Människan strävar efter passiv dumhet!

Följande text kan bli lite hoppig, allt är baserat på några tankar jag och en polare diskuterade tjackade. Naturligtvis är det bara grunden, men allting hur orelaterat det än verkar behövs för att förstå den stora bilden
Och jag hoppas verkligen någon lyckas förstå sig på allt det här, det är frågan om extremt många småsaker som binds ihop till en större bild. (Tog timmar att få min kompis att förstå själva grunden bakom allt)


Alla kan vara med mig på att människan strävar efter att bli glad och nöjd.
Då är frågan, vad händer när vi uppnår det här. Jo vi blir passiva. Vi är nöjda, vi slutar kämpa efter att uppnå något. Vi lär oss ingenting nytt (då syftar jag på vetenskap och logik osv) Då stannar vi på den nivån vi är och utvecklar istället dom sidorna av oss som är mer eller mindre djuriska. Här har vi dom som knappt gör någon nytta för mänsklighetens utveckling. -MINORITET 1 (slöarna)
(Alla psykiskt omogna fjortiskids som tycker att livet leker och skippar skolan för att ha kul, dock så växer dom flesta ur detta facket fort)
Gruppen som får ut för mycket av vår goda levnadstandrad

Då kommer vi till alldagliga människor, dom funderar över livet ibland. Vill komma längre fram i tiden och utvecklas så dom också kan bli lite gladare och nöjdare. Med andra ord strävar dom också efter tillståndet där man inte bryr sig längre och blir passiv och dum. Här har vi dom som ser till att mänskligheten forsätter på stadiet det är och tar hand om våra moderna samhällen. -MAJORITETEN (drönarna)
Gruppen som är som människan är född till att vara

Och slutligen, den mest intressanta gruppen, dom deprimerade. Min personliga uppfattning är att utan den här gruppen hade aldrig någonting som vi klassar som modern teknologi blivit till (elektriciteten och framåt) just för att här har vi tänkarna.
Dom som söker svar, och inte nöjer sig med livet fören dom har dom, det är dom i min mening intelligenta (Högre liv än dom ovan helt enkelt, på samma sätt som en vanlig människa är högre än ett djur. Om ni inte förstår hur jag menar så har jag fördjupat mig nedan.
Att människan och djuren är åtskilda beror ju framför allt på en sak, våran vetskap om att vi lever. Dom intelligentaste av oss är inte dom som klarar av att räkna komplexa tal på några sekunder eller framställa ny ämnen syntetiskt (ni förstår hur jag menar) Utan dom som har en ökad förståelse för vårat liv. Eller rättare sagt, dom som har reflekterat över det och vad vi är. Dom som söker svar.
Dom placerar jag här, och för att göra saker och ting lite klarare menar jag inte Svensson som funderar över mening med livet ibland. Utan dom som verkligen brinner för det och ser det som det största i livet. Just att få svar. Min åsikt är att dom biologiskt sätt måste hamna i det här facket i någon grad. Eftersom för att söka ett svar, måste du bry dig om frågan. Är du nöjd så gör du inte det.

Logiken spelar ingen roll, det är bara ett verktyg. Ett som väldigt många människor har i minst lika stor grad som till exempel Einstein. Det som det finns få av det är dom som kan använda det.

Om man nu kunde lära en apa att läsa, skulle den då kunna åstadkomma något större än att bara läsa boken, skulle den kunna relatera informationen i boken till sina egna teorier och faktiskt åstadkomma någonting med den nya logiska informationen? Nej precis.
Hoppas ni förstår hur jag menar, jag skulle kunna fylla en hel bok med text om just det här. Men det får räcka. Är ni inte med till hundra procent är det ingen ide att ni fortsätter.

Så det jag ville komma till är att alla människor som nått tillräckligt långt i sin förståelse har gjort så på grund av depression/osäkerhet. Dom har varit mer eller mindre lyckliga och nöjda en genomsnittet. Och sökt ett svar. Detta genom att förstå sig på det mest komplexa med oss.

Dessa delar jag in i två grupper
Dom med verktygen (Intelligens enligt alldaglig bemärkelse)
Dom utan verktygen (Dom som saknar intelligens enligt alldaglig bemärkelse)

Den översta gruppen är verkligen en minoritet, men det är dessa vi har att tacka nästan alla vår moderna vetenskap alla våra teknologier. Det är dom som har sått fröerna till saker och ting som en djurart aldrig borde kunnat uppnå. Det är med det fröet "drönarna" sedan har fått att växa till en stor planta. Men även dessa har strävat efter en slags nöjdhet. Om du nu hade haft den, så hade även dom varit passiva. Och vad hände hänt då. Människan hade inte varit det vi ser idag. Vi hade bara varit ett avancerat djur. Och inte något mer.


