Qualia

Qualia är ett filosofiskt begrepp för subjektiva upplevelser (smak, smärta, färg etc).

Är qualia icke-reducibelt och icke-fysiskt? Har varje subjektivt fenomen fysisk motsvarighet? Finns qualia överhuvudtaget eller är det i själva verket något mycket komplext som misstas för att vara simpelt?

Diskutera.

Är qualia icke-reducibelt och icke-fysiskt? Ja.

Har varje subjektivt fenomen fysisk motsvarighet? Jag vet inte.

Finns qualia överhuvudtaget eller är det i själva verket något mycket komplext som misstas för att vara simpelt? Kvalia är allt som finns.


God natt.

Jag vet inte ifall jag kan acceptera att qualia genereras av ett fysiskt tillstånd i hjärnan. Ett argument, bland många, är det som jag tog upp i den här tråden: https://www.flashback.org/t1040542 , men det kanske är onödigt att föra in den diskussionen här. Det är ju ett lite obskyrt sätt, skulle nog de flesta tycka ultimat, att refutera en sådan hållning genom.

Jag vet inte hur du menar att qualia kanske skulle kunna vara något komplext och därmed inte finnas. Hur skulle man kunna tänka här?

Jag förstår egentligen inte riktigt den här tråden. Men eftersom det är ett angränsande ämne så länkar jag till min tråd som jag gärna vill ha vidare kommentarer på:

https://www.flashback.org/t1111109

Som synes så använder jag begreppet "dikotomier" där och det kanske inte var helt välfunnet. Jag avser alltså att beskriva de skalor i vilka vi placerar in de fenomen vi upplever. Tyvärr har jag kört fast lite i tankarna och skulle behöva en knuff för att kunna ta mig framåt.

Jag tror att qualia är icke-reducibelt men inte att det är icke-fysiskt. Det finns mängder av bevis som pekar mot att qualian förändras om fysikaliska tillstånd i hjärnan förändras (detta är ställt bortom allt rimligt tvivel). Däremot följer det inte att man kan reducera qualia till fysikaliska tillstånd. Moralen är t.ex. en sådan grej som bör befinna sig på medvetandenivå och det vore omoraliskt att reducera medvetandet till fysikaliska tillstånd.

Inom det (medvetande)filosofiska samfundet har mycket av debatten kretsat – och fortsätter att kretsa – kring vissa fenomenella aspekter av medvetandet, samt de problem som uppstår när man försöker passa/pressa in dessa i en mer och mer fysikalistisk världsbild. Kvalia är inget mer än himlens ”blåhet” eller smaken hos ett äpple, och ändå är detta ”inget mer” väldigt svårt att göra reda för. Vad exakt är det med C-fibrer som får oss att känna smärta? Och när jag betraktar en härligt röd tomat, vad är egentligen den här ”rödheten”? Är det, vilket somliga har hävdat, ett drag hos själva tomaten (den här idén är ofta uttryckt av så kallade kvalia-externalister), eller ligger rödheten immanent i upplevelsen? Om så är fallet, är det något fysiskt vi har att göra med?
Vi bombarderas konstant med dessa fenomenella – och svårbegripliga – aspekter av våra upplevelser, och det är därför inte konstigt att det finns en enorm mängd texter rörande s.k. kvalia; denna måste därför begränsa sitt omfång. Jag kommer här att fokusera på det kända kunskapsargumentet (”The Knowledge Argument”) så som det presenteras av Frank Jackson i ”Epiphenomenal Qualia”, samt David Lewis egna tankar rörande ämnet i Vad erfarenhet lär oss (”What experience teaches”).
Vad är kunskapsargumentet?

