Romarbrevet kapitel 6

Romarbrevet är kanske ett av de viktigaste breven för den kristna teologin, och inte minst kapitlen 6, 7 och 8. Det är samtidigt ett av de kanske svåraste breven att förstå, vilket gör det extra intressant att diskutera. Så diskussionsunderlaget för denna tråd är kort och gott Romarbrevets sjätte kapitel. Vad anser du om texten? Vilken tolkning gör du av den?

Jag använder här svenska folkbibelns översättning:


Paulus använder alltså liknelsen död och återuppstånden för att beskriva förändringen i en människas liv när hon blivit frälst. Tillståndet innan frälsningen, "den gamla människan", beskrivs som ett slaveri. Vi var slavar under synden. Så även om har vår fria vilja både innan och efter frälsningen beskrivs alltså vårt tillstånd innan frälsningen som att vår vilja var så starkt styrd av syndens begär att det kan liknas vid ett slaveri. Kapitlet fortsätter med:


Tillståndet efter frälsningen beskrivs även det som ett slaveri, men i rättfärdighetens tjänst istället för i syndens. Även som frälsta slutar vi inte synda, och även en ofrälst kan göra det som är rättfärdigt. Men jag tror att en av de saker som Paulus vill belysa är att i vårt ofrälsta tillstånd är vi så präglade av synden att varje det nästan går emot vår natur att göra det som är rätt. Och medan vi som frälsta fortfarande kan synda (och ofta gör det) så är vi inte på samma sätt "styrda" att göra det, utan synden blir då på något sätt ett uppror eller avsteg från den nya människa vi har blivit när vi tar emot Jesus som vår frälsare.

Liknelse död och uppståndelse kan vara svårt att ta till sig, men jag tror Paulus använder det för att döden är den mest definitiva förändringen som vi kan uppfatta.

En annan reflektion är att även om Paulus inte på något säger emot den fria viljan så kan texten tolkas som att vår fria vilja, både före och efter frälsningen, är väldigt starkt präglad av vår relation till Gud, eller av frånvaron av en sådan relation. När vi blir frälsta så kommer inte Gud att styra exakt vad vi gör, men Han kommer gradvis att förändra vilka vi är (det som ibland brukar kallas för helgelseprocessen), vilket i sin tur får betydelse för vårt sätt att tänka, tala och handla.

Så, det var lite av mina tankar kring detta. Finns ju hur många aspekter som helst som kan vara värda att ta upp, så fram med era åsikter och tankar nu.

Innehåller brevet en undervisande eller dogmatisk huvuddel (kap. 1:16 - kap. 11) och en förmanande eller parenetisk (kap. 12-15).
Meningarna är delade om det 16:e kapitlet. Det har till och med ifrågasatts om det ens ursprungligen hört till Romarbrevet.

Rom 7:4–7 från Codex Claromontanus (cirka år 400 e.Kr.) Brevsituation
Paulus hade tänkt sig att utöka sin hednamission till Spanien och ville då ha Rom som bas. Därför sänder han detta brev för att bereda marken hos de judekristna i Rom. (Senare hamnade Paulus istället ofrivilligt i Rom med en fångtransport.) Eftersom Paulus och Petrus hade delat upp missionerandet så att Paulus skulle ta hand om hednamissionen, borde Paulus egentligen inte vända sig till den judekristna församlingen med ett missionerande brev.

Paulus har alltså två viktiga saker att framföra till de judekristna i Rom. Den ena är att förklara varför evangeliet även är till för hedningarna, en diskussion som urförsamlingen i Jerusalem klarade av efter Paulus första resa. Den andra är att lägga till rätta sådant som han uppfattat.
Det genomgående temat är människans ofrihet under synden och under den mosaiska lagen, som var giltig tills Kristus kom till jorden.

Paulus har tre huvudsyften med det här brevet. Dessa beskriver han i andra hälften av kapitel 15.

