Synen på historiesynen (historiematerealism vs. historieidealism)

Som den kommunist (marxist-leninist) jag är tillhör jag den dialektiska materialismen. Samhället har utvecklats ur konflikter i detsamma.

Att denna synen skulle försumma de ideologiska aspekterna är ett felaktigt påstående. Idéer kan spridas mellan människorna och bli en självständig kraft för att förändra samhället, men det är inte den enskilda individen som bidrar till förändringen utan det är rörelsen. Om detta skulle förnekas så är det mekanisk materialism som diskuteras, inte dialektisk.

Marxisten Lars Bergquist har skrivit en enkel och bra introduktion till historiematerialismen, då den inte finns på internet så citerar jag den i sin helhet. Den sammanfattar väl min egen syn på historien.

--------------------------------------------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------------------------------------------

Varje samhälle måste bestå. De som inte bestod har försvunnit, ibland så snabbt att de inte hunnit lämna några spår efter sig. Eftersom nu samhället består av människor, måste de också bestå. Och då dessa människor är fysiska, biologiska varelser måste samhället säkra dem föda och skydd. Annars stryker hela beståndet med. Detta var en av Marx' mest grundläggande insikter: människan är en biologisk varelse med biologiska, materiella behov. Låter det självklart? Ja, men före honom hade man inte alls tänkt på den saken när man studerade historia eller diskuterade politik. Det fanns naturligtvis föregångare, bland annat de franska fysiokratiska ekonomerna, men Marx var den förste som formulerade en klart genomtänkt och konsekvent materialistisk historiesyn, "historiematerialismen". Det föregånde kapitlet torde ha gjort klart vad det var för slags materialism Marx åsyftade: inte en etisk materialism enligt vilken människorna var svin eller lika gott kunde bete sig som sådana, utan en kunskapsteoretisk eller metodologisk, en som sade dels att de biologiska livsvillkoren - ekologin, om ni vill - sätter gränser för och formar människans tillvaro, dels att människan skapar sig själv och samhället i kampen för sitt uppehälle.

Naturer och kulturer
Människan har en biologisk natur och därmed biologiska behov. Dessa behov är, menade Marx, inte bara av fysiologisk art: de är också sociala och emotionella och intellektuella, ty vi föds som samhällsvarelser och som kännande och tänkande individer, åtminstone potentiellt. När jag möter en riktig dumskalle brukar jag alltid fråga mig hur han fördummats (en knodd är en person som framgångsrikt fördummat sig själv och är stolt över det).

Existensen av denna biologiska, medfödda natur är ett irritationsmoment för maktherrarna och för deras ideologiska följe. Den är en fartbula i deras väg. Vore det inte för den skulle vi vara som kitt och vax i deras händer. Hitler skulle ha fått sin ariska stövelknekt och Stalin sin nya "socialistiska" människa, Frederick Winslow Taylor sin robotiserade momentarbetare, årtusendens präster sina idealiska tillbedjare och årtusendens härskare sina viljelösa undersåtar. Irritationen över denna biologiska varelse tar sig inte sällan uttryck i att man med hysteriskt eftertryck förnekar hans existens. Är det inte möjligt (och det är inte möjligt) påstår man att denne "gamle Adam" är ett slags apmänniska som blivit inte bara frånkörd utan också totalt överkörd av utvecklingen. I den mån han fortfarande kan spåras är han en beklaglig atavism, schimpansen inom oss, likt teologernas syndige Adam orsaken till diverse betänkliga reliktbeteenden av okulturell och djurisk natur, men inte värd någon respekt. Bättre folk har (till skillnad från den underklass som Lombroso och andra såg som efterbliven och bestialisk, tillsammans med negrer och kvinnor och andra lägre varelser) fullständigt frigjort sig från sagda schimpans och lever nu uteslutande i en högre sfär, kulturens.

Det är förvisso sant att människan byggt sig en andra natur, den kulturella eller civilisationsbetingade. Den är på nästan alla områden överlagrad över den biologiska som de lösa jordlagren över den berggrund som de döljer. Denna kulturella natur är visserligen inte unik för människan; de flesta däggdjur visar sig också ha beteenderepertoarer, känslor och till och med förnuftiga tankar som inte är medfödda utan socialt överförda. Den är likväl den del av oss som utvecklats i nämnvärd grad under de senaste årtusendena. Den biologiska evolutionen går mycket långsammare, och under kostymen är vi alla istidsjägare, på sin höjd. Social organisation, vetenskap, teknologi, språk och "kultur" i snäv bemärkelse, allt detta är både produkter av och förmedlade genom vår kulturella "andra natur".