Mary är en briljant vetenskapare som från födseln har varit tvingad att leva sitt liv i ett svartvitt rum (hon själv är svartvitmålad över hela kroppen!) och vars enda kommunikation med omvärlden sker med hjälp av en svartvit skärm. Briljant som hon är så har Mary specialiserat sig i synens neurofysiologi och tillägnar sig – för det här tankeexperimentets skull – all den fysiska information som finns när vi ser färger; en blå himmel, röda tomater, gröna löv och vad vet jag. Frågan som ställs är: vad händer när Mary till slut blir frisläppt från sitt fängelse; kommer hon att lära sig någonting nytt, eller visste hon redan ”allt som fanns att veta”? Vidare säger argumentet att om hon faktiskt lär sig någonting nytt, ja då är (typ)fysikalism falsk...
För att förtydliga; om man skulle göra en kort lista över premisser och slutsats hos argumentet så skulle man få något i stil med följande:

1. Mary (innan hon släpps fri) vet allt fysiskt det finns att veta om andra människor
2. Mary (innan hon släpps fri) vet inte allt det finns att veta om andra människor (eftersom hon lär sig någonting om dem vid sitt frisläppande)

Därför:

3. Det finns sanningar om andra människor (och om Mary) som fysikalism inte kan redogöra för.

Jackson tog det som uppenbart att hon faktiskt lär sig något nytt om världen och våra visuella upplevelser av den; men som vi ser längre fram är inte svaret så givet som man först kan tycka. För tillfället kan vi fråga oss vad nu Jackson – oavsett skäl för varför det skulle vara så uppenbart - tror faktiskt föreligger?

Svaret: kvalia är epifenomen... detta innebär självklart inte att även andra mentala tillstånd är epifenomen, utan bara att kvalia själva inte har någon kausal verkan på den fysiska världen ; något i hjärnan orsakar både beteende (som att t.ex. säga ”Aj!” när man tar på en het kokplatta) och kvalia. Det kan därför tyckas svårt att göra reda för kvalia i ljuset av en mängd andra saker vi försanthåller, t.ex. Darwinism; detta eftersom kvalia som epifenomen varken kan göra någonting bra eller dåligt för vår överlevnad, så varför skulle vi alls ha dem? Men – som Jackson säger – detta är ju bara under en beskrivning, och man kan lätt göra en analogi med hur en isbjörns tunga päls kan vara svår att redogöra för inom evolutionsteorin, men inte det faktum att det är en varm päls (argumentet här är att en överväldigande positiv egenskap ofta medför en annan något negativ egenskap, och att någon evolutionärt positiv/dominant egenskap helt enkelt har medfört kvalia, vilket självt inte har några positiva egenskaper).
Men, hur vet vi då att andra människor har samma kvalia som oss själva, eller ens att de har några kvalia över huvud taget, om dessa inte orsakar något beteende (t.ex. att säga ”Aj!”)? Faktum är att det kan man inte (givet epifenomenalism), utan det enda man kan göra är att ”extrapolera” från beteendet tillbaka till dess fysiska orsak och sedan ”upp” till vilket kvalia det nu rör sig om; att tro att upplevelsen av smärta faktiskt orsakar (smärt)beteende är en illusion, ett misstag, precis som hur man skulle kunna missta månens faser för att vara en direkt orsak av tidvatten när det de facto är förändringar i gravitation vilka (av förklarliga skäl) korrelerar med månens faser.

Detta lämnar uppenbarligen utrymme för att olika människor upplever väldigt olika kvalia men ändå har samma beteende, eller t.o.m. att somliga inte upplever några kvalia över huvud taget! Vad vi behöver här är att säga någonting mer om relationen mellan kvalia, den fysiska orsaken och beteendet, kanske att samma fysiska struktur nödvändiggör ett visst kvalia som dess korrelat... men hur skulle detta vara möjligt om nu kvalia är epifenomen ?
Vi tycks alltså i slutändan ha att göra med något vilket inte bara gör nada för vårt överlevande, det tycks inte göra någonting alls över huvud traget! Kvalia som epifenomen orsakar inget fysiskt, de förklarar inget, men de tycks å andra sidan fylla det ”tomrum” vi kanske känner att fysikalism inte kan fylla. På ett sätt har därför kvalia som epifenomen endast hävdandekraft i en negativ mening, dvs. i meningen av ”vad skulle de annars vara? Knappast fysiska i alla fall!”. Det är inget fel med detta, men det tycks tillåta oss att säga att om vi kan förklara kvalia lika väl inom ett fysikalistiskt ramverk, så bör vi föredra den förklaringen. Det är precis vad David Lewis tror att vi kan (och att vi borde):

