ÄR det onormalt att inte känna empati med främlingar?

Du är ju helt frisk!
Jag tycker snarare det tyder på nåt slags perverst mediadestillerat känsloliv om man tar åt sig för mycket av allt man läser om i tidningarna och ser på TV. Hela folket snörvlar tillsammans och begråter världens ondska. Buhuhu. Och sen kan man vara ett riktigt kallt vardagssvin och gnälla på invandrare och pundare. Vad fan, om man inte pröjsar av sitt socbidrag till nåt fadderbarn i svältafrika eller afghanistan så kan man väl inte påstå att det gör speciellt ont inombords om det inte räcker längre. Kommer det inte nånting i retur är det ju bara ett slags njutningsfyllt obehag man roar sig med. Som när man förfasar sig över hur svinaktiga deltagarna i Big Brother är. Inte bättre att titta. Sen är det en annan femma att olika individer har olika inlevelseförmåga. Problemet är bara att idag kan man leva ut hela sitt känsloregister genom media, och kidsen behöver snart inte hångla med varandra IRL utan kan leka ut alla sina fantasier på nätet utan att riskera nåt. Små konsumenter allihopa.
Hoooa!

Självklart sörjer man för sin egen del och inte för den som dött, allafall jag som upplevt det du beskrev. Skulle jag själv dö så skulle det inte göra mig så mycket förutom att jag skulle sörja för mina anhöriga (inte för jag kan göra det när jag är död, men ni förstår tankegången).

Jag tycker inte synd om någon männsika som dör (förutsatt att de inte lider) däremot kan jag känna väldig SYMPATI med de kvarlevande.

Att dö är ju friskt vågat hälften vunnet, man får reda på den andra eviga frågan som människan ställts sig i alla tider, vad händer efter döden. Man kanske inte får reda på meningen med livet men 1 av 2 "eviga svar" är ändå ganska hyfsat, tycker jag...

Det är snarare så att om man har svårt att distansiera sig till omvärlden, så är det tecken på sjukdom. Börjar du gråta för att folk du aldrig sett dör, då har du problem.

Jag kände inte Anna Lindh, hon har inte betytt någonting för mig, så varför skulle jag bli ledsen för att hon dog? Att som /dev/jesus tycka att det är lika obehagligt som när en bekant dör, det förstår jag inte. Det är snarare det som jag skulle kalla underligt.

Det är inte så att jag kände starkt pga sympatier med hennes anhöriga, och på det viset "saknar" henne eller "sörjer" henne. Det är väl svårt att förklara antar jag, men det var mest som att jag kände som att attacken var en attack mot hela det svenska öppna samhället. Låter ju jävligt PK och sådär, men så var det.

Jag kände inte och tyckte inte något speciellt om Anna Lindh när hon levde, hon var lite av en doldis för mig, så det är inte fråga om någon slags stark sympati till hennes person, utan en känsla av avsky, en chock, inför själva dådet, och dess konsekvenser.