Senaste boken jag läste - Reflektioner och betyg

.
.Cormac McCarthy

Jag tar mina intryck under "reflektioner" i st f i McCarthytråden, då inlägget nog blir litet för långt.

Gäller alltså "Övergången" av Cormac McCarthy.

Har sedan en tid förfallit till oskicket att hoppa hit och dit i böckerna om de inte fängslar direkt eller om jag inte väntar mig mkt av läsningen. Så gjorde jag också med "Övergången. Fastnade direkt i början i förvåning över att Billy, huvudpersonen, hade sin lillebror Boyd framför sig i sadeln under familjens flytt , och det stod uttryckligen att Boyd inte var "stort mer än en baby" då. Ändå hade jag under "blädderläsningen" uppfattat att Billy bara var två år äldre än lillebror Boyd, vilket också stämde.

Billy är huvudpersonen i boken, 16 år i början, med lillebror Boyd, 14 år då, som är lika viktig för historien på sitt sätt.

Historien utspelas i New Mexico som jag fattat det, på de stora ödsliga högplatåerna där och tiden i slutet på 30- början på 40-talet.

Upptakten handlar om hur Billy ger sig iväg från familjens ranch med en varghona som han fångat, i akt och mening att släppa henne fri där hon kan vara i säkerhet för jägare. Och här börjar mina bekymmer. Blir så fruktansvärt arg och ledsen över hur illa det går för vargen. Pojken som menat så väl kan inte försvara sig mot vuxna män som ser ett sätt att tjäna pengar på vargen och helt sonika tar henne. McCarthy skriver verkligen så man tar åt sig, jag lever mig in i händelseförloppet, blir ömsom ursinnig på pojken för att han inte är mera förtänksam och smart (men vad kunde han egentligen göra mot alla dessa obarmhärtiga beväpnade gamar?) ömsom förtvivlad över den tanklöst grymma behandlingen av vargen som naturligtvis dör.

Pojken verkar ha drabbats själsligen av händelsen och återvänder inte hem utan irrar omkring på sin häst bland den spansktalande befolkningen uppe på höglandet, mer och mer utsvulten och trasig. Till slut återvänder han hem (verkar ha gått närmare ett år då) och finner då hemmet förstört, föräldrarna mördade, brodern försvunnen, hästarna stulna av mördarna.

Det går inte att sluta läsa boken. Är så många upprörande händelser i den, så många människor som har råkat så hemskt illa ut och ändå på något sätt verkar bevara livsmodet. Så många som fast utfattiga räcker en hjälpande hand, bjuder mat och vila åt de utfattiga kringströvande pojkarna: för Billy har hittat Boyd efter mkt sökande och de ger sig tillsammans iväg för att åtminstone ta tillbaka hästarna, möjligen också försöka hämnas på mördarna/tjuvarna. Av vissa skäl tror de sig veta att det var indianer.

Ju mer jag skriver, dess mer vill jag fortsätta berätta men inte bra att ev läsare vet upplösningen.

Vill bara tillägga att det var mkt svårt att lägga ifrån sig boken och att det föreföll ofattbart att den är cirka 450 sidor lång.

Kan vi klistra upp den här tråden så den får fäste.

Övergången verkar vara precis så bra som jag hoppades på! Tack för din text hindmountain.

P-O Enquist, Ett annat liv.

Givet är att PO är en god berättare. Han skapar dramatik och har haft en ofattbar tur(?) genom att ständigt lyckats hamna i centrum vid historiska händelser, men även med att identifiera historiska processer som varit tacksamma att skilda i romaner och reportageserier. Den berättartekniska biten är med andra ord excellent, allt från barndomsbeskrivning till nykteherhetsanstaltens arbetsmetoder.

Däremot återstår en hel del att önska, med hänvisning till författarens självbild och ärlighet, jag tycker den reflexiva sidan hos PO är synnerligen låg och förvånande självgod. Ett återkommande självomdöme är just "snällhetens förbannelse" "den hygglige" "den snälle betraktaren", denna självbild når närmast komiska proportioner när författaren vägrar att inse sin egen delaktighet av det kulturella etablissemanget. Det blir smått parodiskt när "hygglot från lilla Norrland" bara råkar göra si och så, när denne egentligen inte menat någonting utan bara skriver som det är. Denna brist på självinsikt och självkritik är uppriktigt förvånande, då författaren vid bokens tillblivelse trots allt uppnått en ålder där ärlighet inte längre borde smärta så våldsamt.

