ÄR det onormalt att inte känna empati med främlingar?

Angående mordet på Anna Lindh (har följt förhör och studiosamtal)
Malou sitter i soffan och undrar hur det kan komma sig att mördaren inte uttrycker sin "sorg" över det som hänt och sin "ånger".
Många tycks eftersträva "sorg" och "ånger" över ett brott.

Men är det verkligen något realistiskt?

Själv känner jag ingen empati med människor jag inte känner eller träffat på nära håll. Framförallt med min närmsta krets, familjen. Jag skulle känna sorg om någon ont inträffade dem.

Efter ett brott skriks ofta om "Ånger" och att mördaren är en sorts psykopat om han inte uppvisar "sorg".
Men kan man känna "sorg" över en helt okänd människa?
När jag hör om små barn som dör i svält i afrika känner jag ingen sorg. När jag läser om nån människa som blivit mördad känner jag ingen sorg.

Jag kan tänka mig att en mördare kan ångra sitt brott på grund av konsekvenserna för honom själv det medför. Men kan man begära att han skall gråta av saknad? Tyder bristen på sorg att man är psykopat?
När jag såg foton på människor som GRÄT utanför NK började jag fundera på det här. Hur kan man gå och lämna blommor och snyfta över en människa man inte ens känner? jag är inte psykopat, lovar, men kan ändå inte förstå detta

Jag reagerade på de gråtande barnen. Hade de någonsin hört talas om AL innan mordet? Men visst, folk gråter på bio så varför inte?
Själv kan jag få en tår i ögat när jag ser snyftreportage om djurplågeri, men aldrig när människor skadas.

Själv känner jag alldeles för mycket empati för min omgivning,det är väl därför
jag aldrig kommer att söka mig till ledande befattningar,jag är för snäll
helt enkelt.jag skulle aldrig kunna t.e.x sparka någon utan att själv må djävligt dåligt.

Jag har läst att empati är en av de få egenskaper som endast människan har - inte djuren...alltså det som skiljer oss från dem enligt forskare.Tror det var så att det är en av de sociala egenskaper so ahr sitt högsäte i frontalloben, eller pannloben hos människan....den del av hjärnan som ej finns hos t.ex däggdjur - förutom vissa apor. ja osså vi då...

Så det är menignen att empati skall vara en livsviktig egenskap för den egna rasens fortlevnad bland flockdjur,vad jag förstår, och att det är därför vi har den,för att flocken skall överleva, barnen bli omhändertagna trots att en hona i flocken dör etc...

Men det är också helt normalt att inte känna empati med sådant som sker för långt bort i tid o rum, ja, skulle vi sitta och känna empati med för allt som händer skulle vi ju inte orka leva!
Så på så sätt är det ju viktigt att man inte känner för mkt.

ejj,fy jag är så trött, ursäkta om d blev svamligt!!!

Jag kan definitivt känna empati när främlingar drabbas. Exempelvis tyckte jag det var fruktansvärt obehagligt när Anna Lindh dog, lika illa som när en någorlunda närstående dött (en bekant, inte inom släkten).

En psykopat, rent definitionsmässigt, kan inte känna empati på det viset du beskriver. Dock finns det ju gråskalor också, du måste ju inte vara psykopat, du kan ju bara ha en relativt dåligt utvecklad empati.

Det handlar nog inte om att känna sorg och saknad över personen i fråga. Om man mördat någon borde man rimligtvis känna ånger över att man har tagit en annan människas liv, men då krävs det att man värderar sitt eget liv högt och förstår att den man mördade också värderade sitt liv högt, annars förstår man inte vad man berövat offret. I bästa fall förstår man också hur mycket skada man har gjort den andras anhöriga och nära vänner. Det handlar om att kunna sätta sig in i andra människors situation vilket psykopater inte kan eftersom de värderar sig själva över alla andra och ser andra som ganska oviktiga.

Anledningen att en massa "vanliga" människor grät var väl dels för att de satte sig in i Annas eller hennes anhörigas roll. Dessutom är ju brottet inte bara ett brott mot Anna utan också mot det svenska samhället. Många kände nog rädsla och fruktan av att mordet hände så öppet och så oväntat.

Så det handlar nog inte om saknad utan om just empati. Psykopater finns det gott om i vårt samhälle, det är inte alla som mördar, många är framgångsrika chefer o.dyl.

