Ett liv utan kärlek?

Människokroppen är beskaffad för fortplantning. Det är egentligen enda anledningen till att vi finns till, eller åtminstone den viktigaste missionen vi har. Kärlekens funktion är att förbereda två människor för fortplantning, få dem att mötas och stanna kvar vid varandra under barnets första år.

Men hur är det då med oss som tvingas leva ett liv totalt utan kärlek? Våra kroppar används inte till det de är till för och vi har helt gått ifrån våra grundläggande behov. Eller rättare sagt: Vi får inte utlopp för dem.
Vi måste finna andra saker att leva för. Det kommer bli konstlat då vi går emot naturens vilja, men vi har inget val - Vi måste tvinga oss att hitta något att leva för, något som kanske inte alltid är så enkelt.

Om ni försöker bortse från kärlek och fortplantning - Vad är då livets mening enligt eran tolkning?

Förmodligen kommer jag inte att komma med någonting nytt. Förmodligen ingenting speciellt djupt eller förvånande heller, men du frågade!
Jag tror inte att livet har någon mening. Vill man ha en sådan får man hitta på en egen. Att finna lycka? Att finna kärlek? Att finna framgång? Att sprida glädje? Att sprida hopp? Eller så bara lever man

Dessutom, varför måste man enligt dig ha någonting speciellt att leva för?

Skulle jag helt ta bort kärlek ur mitt liv så skulle jag nog börja jobba mer med att utveckla mig själv och mina kunskaper.
Nej, vänta nu, kom på att utan kärlek så skulle jag inte ha något behov av bekräftelse, och varför då göra sig själv "bättre"?

Skulle förmodligen satsa på en karriär, eller kanske gå på äventyr i världen?
Någonting som skulle ta mycket energi så att jag kan slippa fokusera på min ångest jag förmodligen skulle ha av att inte få veta vad kärlek är.

Det är väl klart man måste ha något att leva för?
Saker man gillar, saker man strävar efter, alltså, mål i livet.
Något man vill göra i livet. En dröm att kunna få uppfylld.

Det är vad jag lever för

Kan det inte vara trevligt med ett mål, att veta vart man är på väg, utvecklas?

Jag tänker på den stackars totalförlamade kvinnan som ber och bönar om att få avsluta sitt liv. Hon ser ingen mening med att fortsätta, hennes kamp är slut och hon ser ingen ljusning. Om hon tittar framför sig ser hon bara samma elände dag ut och dag in - hon har inget mål annat än döden.

Därför kan jag tycka att en mission i livet kan vara behändig.

Religion och tro. Det är den i särklass mest använda metoden för att känna mening och betydelse i världen.

Nunnor och liknande är bra exempel på hur religionen räcker och kan ta över alla andra grundläggande emotionella behov.

Kärleken och närheten till gud som vissa upplever är dessutom väldigt svårrubbad, bada du själv kan bryta den. På så vis kan man alltid känna sig älskad, trygg, meningsfull och en del av en evig andlig gemenskap.

Hur verklighetsavlägset detta än låter så är det faktum att mycket tyder på att människan har ett centra i hjärnan för religion/tro, människan har sysslat med detta i urminnes tider, man har till och med visat på hur religion och tro är en evolutionär fördel, dessa människor tar sig genom kriser osv. lättare, survival of the fittest.

Läs vad ljung skrivit, inte läst mycket själv, men vet att han behandlar detta ämne väldigt bra.

@Humbug och Nonqi: Jo, självklart Men jag syftade mer på någon slags mål inbyggt mål som gäller alla. Till exempel fortplantning, eller - det klyschiga men populära - kärlek. Jag tror att man klarar sig alldeles utmärkt utan tron på ett stort slutgiltigt mål med livet. För mig räcker det med mina egna små delmål. Det jag menar är att jag tror att målet och meningen med livet är individuellt

Psykopater kan väl inte uppleva kärlek? Studera dessa.

Om inte kärlek finns så finns ju bara allt det onda kvar.

Varför uppleva saker när man inte känner att man vill? Kärlek är ändå kopplat till allt det goda (enligt mig).

När du gör något bra så är kärlek inkopplat. Så utan kärlek så (enligt mig) finns det ingen mening att leva livet.

kärlek är bara meningen med livet så länge man är kärlekskrank, annars är det bara en del av det precis som allt annat; äta/sova/andas/skita.

meningen med livet är nog bara att se till sina egna behov så att vardagen går an och man inte bävar över morgondagen, underhålla sin lilla kroppsliga maskin med vad den behöver så den inte börjar rostar och går sönder av fysiskt och psykiskt slitage.

om man måste ha kärlek med i vardagen för att den maskinen ska funka är väl kärlek en av meningarna med livet. men det är nog olika för alla.

Sålänge du är lycklig spelar det väl ingen roll vad du gör

Så, kan vi tolka lycka som en form av mening med livet? Eller snarare att lycka kan användas istället för att hitta mening?