Men utan den biologiska "första naturen" skulle den andra inte existera. Själva förmågan till inlärning, språk, socialt beteende ligger i vår biologiska natur, som ju för övrigt inte är av mystisk eller teologisk art utan en funktion av våra genetiskt programmerade nervbanor och vår dito inre sekretion, vår matsmältning inte att förglömma. På samma sätt som samhällets överbyggnad får sin begränsning men också sina resurser och sin dynamik från dess materiella bas och dess relationer, på samma sätt får hela kulturen i dess vida bemärkelse, bas och överbyggnad tillsammans, sina gränser och sin livskraft från vårt biologiska jag. Skulle du verkligen vilja leva som ett datorprogram i en minnesenhet, ett aggregat av godkända reaktioner och tillåtna operationer, utan fötter i gräset eller det minsta gråpäron på tungan?

Inte heller baksidan kan vi glömma. Det är våra biologiska behov som ger de kulturella deras tvingande kraft. Kunde vi veckla ut ett lövverk i solen och få vår näring genom att borra ner tårna i myllan, då skulle herrarna inte ha någon makt över oss; ty makten får de genom att förvägra oss alla existensmedel annat än på sina egna villkor.

En materialistisk historiesyn
Så vad människan än gör, skriver symfonier eller omstörtar logiken, så måste hon först arbeta och producera (eller med lock och pock få någon annan att dela med sig av vad hon producerat). Detta är inte ett stadium som vi lämnat bakom oss, inte i ett samhälle där de flesta dagar huvudsakligen består av arbete. Än mer: denna arbetets dominerande roll i vår tillvaro betyder att dess villkor strukturerar hela vårt liv. Samhällets mönster för relationerna människor emellan i produktionslivet, produktionsrelationerna, blir vårt livsmönster. Du må vara jude, grek eller kurd, musikälskare eller tondöv, du är det endast i andra hand. I första hand är du din plats i produktionslivet: journalist eller industriarbetare, städare eller VD.

Produktionsrelationerna kan vi inte omskapa hur som helst. Vi är i stor utsträckning tvingade att ta dem som de är. Trots påståenden i motsatt riktning kan det inte finnas kapitalistiska samhällen där alla är kapitalister, lika lite som det kan finnas slavsamhällen där alla är slavägare och inga är slavar. Mönstret av relationer är med andra ord inte godtyckligt. Dessa relationer bildar i sin tur sitt eget mönster, produktionssättet; i vårt fall kapitalismen. Tvånget att upprätthålla dem blir ett viktigt strukturerande krav på samhällets politiska och juridiska överbyggnader, på lagen, kulturlivet, samhällsideologin, våldsmakten. De bestäms av dessa ekonomiskt-politiska krav, blir just överbyggnader på produktionslivets bas.

Marx ansåg sig kunna iaktta att antalet grundmönster, antalet produktionssätt inte var oändligt stort. Alla samhällen han kände till (och han visste mer om antikens och medeltidens europeiska samhällen än både du och jag) tycktes kunna insorteras i ett litet antal grundkategorier - de tillhörde endera av ett fåtal produktionssätt. Hur många de var är en fråga där Marx då och då ändrade åsikt, men det hindrar inte att hans insikt var riktig.

Detta betyder inte att det finns en oundviklig tågordning från produktionssätt till produktionssätt, att de skulle vara stationer på historiens järnvägslinje. Oundvikligheten har vi redan kastat på sophögen. Kommunismen kommer inte oundvikligen att ersätta kapitalismen. Det enda som är säkert är att kapitalismen, som alla hittillsvarande produktionssätt, kommer att gå under: allt fast förflyktigas. Och med kapitalismen förflyktigas också den vidskepliga föreställningen att dess specifika ekonomiska relationer är de enda möjliga.

Historiematerialismens synsätt är alltså ett processtänkande. Allt i historien är historiskt betingat, och kan därför inte evigt bestå. Inte ens det kommunistiska samhället är historiens slutstation, som borgerlighetens Fukuyamas inbillar sig att marxister tror. Tvärtom: Marx själv förklarade att det var historiens verkliga begynnelse.

