Den stora skvallertråden om Ebba Witt-Brattström

Klart som fan att det inte på något vettigt sätt är feminism. Men har man, som Ebba, självidentifierat sig som feminist i ett helt yrkesliv, då är det nog nära till hands att inbilla sig själv att allt man tycker är feminism.

När det gäller barn och barnbarn och andra nära släktingar kan man ju hävda att det rör sig om en sorts omtanke - om än en hårdhänt och fördomsfull omtanke. Men i min erfarenhet har gamla kvinnor också en tendens att vilja kontrollera sexualiteten hos unga kvinnor i stort och som kollektiv. Då går det inte gärna att etikettera det som omtanke, utan då är den enda rimliga förklaringen till att det beteendet från början har uppstått är rent egoistisk - unga kvinnor ska inte gå omkring och göra sig sexuellt attraktiva, för då kan de gamla kvinnornas män börja få idéer, och de gamla kvinnorna förlora det resurstillskott en kvinna i en parrelation vanligen fortfarande förfogar över, och som var ännu mer påtagligt förr. Jag säger inte att tankegången är sådan på det medvetna planet, bara att det är den typen av materiell realitet som har lett till att attityderna har uppstått.

Jo, men det är ju också väldigt uppenbart att för Ebba handlar feminism om vad Ebba vill. Vad andra vill - kvinnor som män - är inte riktigt lika viktigt.

Det finns naturligtvis en gråzon där, men distinktionen du gör är viktig.

JA - det är skillnad om nära släktingar "lägger sig i", då kan t.o.m en del spydigheter ha något omtänksamt i sig. Idag kan jag förstå det bättre också, för att det är rätt riskabelt att vara en ung tjej. (Fast mina släktingar gick över gränsen, vill inte dra en massa exempel för då blir det OT).

Men Ebba talar utifrån en maktposition och jag kan inte låta bli att tycka det är patetiskt att hon riktar sig till unga tjejer i allmänhet, och i princip säger att om de flirtar så är de inställsamma våp. Hon kan inte vara omtänksam då, det är bara egoism. Jag tycker hon gör bort sig men det kanske är poppis bland äldre kvinnor i kulturvärlden, som inte vill att unga babes ska sno de tunga kulturelefanterna framför näsan på dem.

Just det här med att yngre tjejer som är rätt nya i storstaden och i kultur-/medie-/ nöjessvängen hookar upp på litet äldre och mer etablerade kulturmän, inleder förhållanden med dem och använder det som - också - en startplatta för att ta sig fram, en snabb hiss i karriären, det är hela kulturmannendebattens blinda fläck skulle jag säga. Idag beskrivs det som manlig exploatering, galtar som tänker med pitten och fiskar upp unga tjejer som de sedan förtrycker, och alla sådana historier likställs med Rolf Harris eller gamla miljonärer som "köper" en ung troféfru - men det här att aktivt flirta sig uppåt för att få bättre roller eller mer pengar är ju för farao ett ganska vanligt inslag i teatervärlden, inom pop- och dansmusikens värld, och det har alltid varit så i modern tid.

När det fungerar för tjejen från landet eller med andra outsiderattribut så är det ingen som talar öppet om saken, då ses det bara som en solskenshistoria och ett bevis på den unga tjejens begåvning. men ifall relationen spricker eller det inte blir vad den unga damen väntade sig så berättas det istället som en grov kränkning och utnyttjande, och då ska det plötsligt stå som exempel för alla relationer av den typen - och alla män ska stå till svars, även utanför "branschen". Hur svårt är det att medge att personer av båda könen aktivt håller uppe den här "mingla/flirta sig in i kultursvängen"-dansen?

Jag gillar Ebba och hennes syn på feminism. För att förstå feminism ur olika perspektiv så måste man acceptera att olika klasser/socialgrupper har olika syn på saken!

Feminism och hur en feminist lever beror på den plats hon befinner sig i näringskedjan. Yrke, inkomst och pengar är en definition på feminism som vi ännu inte är redo att diskutera i Sverige, trots påståendet att regeringen är feministisk och likaså utrikespolitiken.

För Ebba är feminism enkelt då hon är självförsörjande, och lever sitt liv på egna villkor. Inte alla kvinnor förunnat. Att Ebba är professor är hennes egen förtjänst, och det visar att utbildning och pengar är vad begreppen handlar om.