Vad erfarenhet lär oss

I ”What experience teaches” talar Lewis om vad han kallar ”Hypotesen om fenomenell information”. Han är mån om att poängtera vad han upplever att det egentliga generella problemet bakom kvalia, ”rawfeels”, subjektivt vs. objektivt (t.ex. Nagels fladdermus) osv. är. För honom kan det problemet summeras i huruvida det finns mer information i världen än fysisk information. Givet matieralism så gäller det att om två möjligheter är likadana i varje fysisk aspekt så är de likadana i varje möjlig aspekt (och är essentiellt samma möjlighet). Vad kunskapsargumentet nu tycks visa är att, givet att det är sant, så är materialism som generell teori vederlagd. Detta är fallet eftersom, till skillnad från många andra argument mot materialism, så förnekar denna det absoluta minimumet för en materialistisk teori; det finns egentligen inget sätt att ”justera” saker och ting runt kunskapsargumentet eftersom det så att säga sätter saker på sin spets. Om fysisk information skulle symboliseras på x-axeln av en graf, och ett givet x-koordinat fortfarande lämnar möjligheter öppna – låt oss säga de på y-axeln – ja då måste materialism vara falsk. Y-axeln symboliserar här då ”fenomenell information”, och denna är skälet till att Mary inte kunde veta allt som fanns att veta om (färg)upplevelser, eftersom hon bara hade ”x-koordinaten” så att säga.
Men, bara för att något är fenomenellt, så betyder inte det att det måste vara ett epifenomen; det skulle mycket väl kunna vara vad Lewis kallar ”parapsykologiskt” . Men om det inte är epifenomenellt, så betyder det att det har någon kausal verkan i denna värld; och om det inte är fysiskt, så tycks det som att vi antingen måste tillåta överdeterminering, eller att ibland icke-fysisk ”substans” (vad nu det är för något) självt forcerar sig på den fysiska domänen. I vilket fall så innebär det att något icke-fysiskt har en kausal inverkan på den fysiska världen, och i så fall tycks fysik som vetenskap i grunden felaktig. För många är nog detta en alltför hård nöt att knäcka .

Men även om vi skulle acceptera detta, så menar Lewis att vi ändå i slutändan får epifenomenalism. Låt oss säga att det endast finns två fenomenella aspekter av hur det är att smaka på choklad, V1 och V2. Låt oss även säga att P1 och P2 är de enda möjliga fysiska aspekterna av ”what it’s like” (mao. när någon äter choklad så gäller någon av dessa och inga andra). Då får vi fyra alternativa hypoteser rörande beroende eller icke-beroende utav våra P:n på våra V:n

• K1 – om V1 så P1, om V2 så P2.
• K2 – om V1 så P2, om V2 så P1.

Dessa är båda ”beroendehypoteser” eftersom vi i bägge fallen för varje fenomenell möjlighet endast har ett fysiskt korrelat (här alltså fysisk effekt). Omvänt, för icke-beroende:

• K3 – om V1 så P1, om V2 så P1.
• K4 – om V1 så P2, om V2 så P2.