Han ber om den romerska församlingens förböner så att resan till Jerusalem skall gå bra och så att de medel som samlats in från hednaförsamlingarna, för stöd till församlingen i Jerusalem, skall bli väl mottagna.
Efter Jerusalem planerar han att resa till Rom och vara där en tid innan han reser vidare till Spanien. Han hoppas att församlingen i Rom skall finansiera hans missionsresa till Spanien.
Eftersom han aldrig har varit i Rom gör han också en genomgång av evangeliet så att det ska bli tydligt hur hans lära skiljer sig från "de falska lärarnas" läror.
Han känner till att det finns konflikter mellan de judiska och de hedniska kristna i Rom och berör detta problem (kapitel 13 och första hälften av kapitel 14). Församlingen i Rom grundades av judar. Men när kejsar Claudius förvisade judarna från Rom år 49, tog hedniska kristna över de ledande positionerna i församlingen. Efter Claudius död år 54 återvände många judiska kristna till Rom. Detta resulterade i spänningar mellan judarna och de hednakristna, till exempel rörande judiska mattabun och judiska högtider.
Brevets huvudtema är evangeliet om Jesus Kristus (1:16-17). Paulus hävdar att hela mänskligheten är skyldig till synd och ansvarig inför Gud. Det är bara genom Jesu död och uppståndelse som mänskligheten kan bli räddad ur denna belägenhet. Därför kan man se att Gud både är rättfärdig själv och kan göra människan rättfärdig. Tack vare Guds självständiga och generösa "räddningsaktion" kan vi bli rättfärdiggjorda om vi tror på honom. Paulus använder Abraham (Första Moseboken 15:6) som exempel för att visa att det är genom tilltron till Gud och inte genom egna handlingar som människan kan ses som rättfärdig inför Gud.

I kapitel 5-8 hävdar Paulus att de troende kan vara säkra på att deras hopp om räddning kommer att infrias, att de troende både har blivit befriade från driften att handla syndigt och befriade från lagens krav. I kapitel 9-11 hävdar Paulus att Gud har varit trofast mot det judiska folket. Men Israel omfattar inte alla som härstammar från Israel. Enligt Paulus är Gud fri att själv välja vem han räddar och inte räddar, men till slut kommer han att rädda alla judar.

I avsnittet från kapitel 12 till och med första delen av kapitel 15 beskriver Paulus hur evangeliet förändrar de troende så att de handlar annorlunda. Här behandlar han också de tidigare nämnda spänningarna mellan judar och hedningar.

De avslutande meningarna handlar om hans resplaner och innehåller personliga hälsningar till 21 namngivna personer. En tredjedel av dessa är kvinnor, vilket visar att kvinnorna spelade en viktig roll i den tidiga församlingen i Rom.

Synd och rättfärdiggörelse
Huvudtanken i brevet är att både judar och hedningar, som alla är syndare och ingenting har att berömma sig av, blir rättfärdiggjorda endast på trons väg. Nyckelvers (5:1): Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Det finns inte längre något som står emellan människan och Gud, ingen synd som hindrar kontakten. Frid med Gud är möjlig bara tack vare det pris Jesus fick betala för vår synd genom sin död på korset.

Aposteln skriver i 1:18: Ty Guds vrede uppenbaras från himlen och drabbar all gudlöshet och orätt hos de människor som håller sanningen fången i orättfärdighet. I skarpa ordalag konstaterar Paulus att den obotfärdige syndaren drabbas av Guds vrede. Gud är helig, och det finns inget ont i Honom. Han skapade människan eftersom han ville ha gemenskap med henne och älska henne, men Adam och Eva gjorde uppror och gick sin egen väg. De trotsade Gud och smittade ner alla med sin synd (jfr arvsynd). Ingen utom Jesus har levt utan att synda.

Med detta menar aposteln Paulus att Guds vrede drabbar alla som fortsätter att leva i synd. Men Gud vill ta bort synden och upprätta syndaren. Detta är möjligt, om syndaren tillstår sin syndfullhet och tar emot upprättelsen som en gåva från Gud.

Du talar om den fria viljan som om det vore en självklarhet. Men Bibeln är tyst om den. (Frågan om fri vilja är dock i sig en annan diskussion). Paulus gör förvisso en skillnad mellan viljan innan och efter pånyttfödelsen. Men bägge viljorna är begränsade till förmågan. Förmågan är avgörande annorlunda i "den nya människan" gentemot "den gamla människan". Ändå kan Paulus, även som "den nya människan", inte välja bort att inte synda. Paulus talar i presens i alla tre kapitlen. Låt oss varken göra misstaget att anamma någon form av syndfrihetslära, eller en wesleyansk-metodistisk lära om helgelsen, ej heller hävda att pånyttfödelsen inte förnyar vår invärtes människa och ger oss ett annat sinnelag som också tar sig förnimbara uttryck. Det enda en kristen har att förlita sig på är Kristi ställföreträdande offer, försonande blod och tillräknade rättfärdighet. I detta är hon helgad och rättfärdig inför Gud. Hon är varken syndfri eller syndens tjänare, hon är förlåten och försonad. Som en frukt av detta så tror hon på Kristus allena vilket motiverar henne till att lägga bort synden.