Jag har en förebild i litteraturen, och det är Roxana, ett kvinnoöde skildrat av Daniel Defoe. Roxana som i ung ålder kom på hur man ska leva sitt liv, trots många motgångar slutade det väl för henne. Det är feminism och något! Det Roxana sa för flera hundra år sedan är också underbart, och det är;

"att det finns inget värre öde för en kvinna än att vara gift med en dumbom."

Det pratas ganska mycket om att klass är det mest grundläggande, och självklart påverkar det. Men jag vet inte om man måste acceptera att olika socialgrupper har olika syn på saken, åtminstone inte utan kritik. Självklart är det Ebbas egen förtjänst att hon är professor, liksom det är Horaces egen förtjänst att han är Akademiledamot. Jag menar inte att hon ska gå omkring och skämmas för att hon är professor. Men hon behöver inte beskriva sig som en underdog, och framförallt borde hon låta bli att använda härskartekniker mot yngre män och kvinnor.
Jag vet ärligt inte riktigt vad jag ska tro om misshandeln, men jag tror jag tycker som någon skrev här, att man måste kunna förvänta sig av en feminist att hon polisanmäler en misshandel.
Vad tjänar det till att skapa lagar om kvinnor är så jävla mesiga att de inte använder dem?

Jag gillar Ebba lite. Jag tycker att hon har en viss självdistans och har ju självrannsakat feminismen. Dessutom har hon glimten i ögat.
Men taskigt mot Horace att släppa en sån här bok, bara för att man skiljer sig.
Inte ett dugg snällt.
Alla kopplar den till deras äktenskap vad hon än säger.
Det förstår hon väl, därför kan hon kosta på sig att i ena stunden säga, att det inte handlar om honom.
Heja Horace! Men skyll dig själv som gift dig med en feminist som skriver böcker.
Dessa författare, som dumpar böcker om varandra så fort de skiljer sig.
Ett oskick är det.
Men de lyckas väl sälja mer när de gör så?
Nu vill väl alla läsa både om grisen och århundradets skilsmässa, bara för det. De har nog gjort upp om det här ändå?

Jag skiter i Horaces rykte, ärligt talat gillar jag inte den mannens vibbar. Men om man nu ska tala feminism. Så tycker jag att Unni Drougge var mycket rakare. OK, Boven i mitt drama heter kärlek pekade ut mannen, och han hade ändå suttit i fängelse. Det kan man tycka är omoraliskt av Unni Drougge. Men det är åtminstone inte så grumligt, som det Ebba gör. Dessutom fick väl Unni ganska mycket skit för det, och hon ses inte som lika fin som Ebba Witt-Brattström. Har inte alls samma position.
Hon beskriver ett misshandelsäktenskap, och står för att det är det. Det gör inte Ebba, boken drabbar varken henne eller Horace (jag tror ärligt talat inte att hans anseende blir det minsta kantstött av det här). Det är lite lagom på låtsas. Well, är det feministiskt? Jag tycker det nästan blir som att bagatellisera misshandel.
Boken är rätt ok tycker jag i och för sig, som litteratur alltså. Och hon framstår inte precis som något offer, hon är ju rätt jävlig mot honom.
Det här med Beyoncé var så löjligt att det nästan var elakt av Expressen att publicera artikeln.

Misshandeln är intressant, och att hon nämner den. Jag finner henne lika trovärdig som alla andra kvinnor som blivit misshandlade, och inte anmält saken.

Att anmäla är ett steg kvinnor oftast inte tar med hänsyn till barnen och andra skäl som att det ger inget. Min erfarenhet är att kvinnor blir väl omhändertagna av rättsväsendet om mannen som misshandlar är av den stereotypen som polis och åklagare har fördomar om att de är kvinnoplågare!

Kommer en kvinna in till polisen med en blåtira, och mannen är en vanlig knegare så upprättas en anmälan, saken går till åklagare direkt och det rings till kvinnojourer och brottsofferjouren. Alla är välvilliga och snälla.

Om en kvinnoplågare är ledamot av svenska akademin, domare, advokat, polis, och annat som anses fint, så blir kvinnan inte tagen på allvar. Precis på samma sätt som Ebba blivit bemött då hon berättar offentligt om hur hon blev misshandlad av sin man.