Många tycks tro att det är den ekonomiska analysen som är marxismens kärna, eller till och med hela marxismen. Det ansåg inte Marx. Han hoppades så länge han levde att han skulle "bli färdig med den ekonomiska skiten" och kunna sätta sig ner och sammanfatta sina tankar om historiematerialismen, för det är denna som är själva grundbulten. Det är den som säger att motstånd är möjligt.

Historiska produktionssätt
Marx räknar upp en rad olika, historiska produktionssätt, ett samtida (kapitalismen) och ett framtida (kommunismen). Man brukar ta dem i en viss traditionell ordning. Men innan jag drar ramsan korsar jag mig vederbörligen: det finns som sagt inte någon naturlag som bestämmer att produktionssätt a oundvikligen och automatiskt följs av produktionssätt b. Den idén är ett arv från en gammal deterministisk pseudomarxism à la Bucharin.

Urkommunismen brukar nämnas som människans äldsta och mest ursprungliga ekonomiska organisation. Vi förknippar den med jägar-samlarstadiet och med tidiga former av jordbruk. Människorna lever i små grupper eller band på tio-tjugo personer, vitt strödda över stora områden. Reviret och dess resurser tillhör gruppen gemensamt. Furagering och jakt sker i samverkan mellan gruppens medlemmar. Den privata egendomen består endast av personliga tillhörigheter: kläder, redskap, vapen, prydnader.

Detta samhälle är egalitärt men inte totalt slätstruket. Social ställning kan inte gå i arv i någon nämnvärd utsträckning, men den finns, grundad på det anseende individen kan vinna på grund av sina personliga egenskaper. Någon statlig eller på annat sätt politisk organisation har dock inte detta samhälle; detta skulle förutsätta en verklig klasskiktning, som är omöjlig på denna ekonomiska nivå.

Det patriarkaliska samhället innebär en högre grad av organisation, grundad på ättens eller klanens jordinnehav. Inom ätten omfördelar man länge åkerjord och betesmarker (ty nu är vi inne i neolitisk tid, brons- och järnålder). Vissa ätter blir emellertid rikare och mäktigare än andra. Ovan ätten börjar en stamorganisation med hövdingadömen och kungamakt ta form, ty det existerar ett socialt överskott, åtminstone potentiellt, för den som kan pressa fram det. Statens grund läggs. Men också på basplanet ökar uppdelningen: trälar och andra ofria och halvfria underordnas de fria bönderna och ätternas huvudmän. Den högre organisationsgraden har också ett annat pris: kriget gör entré.

Slavsamhället kräver ingen längre förklaring. Slavar brukar jord, trälar i gruvor, sliter i verkstäder, passar upp i hemmen. Produktionen och teknologin avpassas för slavdrift och den frie bonden och arbetaren trängs allmer tillbaka. Men slavsystemet är beroende av ständig tillförsel utifrån, genom krig och erövring: sinar den faller slavsamhället sönder. Det var akut brist på nyrekrytering som ledde till slavhållningens tillbakagång under senantiken, inte kristendomen: kyrkan hade ingenting mot slaveriet då, och inte heller mot att det återinfördes i slutet av fjortonhundratalet.

Feodalismen slutligen är det sista av de historiska produktionssätten. Det ställer historikern inför många problem, dels på så sätt att övergången från antikens slavsamhällen till medeltidens feodalism är en mycket dunkel historia, dels för att feodalsamhällena själva är så mångskiftande. Missförstånden är här så många att de kräver att benas upp.

De feodala samhällena
I de kompendier som fordom sade sig förmedla marxismen till unga kamrater beskrevs feodalismen på ett ytterst simplistiskt och ofta rent vilseledande sätt. Men den innebär i grunden att de primära producenterna (i praktiken bönder, enskilt eller i grupp) bedrev produktion i egen regi och alltså livnärde sig själva. Genom "utomekonomiskt tvång" förmåddes de dock att lämna från sig ett överskott i en eller annan form. Vilken formen var, berodde på hur primitiv ekonomin var. Överskottet kunde ha formen av merarbete, av dagsverken på den jord som godsherren själv brukade och vars avkastning han sedan förfogade över; av produkter in natura, som han konsumerade eller sålde; eller till sist av olika slags avgifter i pengar. I Västeuropa gick utvecklingen i den här nämnda riktningen: närheten till köpstäder och allt aktivare marknader gjorde dels att bönderna själva kunde bokstavligen marknadsföra sina produkter och få penninginkomster, dels att feodalherrarna utsattes för marknadens lockelser och blev alltmer penningnödiga.