I båda dessa kan samma fysiska möjlighet uppnås av olika fenomella möjligheter, så om vi hade K3 eller K4 så skulle vi redan ha epifenomenalism. Detta eftersom vi även om vi hade P1 inte kan avgöra huruvida V1 eller V2 föreligger (och framför allt skulle det då inte finnas någon given effekt P utav V). Men om både K1 och K2 är genuina möjligheter så får vi mer eller mindre samma problem… om vi har P1 så kan vi fortfarande inte veta om V1 eller V2 föreligger, eftersom K1 korrelerar V1 med P1 och K2 korrelerar V2 med P1... det tycks som att vi för att få den parapsykologiska teorin att fungera – åtminstone utan att sluta med epifenomenalism – antingen behöver a) förneka att både K1 och K2 är genuina möjligheter, eller b) acceptera att även om båda är genuina möjligheter, så är inte båda möjliga i samma möjliga värld. Om detta argument alls är särskilt vettigt (varför måste man acceptera att både K1och K2 är genuina möjligheter?) samt hur man egentligen skulle uppnå någon av ”räddningsalternativen” lämnar jag osagt .
”Jaha”, kanske ett fan av Jackson skulle säga. ”Jag trodde aldrig att fenomenell information kunde vara något annat än epifenomenellt ändå! Kvalia är epifenomen, punkt slut!” Jaha... det finns ingen absolut vederläggelse tillgänglig här (som det ju sällan finns i filosofiska spörsmål), men det är många saker som gör epifenomenalism ganska konstig, och inte heller direkt önskvärd. Till att börja med så vill man ju gärna tro att Mary när hon blir frisläppt från sitt svartvita fängelse och säger ”Vad vackra alla färger är; till slut vet jag hur det är (för andra) att se en blå himmel!” har lärt sig något nytt (informativt) om vad det innebär att se färger och att hennes ord är ett tecken på detta. Men om epifenomenalism är sann, hur kan så vara fallet? De kvalitativa aspekterna hos färger har ingen kausal inverkan på världen, och kunde inte få Mary att säga eller göra någonting över huvud taget. Och vad värre är, om Mary senare skulle vakna upp en dag med alla hennes kvalia inverterade, så att blått nu vart rött och rött nu vart blått, ja då skulle hon aldrig märka skillnaden. Och vad som är riktigt illa är att om jag – bortom detta något flummiga tankeexperiment – en dag skulle vakna upp med alla mina kvalia förändrade, inverterade, eller t.o.m. försvunna (!), så skulle jag aldrig märka något alls över huvud taget ...
Kvalia som epifenomenella egenskaper tycks trots allt inte vara vad vi är ute efter, även om teorin har en ytlig plausibilitet. Problemet kvarstår alltså vad kvalia skulle kunna vara; Lewis tror att han har lösningen:

Hypotesen om förmågor

Vad som utgör kärnan av ”The ability hypothesis” är tanken att Mary trots allt inte tillgodogör sig någon ny propositionell kunskap när hon väl blivit frisläppt (dvs. ingen ny faktamässig information), utan snarare så tillgodogör hon sig nya förmågor; t.ex. förmågan att komma ihåg upplevelsen av en blå himmel, och att kunna fantisera om en annan blå himmel om hon skulle vilja, att visualisera upplevelsen om så önskas. När Mary blir frisläppt så vet hon till slut ”vad det innebär” (”what it’s like”) att se färger, men allt som detta innehåller är nya (praktiska) förmågor. Jag tror att man skulle kunna summera saken i att vad som från början antogs vara en fråga om att ”veta att” (som i att veta något specifikt fakta) har i slutändan blivit en fråga om att ”veta hur”.
Som Lewis säger, förmågor kan ibland bestå enbart i information och ibland i att information saknas. Ett exempel på det första fallet kan vi se i vad som krävs för att kunna skriva in ens kreditkortsnummer; det tycks som att du antingen vet siffrorna eller inte, men det är inget specifikt praktiskt det är frågan om eftersom du antingen har den nödvändiga informationen eller inte, punkt slut. Emellertid, den sorts information tänkt att förklara ”knowing what it’s like” skulle i alla fall i Marys fall inte bestå i någon ny information alls över huvud taget. Detta är fallet eftersom hon redan har all tillgänglig information (förutsatt att fysikalism är sann). I de flesta fall är det såklart så att förmåga och information går hand i hand, t.ex. när man lär sig att köra en bil; poängen här är enbart att det också finns fall där ingen information tillkommer, och ”att veta hur det är” är ett sådant fall (i fallet Mary).
Feltolkningar och egocentrisk kunskap

Tidigare nämnde jag att det var viktigt att förtydliga hur man skulle tolka kunskapsargumentet. Skälet till detta var att det, precis som med vilket givet tankexperiment som helst, är lätt att ”missa poängen” som Lewis skulle säga. Paul Churchland missade just poängen när han tog premisserna för argumentet att vara:

1. Mary vet allt det finns att veta om hjärntillstånd och deras egenskaper;
2. Det är inte fallet att Mary vet allt det finns att veta om förnimmelser och deras egenskaper;

