Människor är oförnuftiga - hur når vi dem?

Jag ser inte detta som ett dirket argument mot min poäng. Jag visade bara på en princip som i kan använda för att trumfa det du kallar rätten till och din pragmatiska poäng att det i vissa fall kan vara svårt att avgöra hurvida en specifik regel är till allmänt gagn ger inte logiskt stöd åt din utgångspunkt och motbevisar inte logiskt mitt alternativ heller.

Varför skulle jag behöva välja just det alternativet? Varför inte ett av alla de andra (oändligt) många alternativ som finns. Jag kan exempelvis acceptera rätt till liv för mig och min familj, men inte till resten. Eller bara till en viss ras, eller art. Jag kan acceptera att man istället följer en utilitaristisk princip där ens liv vägs beroende på konsekvenser, osv. Du ställer upp det som om det bara finns två val, men det är uppenbart att det inte fallet här.


Jag tycker att Gud är stabilare eftersom även om det är osannolikt så finns det en möjlighet att Gud existerar och gör allt som påstås.

Era argument bygger på logiska felaktigheter och måste därför betraktas som snäppet värre.

Ditt "alternativ" att utgå ifrån premissen "de flesta föredrar trygghet framför risk och därför bör vi beskatta dem" är ett dåligt och flummigt alternativ till att utgå från rätten till liv. Men det är klart att du kanske kan ha rätt i princip. Har du fler exempel?

Det är uppenbart att rätten til liv är flum i sig. Det är oklart vad det betyder och vad som faktiskt följer. Anledning till att du inte tycker det är flum är troligen för att du tror att en NV-stat följer från antagandet och eftersom NV-statens struktur och storlek är cementerad a-priori så kan den sägas vara överskådligt på ett sätt som i din värld troligen skulle kunna kallas oflummigt.

Men varför skulle NV-staten följa från rätten till liv? Om du kollar på till exempel Ayn Rand så tjatar hon om rätten til liv och om egoism. Egoism trumfas av utilitarism eftersom utilitarismen per definition är bäst för flest egoister. Om NV-staten presterar dåligt så kan den aldrig motiveras av människors egenintresse, dvs. deras intresse att forma sig ett gott liv för sig själva, och då skulle man lika gärna kunna hävda att NV-staten i allt väsentligt är inkonsitent med rätten till liv eftersom den defacto är en dålig grogrund för liv och välstånd. För min del ser jag inte att rätten till liv är mindre flummigt än observationen att människor tenderar att föredra välstånd framför misär och att det bör vara en faktor vi väger in vid utformning av regler för samhället.

Allt blir inte onödigt; snarare blir vad som är onödigt en subjektiv bedömning. Om du t.ex. anser dig kunna bevisa att cykelägande är nödvändigt för att människor ska må bra, skulle subjektivisten säga att det är upp till var och en att avgöra om han mår bra av att äga en cykel eller inte.


Inte alls. Om det är ok eller inte är en subjektiv bedömning; men att "vem som helst kan göra vad som helst med dig" är ett objektivt faktum. Vare sig du anser dig ha någon naturlig rätt till liv eller inte, så förändrar det inte att någon annan kan ta det ifrån dig utan att rådfråga dig.

Ibland kan det vara det ja. Faktum är att jag har skrivit en kortnovell på temat, men den kanske inte passar här.

Felet ligger hos TS som kan vara oförnuftig själv.

Det kan övertyga väldigt många mjukissocialister. Mer i PR-syfte då för att väcka intresse och sedan förklara varför det är fel.

Övertygelse genom det sluttande planets tankefel? (T.ex. om man låter frisören klippa en i håret så dröjer det inte länge innan man får både armar och ben avkapade.) Visserligen så tycker jag om själv att anta extrema ståndpunkter för att bryta upp diskussioner som jag tycker har gått i stå. Men det hör till undantagen. Annars så kan jag argumentera mot olika saker utan att spetsa till dom så att endast logiken och det absurda triumferar.