>>
Psykopati
En grav störning i personligheten som har sin grund i avsaknad av emotionell intelligens. Frånvaro av skuldkänslor, svårighet att leva sig in i andras situation och att lära av egna misstag.
Psykopati är följden av ett svagt utvecklat överjag, den del av oss som sätter gränser för vårt agerande (samvete, normer, ideal). Störningen definieras inte som en sjukdom och anses inte behandlingsbar.
<<

>>
Psykopati är svårt att bota, en del fall går sannolikt inte att bota men vilka dessa är mycket svårt att urskilja. Ett problem är nämligen att sjukdomsinsikt saknas, så när de lär sig hur psykopati yttrar sig så förfinar de sina färdigheter i att härma vanliga människor och anses därmed botade.
<<

http://susning.nu/Psykopat
http://w1.314.telia.com/~u31437000/psykopat.htm

Jag tycker jag kan "förstå" en mördares roll, hur han begår brottet i nån sorts utåtagerande explosiv aggressivitet - men samtidigt,efteråt, inte kan relatera känslomässigt till mordet. Utan att han för den skull är psykopat.
Känslor är ju ganska komplexa. "Ånger" tror jag oftast man känner för sin egen skull. Även sorgen efter sin egen mors bortgång. (tror jag) Tror ni inte det är ganska sällsynt att man känner en sorts RIKTIG sorg/empati över människor som är helt främmande för en själv? Jag _solidariserar_ med afrikas svältande barn, och jag INSER att en politik _bör_ föras som hjälper dem. Men jag sörjer dem inte.
Jag menar - om jag under längre tid kommer i kontakt med en främmande människa typ på ett arbete, ett jobb eller så - i verkligheten - är ju en sak. Jag kan ömka för en person jag inte känner, om jag träffar denne i verkligheten, eller vet något om denne personligen. Men att relatera till en "offentlig person" är inte så lätt.

Jag blev inte heller berörd av AL-mordet på så sätt att jag kände sorg, snarare wow nu kommer det hända saker i Sverige. Tror till stor del att man bara får sorg när man kan relatera på något sätt till dem som drabbas. Om det är barn som drabbas kopplar man det på något sätt till sina egna barn eller barn man känner. Nåt liknande händer det på film när och om filmen är tillräckligt bra dvs att man upplever en gemenskap med figurerna o därmed mår dåligt om det går åt helvete för dem.

Jag har lite svårt för personer som tex efter en stark film känner med dom
"drabbade" i filmen,men sedan fullständigt skiter i att 40 000 pers omkommit
i tex jordbävningen i Bam.Då lever man väl inte riktigt i verkligheten,utan man
engagerar sig bara i det som ligger en själv närmast.Jag tycker mänskligheten
har sjunkit djävligt lågt,när man känner större empati för uppdiktade personer
än det som händer i verkligheten,eller är det kanske en sorts inbyggd skyddsmekanism för att slippa bry sig om allt elände?

Tycker att det är underligt att folk gråter över folk de inte känner, en person som jag inte känner känner jag inget för. Sen tycker jag att det är obehagligt när man läser om en massa skit i tidningen hela tiden men jag kan inte säga att jag bryr mig om dem bara för det. Blev lessen när min moster dog men fälde ingen tår över Anna Lindh. Tror nog att det är på detta sätt som de flesta har reagerat. Många vill nog visa ett avståndstagande från handlingen som ledde till att Anna Lindh dog och därför valde att skicka blommor och en massa annat...

Empati i sig är en icke värdeladdad egenskap precis som vissa är musikaliska och andra tondöva.
Tyvärr har ordet missbrukats så det liknar ingenting; empati är förmågan att leva sig in i andras känsloliv och inget annat - förväxlas ofta med sympati som innebär att man gör ett ställningstagande där man hyser omsorg om drabbad person utan att vara särskilt medveten om dennes behov.
En empatisk människa behöver inte vara sympatiskt inställd till den drabbade, det kan liknas med att h*n tar pulsen på människan i fråga.
En människa som är mindre empatiskt begåvad behöver inte vara psykopat, det ska till flera kriterier för att uppfylla den diagnosen.

Om att gråta över främlingar; Vissa människor är lättrörda och det är inget brott; en viss händelse och en viss känslostämmning kan få vissa människor att gråta; någons död, en dödsannons på ett spädbarn i lokaltidningen (min egen grej), ungar som sjungar på skolavslutningar, en nyfödds skrik vid förlossningen, en katastrof med många dödsfall, tanken på döden övht...
En reaktion på stimuli eller en tillfällig tänk om det varit jag känsla.

Fan, jag tycker precis som Hyland att det var både komiskt och underbart att sossen blev mördad!
En bra start så att säga...