Så ska vi ha någon slags gudafigur så är det dessa individer. På samma sätt som vi ser djur som något mindre än oss, borde vi se dessa människor som något högre. Något som är värt mer.


Nu gick jag ju in på en del sidospår mot vad tråden handlar om, men det kändes nödvändigt för att förstå hur jag menar ungefär i alla fall

Det går ju inte att förmedla en tanke utan att tänka den, om så varenda bok i världen skulle handla om den. Men jag försöker göra mitt bästa

Om ni nu faktiskt lyckats förstå vad jag menar och inte bara tycker att det är en massa gojja, då kanske ni vill flytta tankarna lite bakåt i tiden. Till våran käre Adolf, han var ju inte dum. Han var en väldigt intelligent man (enligt min bemärkelse) så vitt jag vet. Han var bara förblindad av hat. Min klassindelning t:ex är den samma. Hitler = (över och undermänniskor) Min = (Människor och Djuriska människor) Och samhället han ville skapa är den ideala formen av det naturliga sambandet mellan parterna. Han skötte bara sin placering fel.
Och nej, jag tyckte inte om Hitlers handlingar, jag är inte nazist. Men jag beundrar hans filosofiska tänkande. Hans handlingar var sjukt fel. (Varför kunde han inte reflektera sitt hat istället för att blint lyssna på det. Han hade kunnat åstadkomma så mycket bra för världen


Så nu när ni läst det här hoppas jag ni förstår vad jag menar när jag skriver att: Depressioner är vad som gör oss till människan, ett liv utan minst en sådan fas. Och man är bara ett avancerat djur.

Ja, detta var intressant. Det handlar alltid om denna strävan, men vad är målet? Vad är det man ser i blicken hos alla dessa människor som har "hittat rätt" i reklamfilmerna. Ett litet lurigt leende, som ska förtälja att "Nu har jag yoghurt i magen" eller "Nu har vi det bra med den här nya mobilen" samt "Nu är jag smal och välmående".

I och med detta så är strävan över, så nu kan man vara ett oskrivet blad som man kan kladda på som en passiv och dum treåring. Bara för att det är så soft och man är så chilled. Men hela den där grejen är bara bluff. Det finns inget värde i att sträva efter ett "problemfritt liv" eftersom livet bygger på att lösa problem, att handskas med dem och att balansera dem. Och detta är ett livslångt arbete, eftersom detta är vad livet går ut på.

Jag känner igen den där strävan efter passiv dumhet, eftersom jag själv har strävat efter den. Man lurar sig själv när man jagar det där AMF-pension-tillståndet då man får "sitta som ett får" och titta i ett fotoalbum över ens töntiga avbetningar av så kallade upplevelser.

Det är verkligen huvudet på spiken, det här, Zzmurf.

Intressanta tankebanor. Men jag håller dock inte riktigt med och har lite svårt att hänga med i texten. Nåväl, såhär tänker jag:

Trots att det mänskliga kreaturets instinkt är att söka efter total eufori så kan vi ändå aldrig uppnå den. Utan lycka är bara något som man ständigt måste eftersträva för att upprätthålla någon sorts förebild av belåtenhet. Fullkomlighet kan således inte existera när mycket vill ha mer. Därför är också visionen om evig lycka en stor lögn, formad till att förvilla våra strategiska mål.

Skrev ett langt inlagg men nagot gick fel nar det skulle postas och jag orkar inte skriva ut allt igen, men iaf:

Forst och framst sa undrar jag om det verkligen ar ett befogat antagande att saga att man faktiskt kan na en sadan niva av "nojdhet" sa att man blir passiv. Men det ar egentligen mindre viktigt med tanke pa din slutsats. Hade varit kul att se din definition av "nojd", men jag tolkar det som du menar att man har uppfyllt alla sina mal och att man inte langre har nagra begar.
Sedan beror ju passiviteten helt och hallet pa vad man hade for mal och begar fran borjan. Om man hade som mal att bli sa kallat "upplyst", blir man da verkligen passiv? Ar inte passiviteten isafall berattigad? Om man har lart sig meningen med livet eller sanningen av vart medvetande etc?

Men utan att ta isar ditt argument, sa haller jag inte med om din slutsats. Du sager ju sjalv att vi alla har samma inneboende kapacitet for logik (vilket jag vet ar fel, men detta ar vad TS skrev, sa jag haller med for disskussionens skull i detta fallet wooten :P), men att alla inte kan anvanda lika bra/pa samma satt. Men det ar ju isafall bara traning som behovs (om alla har samma inneboende kapacitet), sa vad gor da vissa mer varda bara for att de har tranat sin logik istallet for till exempel deras intuition?

