Ett liv utan kärlek?

Kommer med självklarhet? Nja...

Jag tycker att det ur ett biologiskt perspektiv är ganska uppenbart att naturens sätt att försäkra sig om fortplantning är just den individuella sexdriften, vilken i sin tur ligger till grund för den romantiska kärleken, och inget annat. Naturen arbetar i detta fall inte med mer avancerade medel än så. Så även om du kan finna en mening i att hjälpa närbesläktade att föra släktet vidare när du själv inte kan delta i själva reproduktionen, så finns i den situationen fundamentala behov som inte blir tillfredsställda. Och om nästan alla ikring dig får dessa fundamentala behov tillfredsställda men inte du, då föder det nästan oundvikligen utanförskap, en känsla av att inte fullt ut vara en del av mänskligheten.

Ska vi sedan se lite mer praktiskt på saken: Hur många som inte själva tillåts delta i reproduktionen kan egentligen i någon högre grad kompensera detta genom att hjälpa till med andras reproduktion, vare sig vi då talar om att sammanföra par eller om barnuppfostran/barnomhändertagande? Alla kan ju inte jobba för Tinder eller som förskolelärare...

Kärleken finns inte på riktigt det är en illusion liksom the american dream.

Du lever ensam och dör ensam sånt är livet så mycket falskhet bor det här.

Trådstarten frågar uttryckligen vad livets mening, givet ett biologiskt/genetiskt rationellt perspektiv, kan vara för dem som inte fortplantar sig. Jag påpekade att även inclusive fitness är meningsfullt ur biologiskt/genetiskt rationellt perspektiv.

Det är förstås så att de flesta sådana personer kommer att ha ett otillfredsställt grundläggande behov, och de uppnår väl inte samma nivå av mening, men deras tillvaro kan mycket väl ha en viss mening även rent biologiskt. Det var det frågan handlade om.

Dina "praktiska" synpunkter är irrelevanta eftersom frågan gällde vad som är möjligt och inte hur statistiken ser ut, men jag borde väl passa på att upplysa dig om att förskolelärare eller anställd på Tinder inte är de enda sätten att gynna sina närstående. Jag orkar inte riktigt förstå mig på hur du har fått för dig något så konstigt. Du kan väl försöka argumentera lite för det där, om du verkligen tror att det stämmer.

Ja, en viss mening är väl kanske bättre (i flertalets ögon) än total meningslöshet. Men något fullgott substitut kan jag inte se det som. Vilket jag återkommer till nedan.



1. Att anlägga ett praktiskt perspektiv är väl ändå aldrig irrelevant?

2. Okej, vissa har svårt att förstå när man är skämtsam, jag vet...

3. Dock är min poäng här att nästan vilken roll du än åtar dig för att gynna släktets fortlevnad så hamnar den i praktiken i skuggan av föräldraskapet. Kanske inte nödvändigtvis om man ser kallt logiskt på det hela förvisso, men de flesta människor gör ju faktiskt inte det. De vill ha en direkt koppling till saken, eftersom det är nedlagt i deras allra mest grundläggande natur att själva fortplanta sig (eller om man så vill: ha sex). Alltså är det rimligen svårt att undkomma en besvikelse över livet, och utifrån det en känsla av meningslöshet, om den egna sexuella reproduktionsförmågan aldrig kommer till användning.

Jag förstod skämtet, men samtidigt innehöll ditt exempel en antydan att de flesta människor och yrkesgrupper inte har möjlighet till att bidra och få mening på detta sätt. Det är nog en feltolkning. I själva verket går samhället i stort ut på att hjälpas åt med överlevnad. Man kan säga att de flesta yrkeskategorier ger mening på det sättet. Det gäller verkligen inte ett obskyrt fåtal. Förvisso kan man problematisera allt det här med hänvisning till rådande antinatalistiska tendenser och sjunkande fertilitetstal, men det blir en separat frågeställning tycker jag.

Här är frågeställningen:


Jag håller med dig om att inclusive fitness inte är ett fullgott substitut till egen reproduktion, men det är ett fullgott svar på frågan i TS. Det finns en reproduktivt härledd livets mening att ta del av, även för dem som inte själva reproducerar. Om man bortser från kärlek och fortplantning, så är livets mening omsorg och samarbete. Ungefär så kan man väl beskriva det.

Det finns många människor som absolut inte vill skaffa barn. De mår ju bra av att slippa den biten och ägna sitt liv åt saker de annars måste sätta åt sidan pågrund av barn och familj. Som ensam har man ett ansvar mot sig själv att finna saker som ger livet en mening. Vad det är för saker är så personligt att ingen annan kan ge svaret på det. Som ung och ensam kan jag förstå att det känns meningslöst, men när du kommer upp lite i ålder så kan det nog upplevas som ganska befriande för en del att slippa alla dessa krav som hindrar en från att göra annat.