Öster om Elbe gick det åt motsatt håll. Det var långt till marknaderna i väst. Endast stormän och furstar kunde organisera en export av jordbruksprodukter. Därför ville de ha produkter, inte mjukvaluta, och med nya tidens början startade en utveckling mot ofrihet som kulminerade med livegenskapens genomförande i Ryssland på sjuttonhundratalet. Livegenskapen är i sig ingen organisk eller nödvändig beståndsdel i den ekonomiska feodalismen: den blir nödvändig när, som i Ryssland, bönderna kan undandra sig förtrycket genom att flytta på sig, i detta fall till Ukrainas kosackrepubliker eller till Sibirien.

I Japan uppstod en feodalism som på pricken liknade den västeuropeiska varianten. Men i Kina och stora delar av Indien kunde staterna förhindra att deras tjänare förvandlade den jord de avlönades med till alodial, ärftlig egendom och sig själva till en ärftlig jordadel. Den härskande klassen var hänvisad till att härska i och genom staten. Men för de kinesiska byborna spelade det ingen roll huruvida jorden de brukade juridiskt sett var en godsherres eller statens egendom: samma överskott pressades ur dem på samma hårdhänta sätt. Alla produktionssätt som grundar sig på klassuppdelning och exploatering (vilket är samma sak) kännetecknas, och skiljer sig åt inbördes, genom det sätt på vilket det sociala överskottet överflyttas från producenterna till den härskande klassen. Det var även i Kina feodalism som rådde, men inte privatfeodalism, som i Europa och Japan, utan statsfeodalism. Och det var denna senare variant av feodalismen som Marx, i brist på data, kallade "det asiatiska produktionssättet". Stalins ryska bönder levde också i ett statsfeodalt system: de producerade i egen regi på kolchoser och sovchoser, och exploateringen hade formen av statligt bestämda tvångsleveranser.

Ekonomiskt, om också inte alltid politiskt, har Sverige varit lika feodalt som något annat europeiskt land. Frälsebönderna (inklusive de vilkas jord var andligt frälse) lämnade sitt överskott direkt till godsherren. Kronobönderna hade staten som feodalherre. Skattebönderna var formellt självägande, men frälseekonomins former, som tidvis gällde för två tredjedelar av jorden, färgade av sig också på deras relationer med staten, och deras villkor var inte alltid bättre än frälse- och kronoböndernas. Framför allt var det ständiga knektehållet ("indelningsverket") och olika former av skjutstvång och arbetstvång av tydligt feodal natur.

Klasser, produktionssätt och samhällen
Varje produktionssätt har sina karakteristiska klasser, och dessa grundas just på distinkta och åtskilda sociala funktioner. Funktionerna är produktion, utpressning och utnyttjande av det samhälleliga överskottet (den senare funktionen innefattar även upprätthållandet av den härskande klassens makt). Satsen att "all historia är historia om klasskamp" kan omformuleras sålunda: Alla klassuppdelade samhällens historia är historien om kampen om överskottet. Och omvänt är det just möjligheten att pressa ut ett sådant överskott, som gör det möjligt för en grupp av människor att omvandla sig från producenter till maktutövare.

Sålunda har det patriarkaliska samhället sina stormän, bönder och trälar, slavsamhället sina slavägare och slavar, feodalsamhället sina herrar och bönder, kapitalismen sina kapitalister, borgare och proletärer. Relationerna mellan dessa klasser bestämmer hela samhällsstrukturen. Men ett samhälle kan inte enbart reduceras till ett produktionssätt. Dels existerar det en överbyggnad ovanpå produktionsrelationernas bas, dels är inget produktionssätt allenarådande i något samhälle.