Varför skriver du inte en bok där du förklarar hur du resonerar, om du är noggrann så får du har tur får du den publicerad, det blir en liten extra peng i kassan

Intressant!

Jag tänker som så här: Man strävar hela tiden efter något, det kan man inte förneka. Det är när man tror att detta "något" är någon sorts ultimat lycka som hägrar runt hörnet pga att man inte längre skulle ha några problem. Att sträva efter att inte ha några problem istället för att hantera problem är vad som leder till en fallgrop. Så nej, passiviteten kommer bara leda till att man börjar tugga en massa ickeproblem som ett substitut till verkliga och lösbara problem. Och då lever man i en fejkad "perfekt värld" befläckad med en massa struntproblem som gnager hjärnan.

Okej, forst och framst sa undrar jag varfor man inte kan strava efter ett problemfritt liv och _samtidigt_ hantera ens vardagliga bekymmer? Jag ser inga motsattningar i detta.

Fortsattningsvis (vet inte om det ar ett ord pa svenska men aiia :P) sa ser jag det som att det inte finsn "struntproblem" eftersom det hela beror pa vems/vilket perspektiv man har nar man kollar pa och analyserar vardet i dessa problem.

''Det är när man tror att detta "något" är någon sorts ultimat lycka som hägrar runt hörnet pga att man inte längre skulle ha några problem''
Utveckla vad du menade har, antar att du missade nagra ord.

Jo, det är klart att man strävar efter att lösa de problem man ställs inför, men om ens mål är att man vill komma till en punkt där det längre inte uppstår problem, så blir det svårt, eftersom man aldrig kommer dit eftersom det alltid uppstår problem. Och det kvittar hur struntaktiga dessa problem verkar, det är ändå problem för den som upplever dem som problem.

Nej, ett problem är alltid ett problem. Men om man till exempel lider av tvångstankar så kan man rent logiskt dra slutsatsen att ett problem man har egentligen är ett icke-problem. Men så klart så är detta så kallade icke-problemet bara en front för ett mer djupgående problem. Det är dock lätt att fastna i dessa "struntproblem".

Jag menade att när målet för sin strävan är löftet om att man inte längre kommer att ställas inför några som helst problem. Inte något visst problem, utan alla problem. Men problem är likt utmaningen i ett spel, man behöver det för att kunna spela. Man behöver problem för att kunna lösa dem. Och problemen måste vara genuina och inga "icke-problem" som inte går att lösa i sig. Icke-problem är ett problem i sig, men inom dess ramar så fungerar de som ett dataprogram som bara loopar sig.

Alltså jag tror jag förstår tankebanorna, det låter som en lite vriden processfilosofi.
Vi ska utvecklas mot något högre än vad vi är, men den stora massan har ingen aning?

Jag håller med till en vis del, men det är och blir trots allt flumfilosofi.

Din sista kategori, de deprimerade, är fel. Du syftar nog på de som inte är nöjda. Den kategori du beskriver stämmer inte in på kliniskt deprimerade, som oftast är inaktiva. Men det är sant, att om man anser att målet med människans liv är att kontribuera till någon sorts utveckling som kan sägas att "gå fram" och inte "tillbaka" (vad det så än innebär), då är tillståndet "nöjd" inte att föredra. Nöjd är, som du kommer in på, ett tillstånd där det hela är lagom, och inte i behov av att utvecklas yterligare. Jag skulle vilja säga att du inte har skapat en teori om människans strävan, men närmare undersökt begreppen "nöjd" och "onöjd". Målet är inte passiv dumhet, men en period där man är nöjd kan innebära en period av passivitet. Men det beror helt och hållet på vilken mening nöjd användas i.

Sa själv på skoj till en lärare, att frustration och hat är de mest skapande elementer i människans natur. Lektionens tema var "kärlek" och "glädja", och diskutionen gick på hur dessa två är basis för allt som finns, inte bara som målet, men som medlet att nå dit. Dessa två är inte starka motivatorer.

Om jag ska utveckla mig så kan vi säga att "nöjd" är en variabel, den kan aldrig bli full. Men desto högre den är ju mer passiv blir man.
Jag anser att det inte är annorlunda att sträva efter att bli upplyst än nånting mindre betydelsefullt i det här sammanhanget. Lyckas du blir resultatet detsamma, du slutar sträva efter mer kunskap.

Jag kanske var lite oklar, jag menade att många av oss har den logiska kapaciteten, inte alla. Men att få av dom som har den vill eller vet hur dom ska använda den optimalt.