Boken får 2/5 i betyg.

För att avrunda; boken är främst läsvärd för dess dramatiska skildringar och för insikten i kulturetablissemangets värld, men är föga intressant om man söker efter självkritiska reflektioner; dessa stannar vid den grunda analysen "snällhetens förbannelse" "inlärd ödmjukhet", tyvärr! Samtidigt blir man som läsare något förvånad över att författaren knappt nämner uppbrotten från familj och andra nära och kära, utan istället väljer att framhäva "snällheten", smått motsägelsefullt enligt min mening; men detta kanske är ett borgerligt perspektiv på familjeuppbrott - det kanske krävs att beakta författarens tillblivelse i ett "68-klimat" för att förstå dessa utelämnade passager, men då återstår ändå problemet att detta inte analyseras av författaren. Detta ger en torftighet, och känslan av en "tillrättalagd självbild", givetvis högst mänskligt och inget märkligt, men ändå.

(Borde det inte finnas en sån här tråd redan? Tillrättavisa mig gärna i så fall.)

Okej, skriv några väl valda ord om din senaste lästa bok. Betygsätt gärna också 1-5.


Bok: Slash (2007)

Författare: Saul Hudson (Slash)
Medförfattare: Anthony Bozza
Sidor: 458

Detta var då den tredje raka rockbiografin jag plöjde mig igenom efter att ha läst White Line Fever (4-/5) och The Dirt (5/5).

Jämfört med ovan nämnda böcker så tycker jag tyvärr inte Slash har så mycket att komma med. Det jag fastnade för i t.ex. The Dirt är alla de ständiga återberättelserna och dess attityd. Slash däremot är en betydligt mildare variant i både språk (här byts knulla ut mot "gjorde det") och tillbakablickar. Det sistnämnda gör att den fallerar i mina ögon då man i stort sätt hela tiden läser samma sak over an over; drogmissbruk, alkohol och lite mer drogmissbrukande.

Det var inte först vid sida 200 nån gång (plus nån enstaka gång innan) som mina ögon riktigt satt som klistrade 5 sidor framåt. Utifrån framsidan som säger "Det kan verka överdrivet... men det betyder inte att det inte hänt" så får det ju en att verkligen höja förhoppningarna. Dem orden skulle verkligen passa bättre på The Dirt, för om det var något som jag saknade här så var det som sagt just alla historier som får en att vrida sig av "ge mig mer".

Dessutom så stör man sig inte bara på den ständigt återkommande meningen "Men det kommer vi till om en liten stund" utan Erik Thompsons (Som för övrigt även har översatt The Heroin Diaries, är han lika dålig där?) vidriga översättning. Det är stavfel, särskrivningar och slarvfel ("han lyssna", istället för "han lyssnade" t.ex.) boken igenom.

Boken itself har även en kvalité jag sällan skådat. Jag har varit tvungen att byta ut den TRE (!) gånger p.g.a. sidor som hade lossnat. Och då har jag verkligen inte behandlat den illa...

Men, det är ändå en behaglig bok som med lite slipning har hög potential...
Jag ger den 3-/5 sprutor.

En del reflektioner om

Glamorama av Bret Easton Ellis

Först: läser boken på svenska i översättning av Einar Heckscher. Jag vet, gnällde över Heckschers översättning av American Psycho, men han är bättre med Glamorama. Eller också har jag vant mig.

Berättelsen inleds med att presentera vår hjälte - bokens jag - i full färd med att basa över ett gäng underdåniga anställda. Vår hjälte heter Victor Johnson, eller f n Victor Ward. Är eller har varit modell, kallar sig själv "halvkändis". Ser bra ut, i 25-årsåldern cirka. Har en förmögen och betydelsefull pappa som ger honom en troligen ganska stor slant per månad, så han hankar sig fram. Pappan skymtar bara enstaka gånger men har betydelse för handlingen. När vi stöter på Victor är han som sagt i full färd att härja med ett gäng personal vars t f chef han är. Han har fått förtroendet att övervaka öppnandet av en nattklubb. Öppnandet ska bli ett riktigt evenemang, hela kändispressen och allt innefolket står i startgroparna.