Detta är inte en gynnsam tolkning eftersom den får det att se ut som att argumentet implicit gör en skiftning i vilken sorts kunskap det är frågan om mellan premiss 1 och 2; från vad Jackson kallar ”knowledge by description”, till ”knowledge by acquaintance”. Om vi verkligen är intresserade av att utforska möjliga konsekvenser av kunskapsargumentet, samt finna ett sätt att vederlägga det (givet att vi faktiskt vill det), så bör vi ta den bästa möjliga tolkningen; därför skulle man kunna anklaga Churchland för att fördumma sin motståndare. Visst, man kan precis som Lewis i slutändan hävda att allt en korrekt analys av kvalia ger är ”veta hur” och inte ”veta vad”, men man ska inte missta detta påstående för påståendena i själva kunskapsargumentet.
På samma sätt bör man inte ta kunskapsargumentet för att handla om egocentrisk kunskap; bara för att det finns kunskap som endast jag i en mening har tillgång till (t.ex. att jag just nu upplever smaken av en banan), så har inte detta något att göra med argumenten i denna text. Hur mycket kunskap vi än har om en person så kommer detta aldrig leda till kunskap ”från insidan”; eftersom bara det som är sant kan vara vetbart, så finns det en mängd saker uttryckta i formen ”jag... nu” (”I’m now...”) som endast jag kan veta, och det av det enkla skälet att ingen förutom jag är jag . Materialism kan utan problem hålla med om allt detta, och därför blir en sådan tolkning av kunskapsargumentet knappast den bästa möjliga .
Avslutande tankar

Vi har genom denna text sett hur problematiskt konceptet kvalia faktiskt är; vi har sett konsekvenserna av epifenomenalism och ett försök att motstå dessa konsekvenser genom att förneka att det finns något sådant som ”fenomenell information”. Den (epi)fenomenella lösningen är på ett sätt djupt tillfredsställande, eftersom den gör reda för många människors intuition att materialism helt enkelt ”inte kan vara allt”… det går nog inte att förneka att en del konsekvenser av kvalia som epifenomen är mycket givande. Ta t.ex. idén om kvaliainversion vilken jag och en vän ovetande stötte på i mellanstadiet; vi förundrades över det faktum att vi aldrig kunde veta om vi faktiskt upplevde samma färger, och att det här till skillnad från andra (fysiska) saker inte fanns någon ytterligare information som kunde hjälpa oss. Idén om möjliga zombievärldar, eller t.o.m. möjligheten att det finns zombies överallt omkring en är ett annat ”mind boggling” drag hos epifenomenalism... men för alla dess förtjänster så tror jag ändå att problemen helt enkelt är för många för teorin (och jag har här bara nämnt de mest intuitiva ). Visst, idén om att vissa människor är kvaliazombies är en spännande tanke, men inte lika mycket slutsatsen att alla måste vara det; som tidigare nämnt kan vi i en väldigt vid mening inte ha någon kontakt med våra kvalia eftersom de då inte skulle vara epifenomen trots allt. Men i så fall verkar inte deras existens göra någon skillnad för oss, varken för vårt beteende (som att jag skriver denna text om kvalia), våra tankar (som att du tänker på när du upplevde en stark smärta i ena benet för en vecka sedan) eller för något annat. Varför skulle vi då anta deras existens eller ens bry oss? Är det inte de facto uppenbart att vi alla vet vad de är (i en rudimentär mening), när de är och att de är, och att även om vi har svårt att förklara detta närmare, så är det allt vi behöver för att säga att kvalia helt enkelt inte kan vara ett epifenomen ?

