Ska jag berätta för henne?

Jag tänkte först försöka göra en lång historia kort, men den får bli..halvlång.

Så här är det; i tidiga tonåren var jag på fest hos syrrans kompis, varpå jag råkade däcka i ett av husets rum. Jag vaknade på morgonen och mitt i den extrema huvudvärken ser jag alltså en bild på henne. Syrrans polares syrra alltså. De är ännu idag ett av de ögonblick i livet jag minns som allra starkast, för hon är nämligen den vackraste varelse jag någonsin skådat. Helt otroligt.

Hon var fem år äldre än mig och tillsammans med den här stadens coolaste snubbe på den tiden. Han fick alla de snygga brudarna, en efter en.

I alla fall så började hon umgås med min syster och jag fick höra att hon vid ett tillfälle tyckt jag var "söt". Vi hade ännu inte träffats. Men det gjorde vi sen. Jag var en sextonårig skabbig hårdrockare med panikångest och identitetsproblem, hon var mer vacker än någonsin. Dock så hände det grejer på en fest vi hade; hon vände sig om och kysste mig i trappuppgången och vi har nu milstolpe nummer två ifråga om smärre magiska skeenden. Vi blev tillsammans och jag var helt förstörd. Dels hade jag min egen extrema osäkerhet som gjorde mig sömnlös och nervös utav bara fan, jag kunde helt enkelt inte förmå mig själv att hitta den styrka som krävdes för att hålla henne kvar. Jag kunde heller inte prestera i sängen eftersom jag var sjukt nervös.

Så, under ganska självklara omständigheter tog det slut. Hon var dock fortfarande vän med min syster, så vi träffades en del fortfarande och det hände att vi strulade till det. Hon skaffade sig andra pojkvänner, player efter player, se flyttade hon utomlands då och då. Vi har setts på somrarna och vi har fikat, kollat på film och så vidare. Jag har å min sida också gått vidare med annat.

Det är 11 år sedan nu, men hon är fortfarande mitt livs kärlek. Jag träffade en norsk tjej i somras som även hon var bedårande, och jag var rejält förälskad i henne. Men när hon väl somnat jämte mig såg jag på henne. Nej, hon kunde inte jämföra sig med min ursprungliga stora kärlek. Ingen kan.

Jag sitter inte och ältar längre, utan jag kan gott leva utan henne. Hon är för mig inget hinder i relationer med andra kvinnor. Jag kan träffa henne utan att det är jobbigt (jag håller mig nykter helt enkelt) och jag kan se henne tillsammans med hennes bimbopojkvän utan att det smärtar. Jag har gått vidare och jag kommer fortsätta gå vidare utan henne.

Jag vet dock att vi har "något". Även att det känns sjukt off med tankar på "oss" när vi träffas så kan jag inte flytta ned henne från den piedestal jag satt henne på.

Men visst, det är inte helt friktionsfritt ändå, något är det som gnager. Hon är tillsammans med en deffad sydamerikan, en riktig bimbo. Han är korkad, men oerhört självsäker och om jag får säga det själv, en snyggare version av Antonio Banderas. Hon är gift med honom dessutom, och hennes klocka tickar på ifråga om ungar. Jag är en helt annan man än för 11 år sedan, och jag vet att jag är bättre än honom.

Saken är den att hon aldrig förnekat mig så som jag kanske hade behövt. Exempelvis så är hon alltid sen, men aldrig med mig. När hon blir full får jag konstiga blickar av henne och små antydningar till att hon vill se mig oftare. Hon ville för ett par somrar sedan leka med våra hundar, och när jag kom var hon uppklädd och sminkad. Min syster, som är hennes bästa vän, har även hon påpekat att kvinnan ifråga aldrig riktigt gett klartecken om att hon inte vill ha mig. Hon ville alltid leka med hundarna, även att det var skittråkigt. Och alltid var hon hur snygg som helst.

Jag har hela tiden tänkt "det är lugnt, en dag blir det vi..".

Men nu kanske det inte blir så trots allt. Och då känns det som att jag behöver ett avslut av denhär historien, och paradoxalt nog innebär det att jag måste berätta för henne att hon är mitt livs stora kärlek. Sen skiter jag i det, vill hon något så är det helt och hållet hon som får agera. Inte jag. Det kommer bli bekymmersamt eftersom det kommer bli spänt oss emellan, men det skiter jag liksom i.

