Mänskliga brister

Alla människor har brister och något är alltid "typiskt denna person". Men om människan inte hade några brister och bara accepterade allt som det var? skulle vi då vara bättre människor?

Du menar likgiltighet? nej det är en synd ;D

Nej, t. ex på mitt jobb så har jag vissa saker som är typiskt mig som kan göra vissa personer irriterade och det har väl dom flesta människor. Men om alla människor saknade brister och allt bara flöt på och klaffade med varandra hela tiden. Skulle vi då vara bättre människor? eller skulle vi sakna personlighet?

Vet inte om frågan är övertydlig, luddig eller almänt ofilosofiskt. Men jag tänkte på detta nyss och jag vet inte riktigt hur jag ska få fram frågeställningen bra.

Edit: stavfel

Jag tror att människan ska vara uppmärksam och se alla dessa brister men acceptera andra människor för vad dom är genom kunskap, förståelse och en massa tålamod. Då "flyter det på" bra men man har ändå kvar sin personlighet och ser skillnad mellan sig själv och andra.

Därför är det nog bra med brister så vi behåller människan som en individ.

Alla människor har brister.

Om människor inte hade brister, skulle vi då vara bättre människor?

Aa, typ.

Alla människor har brister och tillgångar. En kristen skulle säga att Jesus var fullkomlig, utan brister. Det kan vara en mening i livet att arbeta med sig själv och sträva efter att bristerna ska bli mindre.

Det är kontrasten mellan människans brister och styrkor som gör att vi faktiskt känner något överhuvudtaget. Om alla var exakt lika bra på allt skulle ingenting kunna sägas om någon, en god handling kan bara vara god i förhållande till en mindre god handling.

På frågan om vi hade varit bättre människor svarar jag nej. Handlingar är goda och onda, människor förblir människor.

På vilket sätt är brister inte accepterade menar du? Det är väl snarare tvärtom rent generellt att just mänskliga brister är lite FÖR accepterade och även glorifierade i vissa fall?

Ta bara den extremt likgiltiga och ursäktande frasen: "Man är inte mer än människa" som tradigt och slentrianmässigt hasplas ut för att ursäkta allehanda beteenden, allt från missbruk till våld.

"Man är inte mer än människa."

Nej klart som fan att ingen blir "mer" än människa när människor tänker så och accepterar det. Det är därför jag är så pass misantropisk som jag är. Människan uppvisar ingen vilja på att vilja bli MER än "bara människa". Trots att potentialen till det finns, så pissas den bort, och detta slöseri ursäktas bara med plattityder.

Förhoppningsvis blir vi utrotade av antingen vår egna dårskap eller någon allmän naturkatastrof.

Det finns bra och dåliga sidor med de flesta egenskaper en människa har. Därför varierar egenskaper emellan brist och styrka. Dessutom; den enda sanningen som du kan uppfatta utgår enbart ifrån dig själv och är alltid subjektiv. För att du skulle kunna uppfatta alla människor som utan brister skulle dem behöva följa din moral. Men när hela världen följer en och samma väg så skulle man vara i ideologiskt fångenskap. Utan någon dynamik åsiktsmässigt så kan mänskligheten röra sig effektivt framåt. Men hur kan varje enskild person bedöma vad som är rätt eller fel när det inte finns något annat än "rätt" att utgå ifrån?
Tanken om en värld med miljarder människor utan brister är absurd, låter ungefär som The Matrix i.m.o.

Är inte det i sig en brist?

det skulle inte finnas krig pga religioner iallafall

Ja, om vi insåg att andras brister är oväsentliga, att bara våra egna brister kan förändras, och det bara av oss själva, då skulle vi vara bättre människor.

Därför är det rätt att ställa sig fullkomligt likgiltig till andras brister.

Vi skulle då kunna se varje ny uppmärksammad brist hos oss själva som en möjlighet till förändring och inte något vi tvingas dölja/försvara inför andra och oss själva.