Att finna inre lugn

Tänkte i ett inte allt för långt inlägg dela med mig av råd vilka förhoppningsvis kan vara till hjälp för er som söker lugn och harmoni. Har sedan tidig ålder undersökt hur varje liten omställning i den yttre tillvaron påverkar oss. Jag har även försökt hitta tillvägagångssätt som förebygger psykiska sammanbrott. Under resans gång har glädje, sorg samt allt där emellan detaljgranskats. Det jag insett är inte på något sätt revolutionerande, snarare tvärtom. Kunskapen om yttre påverkan samt ett stillat sinne har existerat i flera millennier, men bleknar sannolikt alltmer pga. den hektiska vardagen. Trots detta jäkt finns det många som besitter ett inre lugn vilket mycket sällan rubbas. Andra som saknar detta hamnar dessvärre ofta i obehagliga, emotionella berg- och dalbanor som kan vara svåra att ta sig ur.

En viktig del i sökandet efter inre lugn är förståelsen av den yttre tillvaron. Det yttre består av den ständiga kampen mellan plus och minus vilken utgör den kontinuerliga förändringen/rörelsen. Är vi för engagerade i denna riskerar vi att hamna i obalans. Faktorn bakom fysisk och psykisk ohälsa är oftast just obalans av olika slag.

Många ställer sig frågorna varför vi i ett land med hög standard mår så dåligt, och varför människor i länder med sämre levnadsförhållanden verkar må bättre. Kan det vara så att vi tappat bort vårt inre och lägger för mycket fokus på det yttre? Om förändring eller rörelse råder i det yttre, vad bör då råda i det inre för balans? Kan det vara stillhet, lugn, vila och frid?

Kardinalfelet många gör är att ta den yttre tillvaron för givet samt förlita sig på den. I en ständigt föränderlig tillvaro kan vad som helst hända. Är det då lämpligt att skapa sin trygghet i den? Vilken trygghet kan man överhuvudtaget räkna med om ingenting är beständigt? Känns det inte självklart ännu? Tänk då igen. Trygghet i det yttre är en illusion och inget annat. Det som finns omkring dig idag kan vara borta imorgon. Men låt dig inte skrämmas av tanken utan bekanta dig med den och acceptera den.

Stora problem uppstår i synnerhet när de är kärleksrelaterade. Vad händer exempelvis när partnern tröttnar och hittar någon annan, eller då nära anhöriga går bort? Vad finns då att falla tillbaka på? Antidepressiva medel? Förmågan att klara de yttre omställningarna kommer inifrån, inte utifrån. Öva upp förmågan genom att sitta stilla, låt tillfälliga bekymmer och orosmoment rinna av dig för en stund. Släpp allt och vila i tystnaden. Gör detta några gånger per vecka och utvärdera.

”Älska dig själv” är ett gammalt slitet uttryck som de flesta säkert känner till. Måste man älska sig själv för ökat välbefinnande? Nja, det är att ta i, däremot kan det vara nyttigt att acceptera sig själv för den man är. Jag var i unga år relativt tanig och fick höra det åtskilliga gånger. Jag tog väldigt illa upp. Samtidigt förstod jag att jag inte var någon tjejmagnet vilket orsakade nedstämdhet samt avundsjuka på andra. Men när jag accepterade mig själv för den jag var, och fortfarande är, förändrades mitt synsätt radikalt. Idag kan jag inte bry mig mindre om likartade bagateller. Oavsett vad som gör dig nedstämd eller obalanserad finns möjligheten att göra sig kvitt dessa.

Klyschan ”var dig själv” kan också vara till viss hjälp. Att vara sig själv behöver visserligen inte betyda medgång, men däremot kan det vara befriande att slippa spela roller. De flesta människor märker ganska snabbt om det spelas roller och tar därför avstånd. När du är dig själv och känner dig trygg är det just dessa signaler du sänder ut till andra. Lämna skådespeleriet åt dem som får betalt för det.

Att sluta bry sig om vad andra tycker och tänker kan vara ett bra knep. Folk har oftast åsikter om allt. Skulle man behöva rätta sig efter dem hade man haft jobb upp till öronen. Det går inte att göra alla nöjda. Oavsett vad det handlar om kommer någon att ge tummen upp och en annan tummen ner.

Ett annat råd är att inte ta livet på för stort allvar. Måste livet verkligen vara så allvarligt som många vill mena? Vi föds och vi dör. Vi lämnar kvar spår som snabbt suddas ut. Vad gör det om man inte har ett lika bra jobb som sina jämngamla, eller ett lika fint hus? Vad gör det om flick- eller pojkvännen är på väg att lämna dig? Vad gör det om du sitter ensam under påskhelgen? Vad gör det om du inte får några barn? Varför skulle det spela så stor roll? Släpp krav, måsten och ideal. Traska den väg som är ämnad för dig.

Ett annat, troligtvis mer svårsmält, råd är att skapa distans till tankar och känslor. De tillhör rörelsen och drar oss in i den emotionella berg- och dalbanan. Kan vi ge dem mindre uppmärksamhet slipper vi att hamna i spiraler som så många gånger ter sig ändlösa. Låt tankar och känslor ha sin gång men ödsla inte för mycket tid på dem utan låt dem bara flyga förbi. Det kräver lite träning, men det kan det vara värt. Låt det inte gå till överdrift utan finn en medelväg.

Sista rådet jag har att bjuda på är neutralitet. Man behöver inte ställa sig på någon sida om man inte vill. Fegt? Kanske, men helt klart befriande att inte behöva försvara olika åsikter mm. De klarar sig oftast fint ändå, utan din hjälp. Låt sådant du normalt tar åt dig av eller känner dig tvungen att försvara bara passera. Låt det rinna av dig som vatten på en gås. Återgå istället till ditt inre och vila där en stund.