Jag tycker trådens ämne är intressant.

Jag vill dock backa lite och först försöka utröna i vilket syfte Paulus skriver till romarna.

Vet du något om det?

Du får gärna uppge ifrån vilka källor du citerat och vad du egentligen vill ha sagt..

Jag kastar mig in i diskussionen utan att riktigt tagit del.

Min syn på synden är att den som syndar utan ånger begår en större synd än den som ångrar sin synd.
För den som gjort synden rättfärdig inför sitt samvete är synden utan gräns.
För den som syndar och vänder sig till Gud om förlåtelse och ber om "ske din vilja" kommer få ett milt straff, men ändå ett straff.

"Ty såsom synden hade utövat sitt välde i och genom döden, så skulle nu ock nåden genom rättfärdighet utöva sitt välde till evigt liv, och det genom Jesus Kristus, vår Herre." (Rom. 5:21)

Med andra ord så kan du inte fortsätta låta synden slå rot inom dig utan genom nåden har Han givit dig en väg att lämna synden och kom inte försent. Tiden är knapp.

Jag menar inte att vara domedagsprofet eftersom jag inte har makt att döma. Men ni som menar er att ha lärt känna Kristus måste visa att ni tagit emot denna gåva och lämna synden.

Helt rätt att man inte skall rättfärdiga sin synd. Mycket viktig sak! På det kan hänga en hel evighet. Men det förutsätter att man verkligen förstår vad synd är, annars kan man bedra sig själv, och andra.

Det går inte att prata om synd utan att närmare definiera den. För vad människor anser vara synd kan variera. Och det är inte intressant. Det intressanta är att Guds lag definierar vad som är synd. Synd är dock inte bara vad vi gör eller inte gör, utan också vad vi är. Jesus betonar att det är synd även att ha syndiga tankar. Synden är ingen liten sak alltså.

Man lämnar inte synden, per biblisk definition, genom ett viljebeslut. Men man måste ha rätt motivation innan man alltmer börjar lägga den sig ifrån sig i sitt liv. Den motivationen kommer från insikten om vad synd, rättfärdighet och dom är.

Var därför lite försiktig med att uppmana andra att lämna synden om du inte samtidigt är mycket klar över vad synd är, och förklarar det för dem du riktar dig till. Och vet du inte vad synd är så är du ännu inte omvänd.

Jag tycker att Paulus förklarar vad synd är i Romarbrevet kap. 2-3.

Jag tror att alla som har Kristus i sitt hjärta vet om när hon syndar mot hans vilja.

Visst har du rätt i att det är inte upp till mig tala om för min nästa vad synd är, men jag trodde jag var tydlig på den punkten.
Samtidigt, om jag ser någon som bryter mot samtliga Guds bud så tar jag mig rätten att kalla honom syndare.

Självklart måste det till en viljeakt för att lämna synden. Jag har erfarit det personligen.
Gud gav av nåd mig Tron och Skriften sen var det upp till mig.
Jag hade kunnat förkasta det.

Han beskriver hur en människa beter sig som rättfärdigar sin synd, eller som inte låter sig dömas av Guds ord mot synden. Men han ger ingen definition av vad synd är i Rom.2-3. Det visste han givetvis redan, det var alltså underförstått att de som han addresserade där också visste det. Vad anser du att synd är?


Det beror på vad du menar med "vet". Synd är ju synd även om vi inte skulle veta om att det är synd. Bibelns syndabegrepp är objektivt. Vad en människa subjektivt känner i sitt hjärta eller upplever i sitt samvete som varandes synd eller icke är varken tillräckligt eller det grundläggande i saken.


Du har inte förklarat vad du menar är synd.


Hur många Guds bud menar du att det finns? De är många! Jag behöver inte se någon bryta mot samtliga Guds bud för att kalla vederbörande för syndare, jag vet att alla som inte är försonade med Gud genom Kristus är syndare. Jag vet också att det enda som gör skillnaden mellan himmel och helvete för en syndare är Kristi gärning, Hans försonande blod och tillräknade rättfärdighet, inte syndarens gärning.


Du har erfarit vad? Att genom ett blott och bart viljebeslut så har du helt slutat att synda? Sedan du bestämde dig för att sluta synda så har du aldrig mer syndat? Du är alltså helt syndfri i tanke, ord och gärning?

