Citat:
Ursprungligen postat av aspera
Det är, som jag ser det en omöjlig fråga. Det kan bara spekuleras i olika hypoteser. Rent vetenskapligt är döden att kroppen återgår till att bli atomer. Sedan kan ju det livet vi lever nu vara meningslöst, varför föds vi, lever för att sedan helt försvinna. De flesta tror jag använder försvarsmekanismen bortträngning när det gäller dessa frågor. Vem vill förintas efter döden. Men vi har inga svar på det. Kanske finns det en mening med att vi inte ska veta vad som sker efter döden.
Detta tänkte Demokritus på redan för 2300 år sen när det gäller döden. Han menar att det som händer när man dör är att atomerna som bildar kroppen skiljer på sig, det finns inget "döden" då det bara är ett mänskligt begrepp, bara att atomerna som bygger vår kropp förändras. Sen så bygger, tror det var Plotonius eller Epucherides(stavning?), på med att döden är ingenting att fundera över eftersom vi aldrig kan uppfatta vad döden är, vi kan endast uppfatta livet. Där livet är finns inte döden; där döden är finns inte livet osv.
Jag, detta är frågan, varför finns vi? Jag tror(nästintill VET) att religion inte kan ge svar på dessa metafysiska frågor, eftersom det utgår ifrån en vetskap om saker ingen egentligen har en aning om. Det jag VET är att vi finns, vi tänker, vi kan uppfatta egenskaper av materian mm. mm.
Att försöka fundera över
VARFÖR allt detta har blivit till är enligt mig omöjligt och kommer bara leda till diskussioner i mörkret.
Jag har en personlig teori när det gäller döden - jag TROR att när man dör så skiljs energin som får en att leva ifrån kroppen och återgår till universum. Precis som mängden vatten aldrig har förändrats på vår planet så har mängden energi aldrig förändrats i universum.
Flum? Kanske det. Men det tror jag på iaf. Det kan jag stå för,
Tubbo.
Människans undran kommer aldrig att bli mättad, därför bör vi fortsätta med våra frågor, funderingar och vetenskap. Men svar kommer vi i livet ALDRIG att få, oavsett hur många svar vi kommer komma fram till så kommer fortfarande det finnas
minst en fråga till.
worrying is like a rocking chair, it keeps you busy, but never gets you anywere.
V