Jag har varit med en kvinna som blev misshandlad av ovan nämnd upphöjda kategori man, och polisen frågade om hon vill ha läkarhjälp på psyket, då detta brott inte kommer gå att styrka. Det var redan ord mot ord, och presumtion om att denne man inte misshandlar en kvinna.

Det enda skydd kvinnor har är egen ekonomi. Det handlar om att lämna dessa män i tid, innan skadorna blir för stora. Det ger faktiskt inte så mycket att polisanmäla, då inget straff får en man som plågar kvinnor att upphöra med det. När misshandeln blir så allvarlig att det leder till åtal och fängelse har kvinnan stannat för länge i relationen.

Tja, dagens svenska feminister, de som hörs och syns, är mest medelklass - de är antingen uppvuxna i en trygg storstadsmedelklass eller så har de avancerat dit via utbildning och jobb i media. Och de är sällan sugna på att diskutera klass och vad klassproblematik gör med människor, med deras livschanser eller med samhället generellt. Medelklassen, dess typiska åsikter och dess attribut (materiella, kulturella och mentala) tas för givna - det har blivit allt mer utpräglat under de senaste tjugo åren. Kön och genus har på många sätt *ersatt* klass och ekonomiska betingelser som den förklaringsmodell man föredrar, den konfliktdimension man plockar fram. Gudrun Schymans och Åsa Romsons könskamptal ("talibanmän" osv) var tydliga uttryck för det här, och det är påfallande att den omorienteringen väldigt sällan debatteras i mainstream-media.

När Anneli Jordahl skrev en debattbok om klassbegreppet och om personliga erfarenheter av klassklyftor i det moderna Sverige för sådär ett dussin år sedan lyckades hon få igång en viktig debatt som faktiskt rörde om en del. Hade samma bok kommit på 2010-talet hade hon knappast fått igång ens hälften så mycket av den debatten, motståndet mot att lyfta de frågorna är hårdare nu och utrymmet för debatt i gammelmedia är betydligt mindre.

Och det är klart att den här omsvängningen ifråga om klass och självbild bland mediefolk och feminister påverkar vilka slags frågor man tar upp. Förr handlade feministisk debatt om att skapa en jämn spelplan, att få boprt direkta förbud mot kvinnor i vissa yrken (t ex präster, officerare) och att garantera kvinnors möjligheter att komma ut i yrkeslivet, att få egen plats och egen lön. Idag kretsar svensk feminism mest kring medelklasskvinnornas individuella självförverkligande och att promota ett ståtligt jag; de generella frågorna om samhälle och rättvisa har tryckts undan av en självmedveten diskussion om livsstilar, attribut och rätten till att bli hyllad och hajpad som kvinna - inte minst att bli hyllad för sin sexighet. Eller att få gräddfiler och fringisar som underlättar karriären för just "mig", inte för kvinnor i allmänhet. Det säger man förstås inte öppet, men så är det. Som Åsa Linderborg en gång skrev: 50/50 kvinnor i börsbolagens styrelser och för kvinnliga VDar är en helt likgiltig fråga för de flesta arbetarklass- och låglönekvinnor men en viktig morot för unga ekonomer, jurister, mäklare och journalister med solid medelklass- eller överklassbakgrund i Stockholm.

sedan försöker man förstås hitta mer vittfammande paroller som ska ge bilden av att det är fråga om en strid för alla kvinnors bästa, det är därför t ex radikalfeminister hyllar Solanas eller försöker framställa manlig "våldtäktskultur" som något som finns i alla kulturer och som drabbar nästan alla kvinnor. Men i realiteten handlar det ofta om att bläsa upp den egna imagen och att ge intryck av att det är Viktiga Frågor.

Ebba kommer från en tidigare generation feminister och en gång i tiden sysslade hon med mer generella frågor även om det var på hennes och Grupp 8:s eget sätt. Men idag har hon i regel lagt sig till med den här nya medelklassiga, gladbitchiga retoriken. Och det verkar ju för all del tydligt att hon ofta mest pushar sin egen position, sin egen karriär.

OK du har en del poänger där, dessutom tar misshandeln inte upp så stor plats. Expressen och andra slaskmedier har såklart gjort om det till en snackis och lagom eggande skandal men det ska Ebba inte direkt lastas för.
Om hon bara kunde lägga av med den här "gladbitchiga" positioneringen (perfekt uttryck av HepCat) så skulle det vara mycket mer seriöst, enligt min mening. Hon är säkert förtvivlad, men det märks ju inte på Beyoncéartikeln. Bara losers är förtvivlade.

