låter bra.


Håller med! Det var så jag lärde känna de flesta personerna under min studietid. Men det bygger ändå lite på att man känner några i klassen och kan hänga med på nån förfest, sen lära känna folk där. Men det handlar mycket om att ta för sig och snacka med folk.


Det var synd att du missade första tiden, det är tyvärr en tid då man knyter sina första kontakter. Det är 100 gånger enklare att göra det under den perioden, för då är alla i samma sits som du. Jag vet själv att alla som inte var med på nollningen uppmärksammade man inte på samma sätt i fortsättningen. De bara gick på lektionerna kändes de som, kanske var i samma sits som du egentligen.

Hur som helst, under första året hängde jag bara med samma människor typ. Andra året började folk droppa av (som du själv funderar på) och man började lära känna andra i klassen som man inte lärde känna under första så att säga, plus att man tröttnade lite på en del i de olika gängen. Det sista åren lärde jag känna nästan alla i klassen, då upplöstes nästan gängen och folk började prata/hänga rätt mycket med varandra, fast mestadels i skolan dock (sista tiden fokuserade man bara på att plugga och inte festa).

Det fanns folk under första året som jag störde mig på som fan för att dom aldrig sa hej, dom kollade knappt på en. Men sista året lärde jag ändå känna dessa och de visade sig vara väldigt schysta och trevliga, hela klassen fick en sammanhållning istället. När jag tänker tillbaka på det så var det exakt samma sak i gymnasiet. Dessa människor kanske var lite som du, lite blyga och inte ville ta för sig så mycket. Kolla lite försynt på människor, se dem i ögonen, kanske kommentera nått enkelt om skolan eller senaste tentan. Det ska inte vara svårt att hitta vänner på universitet, allt ligger i ditt psyke tror jag.

Minns förresten en klasskompis från gymnasiet som kom helt ensam till våran skola från en annan ort (första dagen). De flesta andra i klassen kände redan 2-3 st minst, men denna killen var alltså helt ensam. Jag minns att redan första dagen så satt vi i någon korridor på en rast, och han satt för sig själv och vi sneglade lite på varandra. Helt plötsligt kommer killen bara fram, sträcker fram handen och presenterar sig: "Hej, jag heter Nisse, jag känner mig helt mobbad här, känner typ ingen". Hej sa vi och sen började vi bara snacka. Var riktigt beundransvärt av honom nu när jag tänker tillbaka på det. Han blev snabbt accepterad (även om han inte tillhörde nått gäng) i klassen men tyvärr flyttade han igen efter nått år. Nu säger jag inte att du ska gå och göra så här för det har ju gått ett tag sen starten, men tänkte bara att det kanske väcker någon tanke hos dig.

Som ett sista exempel ska jag ta en i klassen som jag hade grymt svårt för, hoppas du inte associerar dig med honom. Han var av typen som man kunde försöka prata med, men det kändes som att prata med en vägg. Man ställe en fråga och fick ett kort svar. På nått jävla vänster ville han försöka ha någon gemenskap och bara vara med oss andra, men det var grymt svårt att acceptera honom som en i gänget på grund av hans beteende. Jag tyckte han betedde sig grymt konstigt och han kändes påträngande, han kunde bara helt plötsligt komma och ställa sig bredvid en tätt intill och inte säga ett ljud. Sista året började han slappna av lite och ställa några frågor, men jag hade svårt för honom hela tiden nästan. Han kunde även bara komma utan inbjudan och försöka ta för sig, fast han hade inget att ge själv typ. Ett exempel på hur svårt en person som denna får det att hitta vänner. Jag försökte verkligen men han gick mig bara på nerverna

Ja, jag har funderat länge på att gå till en psykolog. Jag ska försöka ta tag i det när jag får tid.


Jag blir sällan bjuden till någon fest, och jag har ingen lust att bjuda in mig själv. Visserligen annordnar kåren o.s.v. stora fester, men att gå ensam och festa känns lite misslyckat. Det blir att jag går ut med några kursare efter tentorna, men annars festar jag väldigt sällan. Som sagt jag är inte den som tar mycket plats.


Saken är den att det är väldigt få bland mina kursare som jag tycker är sköna avslappnade människor. De flesta är väldigt aktiva, übersociala, skräniga. De jag känner bättre har redan en egen social krets som de umgås i.

Ja, att engagera sig i studentlivet är nog det som måste hända.


Jo, det är ett bra förslag, men nu är det så att jag är hyffsat kass på fotboll. Det skulle kännas krystat om jag skulle gå med i ett lag bara för att lära känna folk.

Jag är ledsen om jag låter väldigt negativ till allt :P


Det som gjorde att jag tog med alternativ 3 är att jag skulle få mer världsvana om jag jobbade och reste. Jag skulle kanske "växa upp" lite.

Jag har god kontakt med mina gamla vänner, men jag vill inte att de skall komma hit och se mitt icke-existerande liv. De är däremot sugna att komma hit och de frågare hela tiden om det är mycket fest här osv.

Är väl i en liknande situation måste jag säga. Har dock vänner inte så långt härifrån. Ni läser inte i Lund?

Jag var egentligen med på större delen av nollningen; det var bara några dagar jag missade i början. Jag hade kunnat ta mer kontakt, men det var mest min inställning som hindrade.


Jag har väldigt svårt att se folk i ögonen, och därför tror jag att många uppfattar mig som kall och avvisande - någon som helt enkelt inte vill in i gemenskapen. Dessutom när jag hamnar i sociala situationer så får jag "spänningar" i ansiktet, vilket gör att jag ser ännu mer bister ut.

Dock tycker jag inte att jag är alltför avvisande om jag samtalar med någon, utan det är väl kanske om det är några som jag inte känner som står och snackar. Då blir det plötsligt grymt mycket svårare att komma in i konversationen. Om någon börjar snacka med mig så har jag oftast inget problem med att föra vidare diskussionen, men nu händer det väldigt sällan att någon kommer fram till mig för att snacka spontant (om de nu inte är någon jag känner hyffsat). Jag tror att en del av mitt problem ligger i att jag inte själv tycker att jag har något att tillföra till en konversation. Dessutom har jag en tanke om att de som är sociala och populära är bättre människor som står över en på något sätt. Jag ser själv ofta ofrivilligt ner på dem som inte har några vänner.

Du borde försöka hålla ut, det är många i din situation. Har ni inget ställe där alla/många hänger?
Var med i tävlingar som brukar anordnas och sånt. Har du tur kanske det kommer folk du känner nästa omgång. Tror att du ångrar dig senare. Gå på bio och gör saker du tycker är kul. Se glad ut, det drar kompisar.