Skriften varnar för självbedrägeriet med ett ytligt syndabegrepp, se t ex 1Joh.1.8, 2:1. Syndfrihetsläror av olika slag är inte bara villfarelse utan dödliga heresier. De leder till att man säger "jag har inte synd" och att synden därmed rättfärdigas. Kristna är rättfärdiggjorda, inför Gud, men dock inte syndfria.


Är det nåd så är det av nåd, då är det inte "upp till dig". Det är inte du som handlar i nåden.

Slutligen: kristna skall inte leva i synd, de skall absolut inte rättfärdiga synden, de skall med rätt motivation (insikten om rättfärddigörelsen och helgelsens fullbordande i Kristus) lägga ifrån sig synden och vandra i det nya livets väsende, I vilket bekännandet av den egna synden är en avgörande ingridiens. De tror ej på syndfrihet, även fast de vill leva ett heligt liv. De är medvetna om att de varken kan lägga något till frälsningens verk eller på något vis samverka till att förtjäna eller fullborda sin frälsning. Om allt är av nåd så är allt av nåd och inte egna gärningar eller meriter. Att sedan goda gärningar följer som en frukt av detta är en helt annan sak.

Vad som avgör om en persons kristendom är sann eller ej är hur hon ser på begreppen synd och rättfärdighet, samt att hon har förstått dem. Inte vilka upplevelser och erfarenheter hon kan åberopa, inte ens vilken etik hon menar sig ha.

Det är precis som du säger viktigt att framhålla inte heller den nya människan i egen kraft kan avhålla sig från synden. Paulus säger ju i ett annat sammanhang att det han vill göra det göra han inte och det han inte vill göra det gör han. Så begreppet fri vilja måste användas med försiktighet. Frälsningen ger oss däremot helt andra förutsättningar, just för att vi inte längre behöver förlita oss på vår egen viljestyrka för att göra det som är rätt (även om vi kanske inte alltid inser det).

Enligt min enkla mening bör synden ses som avskildhet från Gud, som det tecknas i syndafallet. Människan blir fördriven från gemenskapen i Eden och är nu avskild. Denna avskildhet är ett ont ting och är själva målet för Kristi frälsningsverk. I avskildheten innebär döden slutet och är således något gott, det innebär dock slutet. Kristus som är sann Gud och sann människa är den som bryter barriären mellan det Gudomliga och det mänskliga, själva avskildheten, för att upprätta eller gudomliggöra skapelsen. När Paulus pratar om att vara född in i en ny mänsklighet osv. är det inget mindre än himlen som läcker ut i verkligheten. Den nya mänskligheten som genom dopet, dött (slutet för avskildheten) men lever fortfarande. Grenen är avskuren men inympad på ett träd med Gudomlig rot. Denna Gudomliga rot är människans djupaste identitet och bas, en röst, en himmelsk anda, en Helig Ande.

Denna Heliga Anda är frihet (vilket kan läsas om i bl.a. Kolosserbrevet), men det är frihet för att vi har gemenskap med Gud. Att vandra ifrån Gud är att vandra in i ett slaveri (och omvänt att vandra in i ett religiöst slaveri, jmf syndakataloger, "kristna livsstilar" och fariséer, är att vandra ifrån Gud). Därför skall vi inte synda (avskilja oss från Gud), utan bli kvar i gemenskap med honom.

Lydnad då. När man lär känna den Helige Ande kommer man till slut till insikten att denne är mer jag än jag själv. Att agera i lydnad mot den Helige Ande är att bli både sig själv och fri.

Paulus säger detta i Rom.7, ja, och där talar han, liksom i Rom.6 och 8 i presens, om sin situation även som ny skapelse i Kristus.

Återigen, Paulus säger inte att det bara är att välja bort att inte synda.

"Kraften" påverkar förvisso vår relation även till synden, men det innebär inte att vi inte längre syndar bara för att vi har delaktighet i Guds kraft.

Det är ingen "dygd" att inse vårt usla tillstånd som människor, det är sanningsenlig uppriktighet, som hör tron till.

Bönen om förlåtelse, för den egna synden, som påbjuds också i NT, skulle vara skrymtande, fåfänglig och överflödig om det i detta livet gick att erfara "kristen fullkomlighet" såsom anabaptister, wesleyaner, finneyiter och vissa pingstvänner heretiskt och gudlöst säger.

Man kan bara nå sådan s.k. "syndfrihet" på ett enda sätt, nämligen genom att antingen redefiniera eller förkasta Guds lag eller anta ett ytligt syndabegrepp (som att tro att synd bara handlar om yttre gärningar och moral). Men därmed bedrar man sig själv med lögnen i det att man rättfärdigar synden. Det är en dödlig heresi!