Vad gäller TS så bör denne bryta sig ut ur vänstra pannlobens fängelse. Dock så är TS inte i närheten av den totala problemformuleringshärdsmältan som går ut på att man med hänvisning till alla böcker som man har läst så borde folk vara med på noterna. Det fungerar inte så och det är inte jag som hittar på. Moderaterna och alla deras tidigare inkarnationer hade i årtionden tjatat om de höga skatterna. De var sin egen blinda fläck. I en artikel i Svensk Tidskrift (formellt fristående, men ändå hyfsat nära knuten till Moderaterna) om just Moderaternas historia så stoltserade man med en valaffisch som just tjatade om skatterna. Man tyckte så mycket om den att man använde sig av den nästan helt oförändrad i ett till val.

Vilka fantastiska slapptaskar! De var så övertygade om sin egen förträfflighet att de inte ens kunde omformulera budskapet så mycket att de åtminstonde ändrade färgerna på affischen.

Och detta är inte ens nästan rätt: Under 60-70-talen så var kommunismen ett totalt dött alternativ hos den genomsnittligen knegaren. Det var socialdemokratin som levererade. Och att kommunismen inte längre var ett alternativ kan förklara radikaliseringen och våldsamheten hos grupper som RAF eller Röda Brigaderna. Det var inte frågan om en triumf, utan snarare förtvivlade dödsryckningar.

Kom liberalismen till er eller kom ni till liberalismen. Under min uppväxt har jag mattats med socialism och aldrig förstått hur det egentligen går upp. Jag har studerat anarkismen ganska mycket för att försöka förstå. Folk marknadsförde ju det framför mig hela jävla tiden. Sen hittade jag liberalismen av en slump och allting kändes ganska klart redan från början.

Tror vi helt enkelt måste jobba hårdare på att sprida ideologin. Kan vi bara få folk att förstå att rätten till liv, lem, egendom och frihet är viktigast och att en fri marknad verkligen fungerar så räcker det. Alla måste inte vara filosofer och ekonomer. De flesta socialister förstår juh väldigt lita av socialism.

Min väg till liberalismen var denna:

serietidningar - rättegången mot POX under slutet av 80-talet - läsandet av POX och Elixir - Horst Schröders texter om yttrandefrihet - någon slags långsamt närmande till liberalismen

Så stora ord om asvass filosofi och hur häftigt det är med företag har aldrig varit speciellt viktiga för mig. Faktum är att jag inte är speciellt intresserad av företagande som sådant. Om det inte var något väldigt speciellt så skulle jag aldrig gå på t.ex. ett föredrag om en bransch eller ett företag som jag inte har ett personligt intresse av. Och försöken att lansera företagaren som någon slags rockstjärna (med det oundvikliga nyspråket) är inte bara löjligt utan i längden även farligt.

Rearden Metal?

Näh! Det har man mig veterligen inte använt sig av och Rearden har ungefär lika mycket koll på omvärlden som hunden Ratata, så det är lika bra att man låter bli. (Dessutom så tål inte Världen skälvde att synas i sömmarna. Marknaden fungerar på samma sätt som en lekplats. Om en unge går hem med sitt hopprep för att ingen annan skall kunna låna det så kommer lekarna att fortsätta som om ingenting hade hänt. Om de som har en högre position än en själv plötsligt försvinner så betyder det att man själv kan axla manteln.)

Det jag tänker på är missbruket av ordet "entrepenör". I min ordbok så betyder det bygg, renovering eller grovstäd. I USA så betyder "entreprenur" någonting helt annat. Närmsta motsvarigheten är "företagare" eller "handelsman". Duger utmärkt - men inte om man vill visa att man minsann har varit ute i Stora Världen.

Kort sagt: Mineralvattenmissbrukarna med sina oräkneliga frukostseminarierminarier är lika löjliga och trovärdiga som de som kallar sig för "teoretiskt bisexuella". Om de skulle studer hästar med samma slappa svansföring så skulle de titta på My Little Pony och sedan diskutera vad de skulle göra om de vore hästar - aldrig att de faktiskt knallar ner till närmsta stall för fältstudier.

Och detta var väl oundvikligt i ordbajsarnas malström: "Kreaprenör"