När jag efter flera misslyckade försök att snabbläsa äntligen läste ordentligt, upplevde jag en sorts déjà vu-känsla. Tyckte det var något välbekant över det hela. Och så kom jag på det: Victor Ward är ju 90-talets svar på Wodehouses odödliga figur, Bertie Wooster!

Victor Ward är precis som Bertie Wooster snäll, oförarglig, ganska korkad men väluppfostrad och lätt att ha att göra med. Precis som Bertie är han omgiven av massa ohyggligt vackra, rika och självsäkra unga kvinnor som älskar att hunsa honom, skälla ut honom, krama honom, pussa på honom, använda honom som en sorts manlig uppblåsbar Barbara. (Stopp! Så långt gick det faktiskt inte med Bertie!) Han är som en docka i deras , flickornas, händer. Ja, i alla bestämda personers händer.

i över 200 sidor flyter det på bra. Ellis är ju fruktansvärt rolig, har ingen upptäckt det? Har inte läst några recensioner av hans böcker, ska göra det senare.

Som sagt i över 200 sidor är allt frid och fröjd för läsaren, dvs jag. Men sedan börjar det krångla till sig. Det börjar verka som om t ex hela nattklubbshändelsen var regisserad. Att det finns ett manus till allt vad personerna säger och gör. Och det är väldigt förvirrande. Gång på gång blir det så att det Victor gör och upplever tycks ingå i någon sorts film. Regissörer och fotografer dyker upp, han, och andra, väntar på regianvisningar rätt som det är.

Och från att ha varit menlös och väldigt rolig blir boken allt dystrare och hemskare. Hemska bombdåd inträffar - första gången kan man få intrycket, som Victor efter första chocken fick, att de avslitna kroppsdelarna är konstgjorda, att blodet är tomatjuice, att husen var kulisser. Men det blir bara värre. Flera explosioner och det blir svårare och svårare att tvivla på äktheten. Folk blir ihjältorterade. Samtidigt verkar det som att ett filmteam regisserar de fruktansvärda händelserna!

Nu tänker jag inte avslöja mera. Boken är urbra!

Betyg Mvg.

Tahir Shah - Kalifens hus

Boken handlar om Tahir Shah som 2006 flyttar till Casablanca från England där han är uppväxt. Han vill bryta upp ekorrhjultillvaron och köper ett hus att restaurera och leva i med sin familj. Huset är mer som ett palats och man får läsa om alla problem han råkar ut för och hur han genom att restaurera huset blir bekant med Marockos kultur och folk.

Boken är rolig och knasig. Själv är jag allergisk mot att lägga själ i saker vilket Tahir gör väldigt mycket i överflödigt babbel om material och grejer han köper till sitt hus. Men människorna i boken är roliga och deras sätt fullt av hjärta och känslor. En stark kontrast till det rationella sättet i väst.

Betyg 4/5

Blev en smula förvånad när jag inte hittade en liknande tråd. Om jag råkat missa det, ber jag så mycket om ursäkt.

Hursomhelst torde väl en tråd där man antingen väldigt kort, eller mer djupgående, recenserar den senaste bok man läst, vara på sin plats.

Jag börjar:

Blodläge av Johan Theorin
Har läst Johans två tidigare böcker Skumtimmen samt Nattfåk och har verkligen njutit av varenda liten sida. Nattfåk kan jag nog påstå vara en av de bättre svenska böcker jag läst, de facto. För er som inte läst dem, handlar Theorins böcker om diverse händelser/mord/försvinnanden på norra Öland, där vissa övernaturliga inslag förekommer. De är att beteckna som fristående, men vissa karaktärer och platser återkommer.

Givetvis var jag fylld av förväntingar inför Blodläge. Dock uppfyllde den inte mina förväntningar på långa, långa vägar. En medelålders man vid namn Per med sina två barn får samtal från sin gamle far (som övergav honom i ung ålder) som har fått en stroke för några år sedan och numera påstår sig sväva i livsfara. Så påbörjas en berättelse kring detta, med vissa parallellhandlingar. Skulle vilja beteckna den som, i princip, helt jävla värdelös. Saknar helt och hållet den spänning som de tidigare böckerna innehöll. Därtill är den EXTREMT förutsägbar, vad gäller i minsta lilla detalj. Snacka om att idiotförklara sina läsare... Vidare är de övernaturliga inslagen i denna bok alltför överdrivna och krystade, till skillnad från i de andra böckerna där de faktiskt varit till synes trovärdiga. En bok som helt och hållet saknar en bra story (därav glider Theorin in på diverse sidospår i syfte att skapa någon form av spänning, men misslyckas och boken slutar upp med massa lösa trådar och ingen som helst kontinuitet). Det enda positiva är att karaktären Gerlof, som förekommit även i de två tidigare böckerna, är jävligt mysig samt att huvudpersonen Per åtminstone är sympatisk och man kan tämligen enkelt sätta sig in i hans situation. Överlag är boken alltjämt en stor besvikelse - 1.5/5.