Jag tror inte hon är förtvivlad, snarare kan hon jämföras med en kanariefågel som svalt en katt!

Det Ebba fått är frihet. En lyx som inte kan värderas högt nog. Jag hörde henne berätta i radion om skilsmässan. Hon bor bra på Söder och trivs och har kvar sitt älskade sommarställe i skärgården. Horace fick en miljon kronor som hennes stackars mamma hade slitit ihop. Ebba var verkligen nöjd över att slippa se Horace.

Jag tycker inte Ebba är en looser. Hon är bara ett exempel på att hög utbildning, egna pengar, är det som är grundförutsättningen för ett bra liv om en kvinna vill leva själv, på egna villkor.

Vad hjälper det att vara feminist, över 50 år om man är luspank efter en skilsmässa och aldrig kommer få det gott ställt på egen hand?

Beyoncé handlar inte om Ebba, men om alla de andra kvinnorna, kanske de yngre som inte har mer vett än att hänga upp sina liv på en man. De kvinnor som stannar med en man som är elak och bedrar de till det gått för långt. Beyoncé skriver om de kvinnor som hoppas på att en elak man ska bli snäll, och ändra sig! En sak som inte kommer ske.

Den feminism som diskuteras i dagens Sverige är förljugen då den är kvinnofientlig, då priset på kvinnors arbete i hemmet och satsning på familjen kan elimineras av sluga äktenskapsförord. Vi har en lagstiftning som inte tar hänsyn till kvinnans arbete i hemmet, när tillgångar ska fördelas. Kvinnans arbete ger ingen pension och ingen rättvis fördelning av gemensamma tillgångar.

Är det bara jag som är ilsken på att Sveriges barn försörjs av kvinnor? Att de som har lägst inkomster betalar mest för barnen? Att vi har löjligt låga underhåll till barn, som männen inte ens betalar, om de så fått en dom på sig? Att kräva in underhåll till barnen, i dagens Sverige kan sluta mycket illa, och är i vissa fall inte värt de repressalier en kvinna kan råka ut för.

Vi har politiker som tar ord som feminism i sin besittning, och därmed legitimerar en kvinnofientlig politik. Det är en feministisk regering vi har, som låter kvinnor och barn leva i fattigdom.

Det pågår en backlash i Sverige där männen blir som talibaner. En svensk arg man, som dessutom är kränkt, kan bli en vidrig varelse, som lever ut sitt raseri med utbrott, och hotar med allt från död till mordbrand. Det har blivit normalt att män köper sig en importslyna när svenska kvinnan inte ställer upp på hans vidriga beteende.

Inte undra på att Ebba ser glad och nöjd ut att få vara ifred. Man ska inte underskatta gamla begrepp som kvinnofrid.

Grejen är nog att du (och många andra) köper Ebbas retorik, hennes smarriga förkortningar i perspektiven, hennes överdrifter om sig själv, Horace och andra människor och deras bakgrund, rakt av. Men Ebba har ett helt livs vana av att lägga upp bilder som låter övertygande, att driva suggestivt peptalk, att dribbla bort obekväma eller sakligt besvärande motfrågor (var Horace verkligen så lusfattig och förbisedd när hon "upptäckte honom"? är det rimligt att ståta med att mormorsmormor och hennes släkt var livegna i Balticum för tvåhundra år sedan när man själv sitter som professor och är en av de mest uppburna debattörerna i Sverige?). Dessutom har hon ett stort nätverk av supporters i media, inte minst på DN.

Jag själv, Sillynamnam, Kimbo och en del andra försöker i alla fall skilja på Ebbas känslomättade eller insinuanta beskrivningar av hur det låg till och de verkliga fakta eller konflikter man kan försöka få fram. Och analysera hennes retoriska grepp och hennes poserande.

Ebba må yrkesmässigt vara litteraturvetare, men på senare år och särskilt i kulturmannendebatten (som den här historien delvis är en utlöpare av) uppträder hon mera som en slags politiker; hon jobbar hårt på att trumma in paroller, bygga upp snygga motsättningar, sätta upp lämpliga halmgubbar osv.