För så här är det; jag har älskat henne på avstånd i över tio år. Hon har blivit det där Kiss-albumet som man nästan aldrig lyssnar på, men när man väl gör det så vet man att det är det bästa man hört, fortfarande. Hon har blivit upphov till all musik jag skrivit, alla tavlor jag målat och utan henne hade jag inte känt den oerhörda passion inför livet som jag gör.

Ett brev ligger i utkorgen. Ska jag skicka det?

Berätta Bäretta!

Jätte intressan läsning, du kmr känna dig bättre oavsett vad hennes reaktioner är, det är bättre än att aldrig få veta, du måste ta chansen, berätta sedan här hur det gick.

Skulle hemskt gärna se att du skickar, och sedan berättar.
För helvette, jag blev ju ta mig fan rörd...

Jag tycker du borde berätta, är du bara ärlig som du är nu så tror jag inte du "skrämmer bort" henne eller så eftersom du ändå som sagt klarar av att leva utan henne och så.
Känner igen mig i det du skriver väldigt väl, så jag har nog en sån relation jag med, där vi är väldigt bra vänner men att det alltid kommer vara något speciellt, och vi är båda väldigt medvetna om det, även fast vi kan ha andra partners utan svartsjuka eller nått sånt.

Beskriv för guds skull inte din kärlek för henne via ett mail. Mer objektivt kan det ju inte bli, i min mening. Jag tycker att du skall träffa/ringa henne så att du kan uttrycka dig i ord och känslor. Man kan inte förklara allt i ord (text).

Jag tycker att du ska prata med henne IRL istället. Om det inte är möjligt så ska du självklart skicka det till henne. Det är din livs kärlek, du vill väl inte gå runt ångerfull resten av ditt liv?

Det bästa är ju som sagt att träffa henne och förföra henne . Och efter det såklart säga vad det nu än är du vill säga till henne. Om hon i det tillfället känner likadant och tycker att du är bättre än Mr. Antonio Banderas så ökar ju möjligheten att hon faktiskt vill vara med dig.

Om du inte kan få tillbaka henne så tycker jag att du ska göra allt du kan för att hitta en ny kärlek som kan stå bredvid henne på piedestalen. Det finns över 6,7 MILJARDER människor på denna jord, vilket innebär att det finns minst 3 miljarder kvinnor. Självklart så finns det någon utav dessa människor som du kan falla för.

Jag önskar dig lycka till, jag tror att du grejar det .

Aight.. Jag har skickat nu. Behövde bara lite objektiva röster från folk som inte har en aning om vem jag är Shit, jag sitter fanimej och skakar nu..

Håller med. Man får vara en riktigt duktig skribent för att det ska vara ett alternativ. Inte för att TS inte är en duktig skribent, tvärtom så tycker jag faktiskt att han har ett fint skriftligt språk, men han är väl antagligen ingen poet som kan skriva kärleksfulla poetiska texter. Även ifall brevet är jättebra så är det ändå bättre att träffas öga mot öga.

Skulle du vilja dela med dig av brevet till oss FBare ?

Ja, det är alltid det bästa alternativet. Ett brev/mail är aldrig lika personligt som att de facto vara närvarande med sina känslor. Nu har ju TS ändock slängt iväg det där mailet, så nu är det bara att vänta och se.

Jo, jag kan skriva fina brev, tro mig Norskan jag berättade om återvände efter sju månader på grund av ett brev jag skrivit. Jag gör det helt enkelt så mycket bättre via skrift.

Det finns heller ingen möjlighet längre för oss att hitta egentid. Hon bor långt härifrån och när vi väl ses så är det under omöjliga omständigheter

Bra att du gjorde det! Den här grejen måste bara ut ur ditt system, dras ut i ljuset. Oavsett vad som händer, om hon nappar eller du blir generaldissad, så är det en stor grej som har hindrat dig från att leva fullt ut och starta förutsättningslösa relationer.

Jeeesus vad spännande *bänkar mig med popcorn*