Negern – sån är han!

Stationsbefälet på linjen är överallt hinduer. Även negrer förekomma stundom som >>stationsskrivare>>, eller vad man nu skall kalla dem för att jämföra med mer civiliserade förhållanden. Skriva kunna dessa svartingar dock näppeligen, men de duga till att vifta med flaggan och blåsa i pipan.

Om de afrikanska männen.
Kvinnorna komma i långa rader, med ryggarna böjda under sina säckar, fyllda med potatis eller majs- kikuyu äro åkerbrukare. Eller bärande vedknippor, vilka de föra till torgs. Ofta dinglar även en barnunge på ryggen. Kvinnorna äro arbetsbina i den kikuyuiska bikupan, männen, särskilt de unga, äro drönarna . De gå även till staden men mest för att flanera i basaren och låta sig beundras i all sin ståt.

Om afrikanernas doft
Båda könen gnida in kropp och hår med röd lera och fett, enda skillnaden är den, att männen bruka fårfett, medan det täcka könet ej har rätt därtill utan får nöja sig med ricinolja, Riciniousplantan är ett allmänt ogräs över hela Ost-Afrika. När en ung dandy kommer klivande med blanka, nypolerade metallringar kring armarna och drypande av fett, känner han sig stoltare än det stoltaste modelejon på en Parisierboulevard. Tyvärr härsknar det feta mycket snart, och en för ovana europeiska näsor alltför kraftig bouquet d´ Africain utvecklar sig. Lyckligtvis är, som bekant, den mänskliga ackommodationsförmågan ganska stor, man vänjer sig vid allt

Om somalier och utlänningarnas skuld i att skämma bort otacksamma infödingar.
Somaliernas yttre är ganska tilltalande. Långa, slanka, finlemmade karlar med stolt hållning och välbildade anletsdrag, ur vilka de mörka, intelligenta ögonen blixtra fram. Det övermodiga stolta och krigiska utseendet motsvaras av liknande inre egenskaper, som ofta göra dem mindre angenäma att handskas med. För övrigt är det att beklaga, att många rika sportmän skämma bort infödingen genom att ge dem onödigt höga löner. Mer än en kolonist höres klaga över detta, själv har jag levat nog länge i landet för att inse det befogade i dessa klagomål.
De första dagarna var det nog så nöjsamt att gå omkring på Nairobis gator och studera folklivet i basarerna, göra de första tafatta stegen i konversation samt fotografera. Det sista beviljades sällan utan bachisi, drickspengar. Jag ansåg 2-3cent vara mer än nog härför, och för det mesta togo de också slantarna utan att knysta och trädde upp dem på ett snöre— lägre skiljemynten har hål i mitten, för att infödingarna lättare skola kunna hantera dem, de har ju varken fickor eller börsar. Mången gångtogs dock arvodet emot med en föraktlig åtbörd, en dag hände det till och med, att en fettdrypande kikuyusnobb med en obeskrivligt föraktfull gest kastade de två cent, han fått för ett snapshot, högt upp på basarens tak.

Läxar upp homoerotisk negergubbe
De svarta kunna sägas ha tämligen dåligt >>ölsinne>>. Dryckeslagen sluta ej sällan med slagsmål, och även gamla värdiga familjefäder banka då på varandra med sina käppar. De få gånger, jag verkligen behövde gripa till hårdhandskarna mot akamba för att upprätthålla den aktning, de voro skyldiga den vite mannen, gällde det nästan alltid berusade individer. Särskilt livligt minnes jag, huru vid mitt besök i en by en av de första veckorna av mitt uppehåll i Machakos en gammal drucken fyr nödvändigtvis ville dansa med mig. Då den dans, han avsåg, huvudsakligen består i, att man gnider sin kind mot sin dans dito (i detta fall alltså min kind mot den gamle fyllbultens), kan det näppeligen förebrås mig, att jag bestämt vägrade deltaga. Gubben var dock envis och började tangera gränsen till oförskämdhet, varför jag hastigt och lustigt förpassade honom raklång i en avskrädeshög med uppmaning, att han skulle gå och sova ruset av sig.

Röker bushweed?
Vidare lärde jag mig efter trägen träning att tycka om den inhemska havannan. Denna är ohyggligt stark, och de första försöken gjorde mig halvt berusad.

Träffar afrikanska kvinnor som äter löss
Ehuru jag samvetsgrant avprovade allt, som av infödingarna anses smältbart, kunde jag dock aldrig förmå mig att smaka de djur, som på enkel och rättfram svenska kallas löss. Det synes endast vara äldre kvinnor, som äro begivna på denna läckerhet, och det föreföll, som om de smått skämdes för denna svaghet. De behöva ej gå längre än till sin egen korpus för att få sitt lystmäte. Varje kamba-kvinna bär nämligen kring midjan ett brett bälte av pärlor. De unga flickorna bära röda och vita pärlor, som göra sig charmant mot den mörka huden. Men frånsett det pittoreska i anblicken, äro dessa pärlmaskor ett favorittillhåll för nyssnämnda småkryp. Huru ofta har jag ej sett kvinnornas händer med iver och gott resultat gå på strövtåg i dessa jaktmarker. Mina väninnor, samhustrurna Katilinge och Ndesya—det gör ingenting, att jag talar om det, de få ändå aldrig veta det—tyckte mycket om dessa små läckerbitar. När jag en förmiddag kom till deras by, satt Katinge i solen utanför sin hydda, mysande av belåtenhet, och gjorde en god skörd bland sina pärlor. Då kommer Ndesya utrusande ur sin hydda, hon är mycket upprörd över något, springer pratande fram och tillbaka, skrikande fram orden i gäll falsett. >>Lugna dig>>, säger Katilinge sävligt >>Sätt dig ned och plocka löss och bli mätt och nöjd som jag.>>

Håller sig kall under en exorcism
Hystericism och annat onormalt själstillstånd influerar mycket lätt på andra. Särskilt tycks detta vara fallet med kvinnor. Plötsligt rusar en annan kvinna, en helt ung flicka, upp under hemska, genomträngande skrik och börjar en verklig häxdans. Hon rycker till sig en lång kniv och svänger den hit och dit under dansen. Även hon har ögonen slutna. Hon rör sig som en sömngångare hit och dit, svängande sin bredbladiga kniv, som flera gånger är betänkligt nära mitt ansikte. Endast den tanken, att jag, representanten för en högre ras, ej bör visa fruktan för dessa människor, hindrar mig från att draga tillbaka den lilla pall, på vilken jag sitter. Man betraktar mig förstulet nyfiket, men jag behåller min plats och söker se ogenerad ut.

Humor Under lejonjakt
Vi européer ställa upp oss i rad framför snåren ovan hålan, färdiga att genast ge eld, varpå infödingarna få order att piga kelete, ge hals av alla krafter. De prestera också berömvärt nit ett öronbedövande larm, men lejonet kommer ej ut. Nästan alla svartingar sörjde för sin säkerhet på det sättet, att de klättrade upp i några akacior, som funnos på platsen. Det var en löjlig syn att se dem hopkrupna på grenarna, liknande stora svarta apor. Träden voro så fulla av de, att grenarna dignade och knakade.