Men är hypotesen om förmågor – även i dess bästa form vilket kanske eller kanske inte är den formen Lewis presenterar – verkligen ett bättre svar? Till att börja med, vad betyder det egentligen att säga att kvalia bara är en fråga om att ”veta hur”? Visst, ”förmågor”, men det känns minst sagt lite luddigt att översätta Marys nya upplevelser till en bunt nya förmågor… dessutom kan man fråga sig vad egentligen en förmåga är, utöver att det tycks ha något att göra med det att kunna utföra något. Det är inte uppenbart för mig att förmågor har någon ontologisk status över huvud taget, utan det kanske bara är ett bekvämt men något felaktigt sätt att uttrycka sig om hur vi uträttar saker (jag uträttar sak A och senare sak B, och kan se tydliga mönster i bägge dessa separata händelser; därför kallar jag skälet till att jag i sak A och senare sak B hittar vissa mönster en förmåga, dvs förmågan att göra den typ utav vilka de två partikulära här är del av; det är ju en del i en förmågas natur att man för det mesta om och om igen kan använda sig av den, detta eftersom en förmåga alltid är en ”förmåga att…”). Men även om vi erkänner förmågor i vår ontologi så kvarstår problemet vad dessa faktiskt är för något. Ta mig som exempel, vilka är mina förmågor? Är det att kunna äta en förmåga? Att äta pasta, är det en annan? Igen, är det en ny förmåga att äta pasta medan man aktivt lyssnar på Leonard Cohen? Att äta pasta medan man aktivt lyssnar på Leonard Cohen och samtidigt löser en mattegåta? Har pennan en förmåga att ligga still, eller är förmågor begränsade till subjekt (troligtvis)?
Hypotesen om förmågor tycks riskera att bli hopplöst vag, och jag är inte säker på hur man ska rädda den. Därför tycks vi i slutändan inte ha funnit någon tillfredställande redogörelse för vad kvalia egentligen är. Å andra sidan kanske det inte är så konstigt; om någon uppenbart överlägsen teori fanns att hitta, så kan man ju tycka att de flesta filosofer redan skulle ansluta sig till den. Kvalia utgör uppenbarligen ett mycket svårlösligt problem, och det är nog som det ska vara. Vad är trots allt filosofi utan svårlösliga problem.

fotnoter:

2 Jackson nämner faktiskt att kvalia kanske kan ha någon kausal inverkan på andra mentala tillstånd, men det är svårt att se hur detta är möjligt givet att dessa tillstånd är fysiska enligt både honom och många andra.

3 Jackson verkar bara tycka att det finns ett generellt problem här, dvs. problemet med andra medvetanden, och alltså inte något speciellt ”kvaliaproblem”; åtminstone gäller detta när man jämför kvalia som epifenomen med andra dualistiska teorier. Detta kanske stämmer, men även om vi antar det så tycks det fortfarande finnas ett särskilt problem som fysikalisten, eller t.o.m. eliminiativisten inte behöver redogöra för.

4 Jag tycker att ordvalet här är något olyckligt eftersom det har dåliga konnotationer.

5 I alla fall tycker Lewis det. Jag tycker att han här är något överdramatisk; bara för att vi i specialfallet kvalia tillåter ”parapsykologi” så betyder ju det knappast slutet på fysiken som sådan. Problemet, som jag ser det, är snarare hur man ska tillåta parapsykologi i en begränsad mening utan att göra det i en vid mening och dessutom utan att ”beg the question”; dvs. utan att helt enkelt anta att den fysiska domänen är stängd utom när det just kommer till kvalia.

6 Dessa är alltså kontrafaktiska villkorssatser; varje person som smakar choklad för första gången ”får reda på” vilken fenomenell möjlighet som föreligger för denna person, och bara denne kan veta det.

7 framförallt får vi problem med a) här om vi i ”epifenomen anda” vill hävda att kvaliainversion är möjligt.

8 Det enda sättet på vilket jag kan se att jag skulle märka någon skillnad, är om man tog andra delar av medvetandet och säger att även dessa är ”fenomenella” och icke-reducibla; man skulle då kunna säga att både kvalia och dessa andra delar av medvetandet har kausal inverkan på varandra. Då skulle vi inte längre ha epifenomenalism, utan någon slags icke-interaktionistisk dualism; m.a.o. en väldigt spekulativ och problematisk teori.

9 Även jag skulle sluta veta propositionen så fort jag slutade göra vad nu propositionen uttrycker (eftersom det inte längre skulle vara sant, och endast det som är sant kan vara föremål för kunskap).

