Reaktioner på Palmemordet

Ja det var både sorg, men kanske mest chock. Det var otänkbart att någonting sådant skulle kunna hända. Den tysta minut som utlystes följdes av i princip alla arbetsplatser och skolor. Palme var lika älskad som hatad. Många tyckte att han lade sin utrikespolitiska näsa lite väl i blöt och kunde få Sverige att framstå i dålig dager.

Inte leder dom här två länkarna (alls!?) till vad som utlovats. Även om dom kanske gjorde det förut, så kunde ni väl vara ens nånting av tydliga i era egna anföranden!

Hur som helst är det väl knasigt att anta att Olof Palme inte var ett original som mördades rättså mycket precis för att han var det!?


Eventuellt har du ingenting att göra annat än att roa dej på sådanas bekostnad som ändå varit banbrytande, och trots allt gett Sverige ett rykte om sej att vara framstående om att se till att det märks att vi är ett i-land och inte bara ett sånt där land som åker snålskjuts på andra som har det till att man ska få vara att betrakta som ett sådant! För vi va inte redan på trettiotalet en sån nation som man verkligen lyssnade på, och inte heller blev vi det med en gång i efterkrigstidens Sverige! Nej, det var nog Palme som satte Sverige på kartan. Det förstår väl inte du, din löjlige person som tror du tar poänger bara genom att tro du är något!

Många verkar/vill inte förstå hur hatad Palme var av många, även inom partiet. Han styrde det som vore det hans eget. Min kompis farmor ringde upp tidigt på morgonen efter mordet och jublande "skrek", "ormen är död!". Förmodligen många samtal den morgonen som mynnade ut i att träffas och "ta ett glas" Palme fick många att verkligen må illa bara man hörde/såg eländet.

Jag lyssnade också på radio den natten, och efter ett tag så blev det extra nyhetssänding (tror att det var det) där det sades något om att statsministern skjutits. Jag kunde sedan inte sova den natten.

Det dramatiska var att det var en mycket känd och s.k. högt uppsatt person i vårt land som påstods vara skjuten. Om statsministern fanns det förstås lite olika åsikter, men det var inte det politiska åsikterna eller personliga åsikter om statsministern som var samtalsämnet till att börja med. Det var dramatiskt och obehagligt att ett sådant mord hade inträffat i Sverige tyckte jag och många andra i.a.f. Kommer ihåg att jag till och med funderade på om det skulle bli krig eller militär invasion av främmande makt, men ingen sådan dramatik följde efter mordet vad jag vet.

Det kändes som att landet gick in i en ny fas efter mordet, från att ha varit en trygg byhåla till att bli en del av den stora farliga världen som sagt. Men känslan blev sån i och med att budskapet i media var sådant. Nu trettio år senare så har jag en lite annan bild av det som hände. Har bl.a. läst om det s.k. palmehatet i efterhand - märkte faktiskt inte mycket av hatet under Palmes livstid.

På senare år har jag även funderat på om mordet kan ha varit fejk i och med att det är så många frågetecken runt utredningen (foliehatt på och konspirationsteorier). Under 1980-1990-talet så svalde jag dock helt okritiskt allt som sades på svenska nyheter, jag funderade inte ens på om mordet skulle kunna vara en bluff.

30-årsdagen av Palmes hädanfärd kom och gick, och nu torde det dröja ett tag innan ämnet ånyo dominerar nyhetssändningarna. Men jag tänker fortsätta att länka till artiklar, där folk berättar hur de minns mordet. Här är två sådana, publicerade i Svenska Dagbladet respektive Hufvudstadsbladet den 28 februari.

"Chock på Arlanda direkt efter Palmemordet"
http://www.svd.se/vittnesmalen-fran-...e-doda-sverige

Så minns läsarna chocknyheten
https://www.hbl.fi/artikel/sa-minns-...-chocknyheten/

Minns hur det var - i skolan skulle vi redogöra för nyheter varje vecka. Jag fick inrikesnyheter, vilket sög, för det hände aldrig något.

Men den veckan det var min tur toppades Palme.

Det var väl senast då jag insåg att jag var ämnad för ett stort öde.

Än idag tackar jag honom för hans beredvillighet att hjälpa mig på samhällskunskapen, eller, jag skulle ha tackat, hade min näsa inte varit fullt så mycket i det blå.

Parallelltråd:

(FB) Ni med lite rutin - hur reagerade ni då Palme sköts?

Jag kommer nog att återvända till den här tråden alltid då jag anser att skäl föreligger.

Jag har inte hittills känt till den här två år gamla TV4-dokumentären om mordet. En nostalgitripp som heter duga, det tragiska ämnet till trots.

Palme - sista timmarna
Del 1: https://www.youtube.com/watch?v=zM5ZIhgSFMQ
Del 2: https://www.youtube.com/watch?v=J_Boy-8BOX0

I programmet berättar en drös politiker, journalister och kändisar hur de fick veta om mordet. Kaneke de inspirerar fler FB:are att berätta sina egna hågkomster?

Jag kom ihåg detta också, nyligen hemkommen från Stockholm, satt vänta på bussen hem. När man fick höra det av folk på "stan" Trodde första de skämtade.. Men folk var i chock, tro det är svårt beskriva det.

Tro de stängde flygplatsen då.

Här är en bloggerska som berättar hur hon minns mordet, och i kommentarstråden finns en rad läsares hågkomster!

https://lotten.se/2016/02/var-var-du-nar.html

Jag var en liten pilt då men jag minns än idag hur min arma moder blev tårögd då hon lyssnade på de statskontrollerade radiosändningarna på morgonen efter mordet på landsförrädaren.

Om jag inte räknat alldeles fel, har det om ett par veckor förlöpt 35 år sedan skotten på Sveavägen. Kanske en bumpning av tråden kan locka fler FB-are att delge sina minnen?

Här är ytterligare lite reaktioner från 2016.

https://www.helahalsingland.se/artik...a-bara-flodade
https://www.st.nu/artikel/det-var-undergangsstamning

När nyheten om Palmemordet kom är det ett sådant där särskilt tillfälle i livet där man minns vad man gjorde. Det är som att själva stunden fotades. Minnet blir ett fotografi. Ett fotografi man kan plocka fram och studera. Visst bleknar fotografiet, minnet, med tiden. Men minns: det gör man.

Jag var sex år. Jag såg kvinnor gråta i tv-rutan och de hade röda rosor i händerna. I tv-rummet var det sådan undergångsstämning medan nyheterna rullade. Sådan darrande känsla av katastrof som rusar rakt in i ett barn. Man förstår – fast man inte förstår. De vuxnas ansikten och jagande blick. De skakade på huvudena och sa att det här är inte sant. Fast de sa på nyheterna att det var alldeles sant.

Jag såg ett berg av rosor byggas upp på gatan via tv-rutan. Jag hade vetat vem Olof Palme var när han levde. Jag kunde på ett barns sätt ta in det fruktansvärda på någon nivå. När jag blundade såg jag en röd blodfläck på en gatan.