I det konkreta, i varje stund existerande samhället, i samhällsformationen, samexisterar i regel flera produktionssätt. Det fanns fria hantverkare, köpmän och bönder både i slavsamhällena och i de feodala samhällena. Inte heller de kapitalistiska samhällena är helt monolitiska, även om de tenderar att bli det. Om vi ändå säger att ett samhälle är feodalt eller kapitalistiskt, så beror det på att ett bestämt produktionssätt dominerar; och dess dominans kan vi inte minst avläsa på att den sätter sin prägel på samhällets överbyggnad: rätten, ideologin (inklusive religionen), kulturlivet, till och med dräktskicket och umgängesformerna. De andra produktionssätten, och deras representanter, får foga sig i det rådande systemet. Om något av dem är ett produktionssätt på frammarsch, och därmed uppbär en klass i uppstigande, kan resultatet bli en social revolution. Men inte alltid: den japanska bourgeoisin var ekonomiskt lika mäktig som den franska i slutet av sjuttonhundratalet, men den ifrågasatte aldrig feodalherrarnas ideologiska och shogunens politiska makt.

Storborgare och medborgare
Om analysen av kapitalismen, av dess ekonomiska system och dess samhälle, har det skrivits så mycket av marxistiska författare att man blir yr i huvudet. Jag tänker inte referera alla dessa åsikter här. Det mesta är emellertid ekonomi i teknisk bemärkelse, eller också kulturkritik, och jag ska därför göra några anmärkningar som är ingendera, och som kanske därför är lite mindre självklara.

Det kapitalistiska produktionsättets polära grupper är kapitalisterna, som äger produktionsmedel, och proletärerna, som inte gör det. Dessa äger endast sin arbetskraft, sin arbetsförmåga, och när de väl sålt den till närmaste kapitalist äger de inte ens den. Men detta är ingen uttömmande beskrivning. Ty ägandet är ju ett juridiskt faktum, ett faktum i överbyggnaden och inte i samhällets bestämmande bas. Den grundläggande relationen är makten.

Om jag köper tio volvoaktier, blir jag då kapitalist? De gälla kastratarior till det privata ägandets lov som ideologerna sjunger antyder det. Men dessa aktier ger mig ingen makt över AB Volvo. För det skulle jag behöva tjugofem-trettio procent av aktiestocken, och A-aktier med full rösträtt, inte de sketna B-aktier som i de flesta företag säljs till allmänheten. Vad jag har gjort är helt enkelt att jag gett AB Volvo ett mindre lån, ungefär som om jag köpt en obligation eller lånat ut pengarna till Handelsbanken.

Kapitalisterna är få, mycket få. De är så få att de ensamma inte skulle kunna existera som klass, utöva politisk och ideologisk makt och föra sina privilegier vidare till avkomman. Runt dem står emellertid hela den klass, vars kärna de utgör, borgarklassen. Och den sammanhållande funktionen är makten - den makt som direktörer, redaktörer, statsråd, ingenjörer, finanstekniker och hela detta anhang utövar och cementerar. De binds till kapitalisterna genom privilegier, genom del i ägandet och genom personliga band.

Den grupp av människor som inte äger produktionsmedel är mycket större än de rena proletärernas. Det som skiljer denna majoritet från proletärerna är att de har ett visst inflytande över sin arbetssituation, de är inte rena bihang till ett produktionsschema. De brukar kallas mellanskikten. Men i mer än ett sekel har detta varit en social väntsal: den har haft två utgångar, den ena och större med skylten till proletariatet, den andra och trängre märkt till borgarklassen. Människorna i denna väntsal har kommit från deklasserade borgar- och småborgarskikt, från olönsamma bönder och deras överflödiga drängar och pigor, från föråldrade hantverkare och bortrationaliserade småhandlare. Det karakteristiska för de flesta har varit att de endast haft att vänta sig allt mer mekaniska och osjälvständiga arbetsuppgifter, en allt mer subaltern tillvaro - en proletarisering.

Småborgare och motborgare
Ordet "småborgare" används i regel som ett skällsord. Riktigt små, fesna, motbjudande och föraktliga borgare har kallats så. Detta är ett exempel på missbruk av den politiska terminologin. Ty småborgare är inte "små borgare". De är inte alls borgare. De ingår över huvud taget inte i det kapitalistiska produktionssättet. De har ett eget produktionssätt, som Marx kallade den enkla varuproduktionen.