10 Man skulle därför kunna hävda att Nagels fladdermusargument även det ”missar poängen”.

11 Ett annat skulle t.ex. kunna vara att kunskapsargumentet bara handlar om ”linguistisk fysikalism” och därför knappast kan avfärda ”metafysisk fysikalism”; det är ju trots allt inte uppenbart att allt fysiskt kan uttryckas i vårt naturvetenskapliga språk. Å andra sidan kan man fråga sig vad det då innebär att vara ett fysiskt faktum om det nu inte går att uttrycka m.h.a. fysisk terminologi…

12 Kanske skulla man kunna säga att medan att de är och när de är spelar roll, så är inte vad de är lika viktigt. För att förtydliga: vissa har hävdat att allt vi behöver för att göra reda för kvaliabegreppet är att vi kan skilja mellan dem, och att även om en del har annorlunda kvalia som intrinsikala egenskaper (eller kanske inga alls), så har vi fortfarande samma relation mellan våra kvalia (detta var just skälet till att jag och min vän aldrig skulle kunna veta om vi upplevde samma färger eftersom vi fortfarande särskiljde dem på samma sätt). Argumentet säger alltså att dessa relationer mellan kvalia (t.ex. det att även en som uppfattar grönt på ett annorlunda sätt än jag går vid ”grön gubbe”) kan reduceras till det fysiska genom funktionalisering, och att vi således har räddat vad som verkligen är viktigt med kvalia, även om de i en mening är epifenomen. Huruvida detta verkligen fungerar är en helt annan diskussion...


------------------

Varsego.

Micke, jag läste igenom en del. Förstår inte riktigt. Men jag undrar om Mary i fängelset kan drömma i färg?

Vad anser du om mitt angreppssätt? Jag menar att man borde se det som att på samma sätt som logiken finns oberoende av oss människor så finns vissa skalor oberoende av oss. Hur vi placerar in våra erfarenheter på dessa skalor är våra upplevelser.

Intressant text Micke.

Men skulle du vilja förklara exakt vad som är problemet med teorin att qualia kan påverka vissa fysiska tillstånd, t ex i hjärnan?

I så fall skulle det väl innebära att man fick räkna med ytterligare en kraft när man skulle förklara den fysiska världen - men varför skulle det vara så problematiskt?

Musik beskrivs ibland transcendent och vitalistiskt. Egentligen är det bara ljud arrangerat i särskilt mönster. Ett C väcker varken glädje eller sorg. Men följd av flera ackord skapar Bach, Schubert, Vivaldi och Mozart. En vanligt uppfattning är att materia inte kan ge upphov till musikaliska upplevelser. Det är tänkt att det måste finnas någon unik "substans" som ger musiken den "musikaliska" känslan.

Det handlar egentligen inte om vilka partiklar något består av utan hur partiklarna är arrangerade. Det finns inget "själium" (jmf. helium) i medvetandet, "kännium" i känslor eller "harmonium" i musik. Qualia uppkommer inte av enstaka atomer utan när de uppträder i grupp komplexa mönster. Precis som musikaliska kompositioner inte utgörs av enstaka noter. Det är först när noter blir till komplicerade dispositioner som musik blir till.

Citerar Jacksons ursprungliga formulering:
Låt mig besvara Jacksons argument med en analogi. Istället för svart och vitt uppfattar Mary endast låga och höga toner. Endast 82,4 Hz (6:e strängen E på gitarr) och 329,6 Hz (första strängen e). Eftersom Mary kan allt om ljudets fysikaliska egenskaper vet hon exakt vad som händer när hon hör toner från 84,4 - 329,6 Hz (även om hon aldrig hört dem). En dag låter en grupp forskare Mary lyssna på ett "C". Men i själva verket är det inget C utan ett D. Mary svarar till forskarnas förvåning "Ni lurar mig! Det är ingen C-ton utan D!". Hur vet hon det? Enkelt. Eftersom Mary känner till ljudets alla fysikaliska egenskaper (i.e. "all the physical information there is to obtain"), kände hon redan till att mitt-C motsvarar frekvensen 261,1 Hz och D 148,8 Hz. Genom att jämföra med ett elastiskt föremåls egenfrekvens (t.ex. vibrerande linjal) kan Mary lista ut tonen. "E", "C" och "D" är bara etiketter.

Fysikalism säger att varje mental egenskap X har en fysisk motsvarighet Y. Om Mary vet "allt som finns att veta", vet hon redan vilka neuronnätverk som aktiveras när hon ser en röd tomat. Eftersom Mary redan känner vilka neurofysiologiska konsekvenser färg har behöver hon bara lära sig identifiera elektromagnetisk strålning från 400-700 nm.