Klassiker ni avskyr!

Titeln kan vara något bedräglig eftersom ni naturligtvis inte måste avsky boken ifråga – det finns ju mildare former av avsmak. Boken ska dock vara en klassiker (modern eller antik kvittar). Bedömningsgrunderna blir lite subjektiva, men försök döma efter sunt förnuft eller leta i litteraturhistorieboken ni stal i gymnasiet.

Motivera gärna varför du tycker illa om/avskyr denna vitt (av invigda) erkända bok.


Själv har jag väldigt svårt för Sartres Äcklet. Jag har tragglat mig igenom halva boken två gånger vid olika perioder men lusten att läsa vidare har alltid nedgjorts av den extremt tråkiga handlingen och det minimala utbytet jag upplevt. Det känns speciellt irriterande därför jag verkligen gillar Sartres noveller, hans bok Orden och är en Existentialism-entusiast. Det som allra mest stör mig är emellertid det pretentiösa tror jag. Då syftar jag på min egen oförmåga att förstå andemeningen i Äcklet medan jag gärna ser mig som rätt så analytiskt lärd… det kan ju ändå inte vara Sartre det är fel på?

Bergtagen av Thomas Mann, I havsbandet av August Strindberg och En legend av William Faulkner är tre romaner jag finner sällsynt motbjudande.

Till sämsta klassiker i den skönlitterära genren nominerar jag Fantomen på operan av Gaston Leroux och pokalen för sämsta fackklassiker bör gå till Edward Said för Orientalism, en slarvigt argumenterad och med faktafel nersolkad bok byggd på en bra idé, som kunde gjort den intressant.

Även jag hade kunnat dra fram Sartre, om jag inte haft så svårt för honom, att jag aldrig läst mer än tre eller fyra sidor.

Skulle du kunna utveckla det här med Said, eventuellt länka till någon sida som benar upp Orientalismen ut ett granskande perspektiv? Själv läst mycket ur denna maffiga bok och fann den extremt intressant och tänkvärd.

Franz Kafka: Processen

Den verkar vara väldigt inspirerad av (mar)drömmar. Jag har drömt mina egna mardrömmar
och behöver/vill inte läsa andras. Dötrist.

Tycker mycket om både Äcklet och Processen, däremot har jag inte ens orkat ta mig igenom Kerouacs "On the road" eller Fitzgeralds "Great Gatsby", antagligen för att jag tyckte de var så mördande tråkiga. (Det var ett antal år sedan jag försökte).

Kerouac känner jag mig fortfarande inte mogen att ge ett försök till, däremot har jag blivit mer och mer sugen på The Great Gatsby eftersom det enligt Hunter S. Thompson är den bästa boken någonsin typ.

Jag ogillar också Kafkas romaner. Har försökt läsa allihop, men alltid gett upp eftersom språket är så futtigt invecklat. Ska man köra den humorlösa stilen, ska det också vara kliniskt fritt från humor (det blir roligt då).

Att läsa Kafka är oftast som att samtala med någon på Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen. Min lust krymper som en megakuk i isvatten.

Kafkas betydelse för den moderna litteraturen kan däremot inte underskattas.

F.ö. har jag inte lyckats läsa ut Sartres "Äcklet" heller.

En sak som är väldigt utmärkande för Dostojevskijs romaner (och kanske Joyces också) är de extremt utdragna stickspåren. Några tycker säkert detta är tilldragande och stor kultur, men personligen anser jag att det är sånt som får en lägga ner en bok. Men annars är ändå Dostojevskij som den härligaste sommarsol, lite för glödande ibland bara.

Allting av Dostojevskij. Jag är säker på att han är fenomenal på alla sätt och vis samt har gjort sig förtjänt av sin odödlighet - men blotta tanken på att läsa något av honom och sedan av en slump råka bli indragen i en diskussion om brott och straff eller idioten på ett café samtidigt som man dricker en latte får mig att må så dåligt att jag får fysiska krämpor. På allvar alltså.

De av mina vänner som har läst honom, och som i tid och otid pratar om honom, är samtliga mer eller mindre illiterata i övrigt. De läser John Grisham och Andy Mcnab annars.

Det är samma med Kafka.

Planerar att läsa dom när min omgivning är mindre pretentiös.

(Naturligtvis beror hat mot preteniösa att man själv har varit/är pretentiös, men ge fan i att analysera mig!)

Med risk för att provocera (jag tänker på trådstartarens avatar):

Den första titel jag kommer att tänka på är Strindbergs "Röda rummet". Det måste vara en av de mest överskattade romanerna som finns. Det som stör mig är hur spretig den är, ja det saknas helt enkelt en "röd tråd" (ursäkta ordvalet ;-) )

I övrigt är jag dock en hyfsat stor beundrad av Strindberg, men Röda Rummet går bara bort.

"Stäppvargen" av Herman Hesse.

Fy faaaaan vad dålig den är! Sannerligen ett gäng tråkigt genomlidna timmar som gått för evigt förlorat.

Handlingen: En navelskådande och allmänt skitnödig romantiker går runt och är dryg mot allt och alla, och ser ner på alla oromantiska och otäcka borgare som jobbar och har blomkrukor i fönstret. Sen händer det lite magiska, eller snarare modernistiska konstigheter. Sen träffar han en jazz-tjej som han går på dans med. Och till sist går han med jazztjejen på en drogfest och knarkar, och de sista 70 modernistiskt pretentiösa, sidorna i skitboken skildrar hans knarkrus där han drömmer om att döda borgerliga bilister eftersom bilar inte passar in i hans romantiska värld...

Vilken konst alltså! Ge gubbtjuven ett till nobelpris postumt! Och på baksidotexten (som förresten var betydligt bättre än själva boken) stod det att boken tog upp människans dualitet på ett mästerligt sett. Låter ju väldigt intressant, synd bara att denna diskussion inskränker sig till att huvudpersonen kollar in i kameran och säger "jag är som en dualistisk stäppvarg" eller "jag är både stäppvarg och människa" ett antal gånger.

Finnegans Wake är nog det förfärligaste som någosin skrivits. Hellre läser jag Bruno K Öijers samlade verk hela livet än Finnegans Wake en gång till. Egentligen läser jag allt hellre än denna. Finnegans Wake är ingen bok, det är transkriptionen från en obducerad cp-hjärna fylld av sönderkokt blomkål.

Hahaha, jag tycker om din recension! Jag får nog stryka den över "böcker att läsa-listan", jag har haft den liggande i 6-7 år utan att riktigt orka ta tag i det...