En äkta småborgare äger produktionsmedel, men han använder dem i huvudsak själv. Om han har anställda är de oftast familjemedlemmar eller andra dolda kompanjoner (mycket som officiellt är bolag är i verkligheten kamouflerade arbetskooperativer). Han lever med andra ord inte på att exploatera andras arbete, som kapitalisten. Småborgaren agerar på en marknad, där han säljer varor (materiella produkter och tjänster) som han producerat: marknadsekonomin är den enkla varuproduktionens utbytesform, liksom monopol och oligopol är kapitalismens. Den svenske familjejordbrukaren är en småborgare; bondeståndet blev småborgare när dess medlemmar övergick till marknadsproduktion. Mängder av småföretag bildar småborgarklassens ekonomiska grundval.

Småborgarklassens roll i historien har varit högst revolutionär. Den startade och drev fram den stora franska revolutionen. Den har haft en svacka, då den, klämd mellan borgare och proletärer, lät sig utnyttjas för skumma syften. Men den tekniska utvecklingen spelar delar av den i händerna: det finns i ett högteknologiskt samhälle mängder av uppgifter som inte med fördel låter sig organiseras inom ramen för byråkratiska storföretag (och Stalins ekonomer sköt sig själva i foten när de vägrade erkänna detta). Det sker en ständig nyrekrytering från storföretagens utvecklingsavdelningar. Men varje småborgare i Sverige vet att han inte lever i ett småborgerligt samhälle eller ens i en marknadsekonomi. Kapitalintressena hänvisar småföretagen till en underordnad roll, styr lagstiftning och finansiering och distribution och politik till deras nackdel och egen fördel. Moderaterna och Arbetsgivareföreningen har varit bra på att hetsa småkapitalisterna mot de demokratiska krafterna, och en del småborgare har väl följt med i svepet; men kapitalister och småborgare har motstridiga intressen.

Vad mera är, småborgarnas intressen strider inte på ett avgörande sätt mot den stora massan arbetande människors. Det är inte ur vägen att återuppliva ett gammalt gott uttryck och sammanfatta alla antikapitalistiska klasser och skikt i det arbetande folket. Och vad småborgarna anbelangar, så tror jag att de kommer att överleva storborgarna.

Kommunismen och historiens början
Borgarklassens ideologer har aldrig kunnat föreställa sig några andra ekonomiska former, några andra produktionssätt än kapitalismens. All ekonomi är kapitalism och alla samhällen är kapitalistiska (och följaktligen kommer de alltid att förbli kapitalistiska, Gud ske pris). Historiska samhällen har i många avseenden skiljt sig från det nuvarande, men detta, anser man, beror på att forna tiders människor varit för dåligt underrättade eller till och med för dumma för att rätt inse vad de sysslade med. Feodalismen var missförstådd kapitalism, slaveriet var outvecklad kapitalism, jägar-samlarsamhällena var egentligen kapitalistiska, ja neandertalarna ägnade sig åt kapitalism, men på neandertalnivå förstås.

Vi har något högre tankar både om våra förfäder och om våra efterkommande. Vi kan göra oss fria från parasit-värdrelationerna, och därmed även från den idiotiserande arbetsdelning mellan planerande och verkställande, befallande och lydande, tankearbete och manuellt arbete som präglar och förvrider klassamhället. Med klassamhället i basen försvinner klassamhället i överbyggnaden, och klasserna som sådana.

Klassamhället är ogenomskådligt. Relationerna mellan människor framstår som relationer mellan ting, mellan varor (den omtalade reifikationen, förtingligandet). Vårt arbete, dess produkter, själva samhället, ter sig som något utanför och långt borta från oss själva (den ännu mer omtalade alienationen, förfrämligandet). I ett fritt samhälle avdunstar de ideologiska och juridiska dimmorna: vår tillvaro blir åter relationer mellan människor, inte bara i privatlivet utan också i arbetslivet, och vårt liv blir begripligt och möjligt att styra - för oss själva och inte bara av andra. Vi har färdats från nödvändighetens till frihetens rike. Och därmed börjar också historien, i bemärkelsen att människan medvetet formar sitt eget öde.

Det är en färd som kommer att kräva, inte en natt, inte ett år, utan en epok av revolution. Vi bär alla slavmärket inbränt i våra själar, de mest elementära och nödvändiga inrättningar är klasspräglade, ett helt samhälle måste i grund reorganiseras tills vi en gång har lika svårt att begripa kapitalismen som kannibalismen.