Spoiler, för er som läst den:

Hotel Transylvania av Chelsea Quinn Yarbro

Har aldrig läst bättre vampyrbok. Okej, Bram Stokers Dracula då, men tycker den här är ännu bättre.

Boken är en i raden av böcker om vampyren Greve de Saint-Germain. Har inte läst de andra, det finns en hel hög upptäckte jag men inte tillgängliga i Sverige. Tänker beställa från Amazon el liknande.

Här är plotten:
Utspelar sig i Paris 1743, i högsta societeten. Ung oskyldig högadlig flicka, Madelaine de Montalia, kommer från landsorten för att "föras ut" i societeten av sin faster grevinnan Claudia d'Argenlac. Visar sig att hennes pappa i ungdomen före hennes födelse blivit medlem av en fruktansvärd sekt av sadistiska djävulsdyrkare, grevar, markiser, baroner, högadel varenda en. Sektens ledare, baron de Saint Sebastien, är ondskan och sadismen personifierad.

Framkommer så att Madelaines far, markis Robert de Montalia, har lovat bort dottern till Saint Sebastien innan hon ens var född, att offras vid sektens fruktansvärda riter. Detta för att slippa ifrån sekten, utträde sker annars bara genom döden, under hemsk tortyr.

En mystisk aristokrat, greve de Saint-Germain har dykt upp i Parissocieteten och väcker allas nyfikenhet. Det är han som är vampyren. Han är en man som levt i tusentals år och i alla länder och tider, en vacker man i 45-årsåldern med betvingande blick och charmerande sätt. Han är en god människa trots sitt vampyrskap eller vad jag ska kalla det.

En bladvändare! Väldigt lättläst och man vill bara ha mer. Ideligen råkar t ex någon stackare bli involverad med den grymme sektledaren, blir ibland slagen till krympling men räddas av Saint-Germain, någon stackars dumbom försöker sig på utpressning av sektledaren/tortyrmästaren baron Saint Sebastien t ex! Den stackarens hemska slut vågade jag bara läsa början på... Grevinnan Claudias bästa väninna, Lucienne Cressie, blir ett offer för sekten då hennes man är medlem. Han är homofil till 100% så hon är oskuld vilket är vad sekten gillar. Saint-Germain, vampyren, lyckas rädda henne till livet. Osv.

Glömde skriva att greve Saint-Germain blir djupt förälskad i Madelaine. Massor av farliga situationer för henne och även honom hela tiden, både hon och hennes far tas till slut till fånga av baronen.

Boken slutar i en riktig orgie i våld, eld och blod!

Betyg: 5/5

Bok: Elidor
Författare: Alan Garner
Språk: Engelska
Mitt betyg: 3 av 5
Kommentar: Jag tyckte inte boken var särskilt märkvärdig. Urdålig var den ju inte, men jag tyckte mest den kändes som en dålig kopia av Narnia-serien - ungdomar från England som kommer till en annan värld och måste bekämpa ondskan, samtidigt som de får hjälp från en person de träffat i denna andra värld. Att bekämpa ondska i en annan värld är väl i och för sig ganska vanligt inom fantasylitteraturen, men som jag sa så tyckte jag mest att det kändes som en dålig Narnia-kopia. Narnia-böckerna tyckte jag var avsevärt bättre.

Utvandrarna
Vilhelm Mobergs första del i Utvandrar-eposet. Helt underbar, sätter igång med Invandrarna med en gång! Tycker att Robert är mest intressant att följa, kan känna igen mig själv i honom. Tråkigaste är Kristinas kristna morbror, han snackar bara om gud och religion. Ska bli roligt att se hur han tacklar faktumet att hans bundsförvanter inte kommer kunna prata flytande engelska.