Sämsta bok?

Helt klart "How to Shit in the Woods" av Kathleen Meyer, eftersom jag redan visste hur man sket i skogen

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Vilken jävla dynga.

En bok som jag hyser närmast aversion mot är boken "Igelkottens elegans". Oförståeligt hur någon så bevandrad i filisofin kan producera sådant menlöst dravel. Avsnitten som behandlar filisofi (nåväl) är visserligen läsaranpassade så att även den filosofiskt okunnige kan förstå, men de behöver fördenskull inte vara debila. Vidare saknar boken underhållningsvärde och är litterärt underhaltig med klichéaktiga karaktärer och en förutsägbar handling. Därutöver kan nämnas avsaknaden av intellektuell spänst.

Alltså ingen bok att rekommendera, obegripligt att den har fått sådant gensvar. Kan nu i alla fall gå vidare med mitt liv efter att ha spytt ur mig lite ilska!

Ja, har inte läst men sett Igelkotten (Le hérisson, 2009) och stördes av dess hemfallande i spekulativ Jeunet-schablon. (“Komigenkoftor, allez encore nouvelle-français, pour l’enfer!”) Länge sedan sådan dunderklyscha som herr japan, och struntungens resonemang & etter värre formuleringar fungerar inte ens icke-diegetiskt. Kanske hade det kunnat mildras av ett mått självironi jag annars tycker numer slagit över i allmän fegisgardering men här inte brydde mig över att sakna. Men Sällskapet grät, själv log jag som en sol hela vägen i mål, båda fullt tillfreds. Bra skit, som man säger, ex:vis på skillnaden mellan spekko & pretto.

Så jag har sett en del trådar om klassiker och favoritböcker, men jag har inte sett någon tråd om de böckerna man verkligen ångrar att man har läst. Det är alltid bra att höra om några böcker man kanske ska undvika, så därför känner jag att det är en rimlig fråga.

Vi börjar med mina val, samt några förklaringar:

Da Vinci-Koden (och uppföljarna): Dan Brown är en författare jag aldrig har gillat. Han har inget ordentligt grepp om språket och han skriver extremt platta karaktärer, men det är inte nog med det för han ska konstant envisas med att ge sina läsare en hög intressanta mysterium som han sedan läser på nästa sida. Man blir aldrig någonsin indragen i ett mysterium när man vet att man inte kommer få någon chans att själv lösa det innan Brown har avslöjat alla svar.

Hush, Hush: Kopia av Twilight fast med änglar och sämre språk.

Vingklippt Ängel: Hade kunnat vara bra om det inte vore för att den var skriven av Berny Pålsson. Visst, hon har haft ett svårt liv, men det betyder inte att hon är en bra författare.

Jag har säkert glömt några, men det kan vi strunta i.

Har ni några förslag?

Processen.
Har ni den på er mentala lista över böcker ni "bör läsa"?- ta bort den.

Processen sämsta bok?

Passar nog bättre här i så fall

https://www.flashback.org/t317510

Svindlande höjder

Det är fan ren onani. Kände mig nästan personligt förolämpad när jag läst den. Den kan liknas med TV serien Våra bästa år fast i bokform och cirka hundra gånger segare.

Utveckla gärna

Twilight

Själstecken av Rosemary Altea.

Absolut vedervärdig. Känns som om en religös häxa från en Stephen King-roman har skrivit en andlig bok där hon försöker skilja på människor i olika slags element (typ eld, vatten etc.). Hon skriver in sina egna åsikter och händelser från barndomen för att styrka sina argument. Ett dåligt försök till en sektrörelse var det hela jag fick av att läsa den. Undvik!

De enda som gillar hans böcker är biblioteksanställda batikhäxor.

Fula Gubben läser sällan dåliga böcker pga ett välutvecklat väderkorn, men fann Thomas Pynchons "Gravitys Rainbow" rejält seg och överlastad, men man ska tydligen läsa den flera gånger.

Sämst av det jag läst är väl bok 2 och 3 i Stieg Larssons "Millennium-trilogi". Varför läste jag denna kiosksmörja undrar ni. Svar: de kommersiella framgångarna gör en nyfiken. Dito med Dan Brown, som trots allt visar en lätt Stephen King-aktig talang när han steg för steg presenterade mysteriet i Da Vinci-koden. Inte mycket till litteratur, men någonting fanns där trots allt.

Bland förment seriös litteratur kan jag även nämna Stig Dagerman. Försökte på en av hans romaner och gav upp efter 2 (två) sidor, vilket aldrig inträffat förr. Lars Ahlin överlevde i alla fall ett kapitel innan det blev dags att arkivera hans djupa tankar.

- F.G