från själsfränder till främlingar

Skrev tidigare en tråd om min flytt.. Hur jag för en gångs skull valde att sätta min egen lycka först. Jag fick det jag sökte efter. Jag har landat ett riktigt bra jobb som jag älskar och smått börjat bygga upp ett liv här som verkligen tilltalar mig. Min pojkvän valde att inte följa med av en massa anledningar utan propsade på att komma efter på sin vita springare när han kände sig redo. Ett distansförhållande skulle gälla tills dess.

Egentligen förstog jag väl att det inte skulle hända. Han är ingen stadskille. Nu till saken. Han har satt i system att mentalt knäcka mig så att.. Tja jag antar att det är för att jag ska dumpa honom. Så känns det iallafall. Blev misshandlad innan jag åkte för att jag ingrep och bröt upp ett bråk mellan två personer. Min kära pojkvän tyckte det var en utmärkt idé att äta middag tillsammans med denna förtjusande person som misshandlat mig + några av hans vänner denna afton. Detta talar han om som om det inte vore något speciellt alls. Jag blir batshit crazy och frågar om han skämtar med mig, och ja, självklart kommer lite barnförbjudna fraser därefter - i'm only human. Han trycker fortfarande på att det inte är något att reagera över eftersom han inte satt bredvid denna person, utan bara vid samma bord, i dennes hem. Jag lägger på luren. Timmarna går och jag hinner bli ett vrak. Ringer upp honom och frågar om han vill göra slut, och varför han inte bara gör det isånnafall. Varpå han frågar vad det är för fel på mig och jag hör att han är på en fest. Inte alls helt okaraktäristiskt denna man att "glömma" bort att tala om att alkohol planerats att förtäras.

Jag har fått riktigt bra respons från alla människor jag träffat i min nya stad. Dom peppar mig och talar om en ljus framtid. Det enda som håller mig tillbaka är en själsdjup kärlek till en man som troligtvis inte älskar mig längre och har makten att förstöra mig och all min potential med mindgames liknande dem han redan satt i verket. Jag får inte ut vad jag behöver av förhållandet längre, men lever kvar i allt vi hade tidigare och så fort en jag får en glimt av hans otroligt varma sätt han har mot mig när vi är tillsammans så är jag fast i förhoppningar och "det kanske blir bättre snart.."

Känner mig patetisk när jag gråter för en man som tycker att en jävla massa år av kärlek ska dö på det här fruktansvärda sättet då vi blir fiender istället för ett par. Jag ser nästan inte skärmen. Har gråtit hela kvällen. Inte bara pågrund av kvällens incidenter utan helheten. Att förlora en livskamrat, mitt livs kärlek, min stöttepelare. Jag vill inte vara med den här mannen längre. Jag vill få tillbaka allt som var.

Har ni varit med om något liknande, att ett förhållande barkar åt helvete men kan repa sig efter någon månad när ena parten kommer till sans och inser vad som går förorat.. Eller kan jag se fram emot ett gammalt hederligt "jag är så kär att jag kan dö men han bryr sig inte längre" slut.

distansförhållanden spricker alltid till slut av realistiska skäl, man får en annan vardag och träffar nytt folk och hejsan hoppsan så är det över

Har inte läst din förra tråd. Men du skriver att du lämnat det gamla, gått framåt och blir lycklig. Killen hakar inte på. Dessutom gör han taskiga saker.

Tror du ska göra en intern prislista för dig själv. Vad kostar mest? Att lämna staden och ditt nya liv, för att göra killen nöjd? Eller hålla kvar vid en kille som inte vill gå framåt tillsammans med dig och straffar dig för dina val.

Jag vill inte vara kär längre.. Men hur löser man det? Hade jag inte haft några känslor kvar hade allt varit hur bra som helst. Han hade fått göra precis vad han vill och jag hade kunnat gå vidare med mitt liv. Jag har alltid varit den som känt mer av oss två. Det betyder att jag också faller hårdare.

Klipp bara.

Ta inte kontakt, prata inte med honom på något sätt. Försöker han ta kontakt så ignorerar du. Låt det bero bara. Sen försvinner känslorna tvärt efter ett tag.

Cut and cauterize helt enkelt.

Och nej, att leta upp en rebound eller att försöka skyffla över känslor på något annat objekt hjälper inte egentligen. Sånt här måste man stå ut med ensam ett tag...

Just nu känns en cyanidtablett som det mest humana. Hatar att gråta. Hatar att ha den där klumpen i magen. Mest av allt hatar jag att jag vet att jag aldrig kommer att älska någon annan såhär mycket igen. Aldrig.

Så tror alla när sånt händer. Och de har fel i princip varenda gång. Och fortsätt gråt istället för att sitta och hata att du gråter.

Det går inte att fly från känslor, man får genomleva och bearbeta dem. They're a bitch that way...

Bra talat.

Du kommer att komma ur detta TS. Det kommer att ta tid men tiden läker ... jag lovar.

Det som gör det hela lite enklare är väl att han en dag som själva Valentine's väljer att ta på sig sin asshole kepa och skita totalt i allt var kärlek och kontakt heter. Kommer bli en jävligt jobbig dag imorgon. Dessutom första dagen på drömjobbet - Kan det träffa bättre?

Sucks to be you.

Fast att klandra någon för att inte vara särskilt speciell av sig på alla hjärtans dag är väl att ta i lite. Det är ju bara ett kommersiellt jippo trots allt...

Tycker att man kan visa lite extra omtanke till sina nära och kära och i synnerhet sin partner på just Allahjärtans dag. Man ska inte ta sin partner för givet och tro att det är en enkelriktad väg. Är man inte i närheten av varandra pga ett distans förhållande så kan man ju iaf ringa o säga några kära ord. En nära vän till mig bor i Råneå som ligger vid Lule och har sin flickvän i Uddevalla, inte långt ifrån Göteborg. Det kallar jag distans. Telefonerna funkar ju där emellan. Det är ju inte förmycket begärt, tycker jag