Frihetsriket är inte något Schlaraffenland där stekta sparvar flyger i munnen på oss. Lika gott det, ty då hade vi fått vänta förgäves på det. Kommunismen förutsätter inte, med Lenins sarkastiska formulering, att medborgarna har "obegränsad tillgång till automobiler och pianon". De rent materiella förutsättningarna för ett samhälle på vars fana står "av envar efter förmåga, åt envar efter behov" har existerat länge. I själva verket har kapitalismen själv tvingats ta de första stegen mot det, ty "välfärdssamhället" är ett kapitalistiskt samhälle, grundat på kapitalets behov. Marknadsfundamentalisterna kommer därför att misslyckas, ty kapitalismen är ingen marknadsekonomi och artonhundratalet går inte i repris. Den moderna kapitalismen kan inte existera i artonhundratalet, lika lite som den kan göra det i tjugohundratalet.

Å andra sidan kan ingen kommunism i världen ändra den biologiska människans existentiella villkor. Vi måste födas, vi måste åldras och dö. Vi behöver varandra, och några av oss kommer att bli svikna och besvikna. Sorgen är livets skugga. Vår tillvaro är och förblir i grunden tragisk; men den behöver inte vara ovärdig, som den är idag.

Fast Marx har aldrig förnekat att idéerna betyder något, endast att de skulle vara oberoende av den fysiska verkligheten.

Hur menar du att de betyder något om de inte påverkar den fysiska verkligheten?

Jävlar vad hatisk jag blir när jag läser sådana texter som denna av Lars bergkvist som du postade.

Vad fan skulle möjligtvis vara poängen med ett liv där man inte sysslade med kultur?

Visst, viss kultur är väl tillåten inom det marxistiska samhället. Men då ska det vara "klassgodkänd" kultur. Jag blir äcklad av bara tanken.

Självklart kan idéer påverka den fysiska verkligheten. Om Marx trodde annat så skulle han inte ens skrivit sina verk.




Kan du förklara hur du tolkar artikeln som att den säger att vi inte borde syssla med kultur?
Och för den delen att kulturen ska vara "klassgodkänd"?

Jag förstår faktiskt inte alls hur du läst texten, kan inte upptäcka något som berättigar din läsning.

Men ifall ideer kan påverka verkligheten så är ju religion viktig och kulturen är inte falsk osv. Allt faller.

Vad jag har hört så menade Marx just att ideer inte påverkade det fysiska och han drog därmed slutsatsen att vi går emot en oundviklig kommunism. Han skrev inte sina böcker endast för att påskynda det oundvikliga.

Han tycks alltså ha dragit konsekvensen av sina tankar på ett föredömligt sätt. Synd att inte fler marxister är lika konsekventa. Fega töntar är dom.

Det blev fel. "Inte" ska bort där.

Historiematerialismen säger inte att religionen skulle vara oviktig eller att kulturen skulle vara falsk, blott att de är betingade av den materiella verkligheten. Marx förnekar inte vikten av idéer och andra aspekter av det han benämner som det han lite grovt kategoriserar som samhällets "överbyggnad", men de uppstår och tar sin form utifrån samhällets "bas" dvs. i medlen och förhållanden för hur värden skapas och exploateras. Det är emellertid inte så att "idévärlden" är en passiv avspegling av den materiella verkligheten lika lite som vårt medvetande är en passiv avspegling av världen utanför (då vore inte felaktiga idéer möjliga), och det är inte heller så att idéer inte kan påverka för då skulle ingen dialektik existera.


Hur kan idéer påskynda om de inte kan påverka?
Marx menade förresten inte alls att kommunismen var oundviklig, blott att den var ett möjligt och eftersträvansvärt scenario.

Jag ska inte påstå att jag är väldigt insatt. Jag skulle chansa på att Marx inte var helt tydlig på denna punkt, därav våran förvirring.

Men du menar alltså att Marx menar att verkligheten påverkar ideerna i mycket större utsträckning än ideerna påverkar verkligheten?


Där ljög du allt. Alla normala bedömare skulle definitivt anse att han just förnekade vikten av ideer. Det är ju det som är poängen med historimeterialismen. Att han efter sin egen logik ansåg att de hade en funktion som inte var den avsedda betyder visserligen att han värdesätter ideer men bara som lögner.


Jag gissar att han under sina anfall av extrem historimaterialism tyckte han iaf att det var viktigare att stå på barrikaden än att skiva böcker.