Jag hoppas att någon kommer ha nytta av ovanstående råd. Huruvida de kan tillämpas på alla är tveksamt. Testa, men låt inget gå till överdrift. Skynda långsamt. Ni kan nyttja tråden till att kasta ris och ros samt diskutera problem. Känn er även fria att ge egna råd som komplettering.

så jävla bra och sant skrivet.. du borde läsa eckhart tolle - en ny jord om du gillar detta ämnet ( vilket även jag älskar)

ha de

Har inte hunnit ta mig an Tolles böcker ännu. Ämnet är helt klart intressant.

Riktigt bra tråd, du låter mycket vis och intelligent
Denna tråd borde bli långlivad. Det finns så mycket förvirring och lidande. Det räcker att gå ut från huset för att märka det. Visst projekterar jag min eget lidande till en viss del (jag går ju i alla fall åt rätt håll), men jag försöker se klart och öppet på min omgivning så det kanske blir en tillräcklig indikator på hur det ser ut.

Håller ni inte med dom att man blir så olycklig när man ser folk som är helt oförmögen, eller ännu värre totalt ovillig att se djupet hos sina medmänniskor. Ibland får man känslan av att man pratar med ett skal. Alla har djup, alla har garanterat egenskapen att se igenom ytan. Men det gör mig så deprimerad att träffa folk som inte ens försöker inse detta. Det finns så många dimensioner. Tänk till exempel på vad en simpel blick kan göra, det är magiskt.

Ämnet
Detta tankesätt har intresserat mig mer och mer på senaste tiden. Såvida det har utlösts av 20-årskris, ensamhet eller annan fokus på negativitet, kvittar antagligen då det känns som att detta är en hälsosam och klok väg att gå... Tack ts, detta är mycket nyttig information. Kan ev återkomma och bidra med lite insikt framöver.

Att vissa har svårt att uppfatta djupet i människor lär bero på att de inte ännu funnit och förstått djupet i sig själva. Genom att förstå sig själv ökar förståelsen för andra. Förståelseprocessen startar i olika åldrar eftersom våra tidigare livserfarenheter varierar. Alla äpplen faller inte till marken samtidigt. Det är egentligen inte mycket att fundera över. Låt ”skalen” passera och vila i ditt inre. Förr eller senare blir det deras tur att genomgå snarlika processer.

Tack själv.

Mycket bra skrivet av ts, riktigt imponerad för du verkar vara en ung kille. Jag är inne på samma spår, vi har så många krav av yttre faktorer, men räcker det bara inte med att bara vara? Tyck om dig själv, och tyck om andra.

Love, peace & understanding

Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus. Filipperbrevet 4:6,7

Guds frid, den får man bara genom att ta emot Jesus Kristus. Men när vi gör oss bekymmer så låter vi inte Herrens frid gå in i oss.

Så ta emot Jesus Kristus och den friden han ger (som är djupare än vi kan förstå, då vi kristna även känner den under livets mörka stunder "(Psaltaren 23:4)
Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.").

Jag har märkt att tiga är guld, inte för att kommunikation inte är bra utan för att kommunikation är svårt. Låter man problemet mogna inom en innan man talar om det så kan det hända att det löser sig, vilket det inte skulle ha gjort om man hade yrat om det. Detta i ett försök att få någon utomstående att lösa ett problem som den inte skulle ha en chans att veta vad det är.

Ibland väller det upp så mycket känslor inom en som man vill ge uttryck för, men det finns inga ord som beskriver dessa. Men istället för att omvandla känslorna till ord, så kanske det är dags att låta dem manifestera sig i handling istället. Men vad det är för handlingar vet jag inte, eftersom jag inte ens kan sätta ord på dem. Handlingen kanske är att låta känslorna ta form inom sig istället för att "göra sig av med dem" genom intetsägande ord.

Hela det här inlägget bryter mot det jag försöker förmedla, därför är detta bara silver värt.

Genom reflektion lär man känna sig själv och har man gjort det kommer också underfund med världens förgänglighet och på sett tar ingenting för givet.Människan glömmer själen därför att hon är fullt sysselsatt med kroppen och dess sinnen.Men skall dock inte begå misstaget att se en klyvning mellan kropp och själ.De är intimt förknippade med varandra.Kroppen är andens manifestation i världen.Faran för den andliga utvecklingen är att tillskriva formen för stor betydelse.Den sanna civilisationen är den andliga men dagens människor har valt den materialistiska och därför lider de av själslig tomhet som ingen psykiatri kan fylla.

Bra formulerat, kunde inte sagt de bättre själv

Aa men för fa-an, sagor kan du berätta någon annanstans, här snackar vi allvarliga saker!

Förlåt för bump.

Är själv rätt orolig för tillfället och kroppsligt utmattad på alla sätt. Jag har inte hittat mitt inre lugn än. Jag tar saker för givet men ändå känns de som jag faller ner i en ändlös grop. Det känns som jag har längre upp till kanten varje dag.

Idag fick jag nästan ett sammanbrott. Egentligen vill jag bara isolera mig från alla. Känns som jag drar ner dom med. Folk ser på mig, vet att jag inte mår bra. Men med tanke på den ständigt positiva attityden jag alltid haft tidigare så tror/tänker de att det bara är en dålig dag.

När jag egentligen har ett mörker inom mig som jag inte vet hur jag ska behandla.

Jag faller, och jag vet inte hur jag ska komma upp. Känns som ett evigt mörker utan slut.