Senare blev ju Roger Moore´s 80-tal som (hemlige?!) agenten i John Glen´s regi en ganska lättjefull era.
Engelsmännens sug efter eskapism under Thatcher-styret var nog stort för landets så åtstramade ekonomi; när det surt skattade lönekuvertet från stålverket mestadels hade spenderats på pubarna och fotbolls-arenorna fanns det i a f några pund över vartannat år för att ta en exotisk resa med James Bond via vita duken, till världsdelar en genomsnittlig britt bara vilt kunde fantisera om att besöka.
Som ren underhållning håller ju R.M:s tre sista filmer måttet fullt ut.
For Your Eyes Only är väl den mest åtstramade dramaturgiskt sett av dem; ganska "trovärdig" trots allt, och
kanske min personliga favorit av de tre.
Octopussy har i mina ögon snyggt lånat ihop delar - och putsat upp dem - av det förgångna, och förlagt det till hittills oanvänd kontinent. Ryss-tråden hänger naturligtvis kvar, och ska så göra ett bra tag till.
(Med undantag för T. Daltons andra, bästa och tyvärr sista: LTK-89.)
A View To A Kill är för att vara en Bond-film i konkurrens av den dåtida (1985) exploderande myrstacken av mer våldsamma action-filmer, en fullgod representant än i dag i katalogen.
Det finns väl fler pros än cons (?) i det långa loppet för helgjutna Bond-fans i denna, men att R.M hade gjort sitt måste även de allra mest blåögda - vuxna - ha fattat då....?
(Jag var själv för ung för en åsikt, då....

).
Filmen skapades för att hänga med i tiden; Duran Duran´s (mediokra) titelspår understryker det.
Med Dalton´s gästspel tyckte väl i alla fall jag att lite av den klassiska Bond-rullen vaknade till liv igen.