Problem med Objektivismen?

Jag har litet problem med objektivismen som jag önskar att någon av er kunde reda ut.

Eftersom att 90% av alla kritik mot Rand går ut på att ad hominem-attacker på Rands person och 9% på subjektiva bedömningar i form av "Jag tycker inte om Rands slutsatser - alltså är de fel" så finns det inte så många platser där kritik av objektivismen besvaras. Det finns helt enkelt inte mycket bra kritik.

1 Påstående: Livet är det högsta värdet ty utan det är inga andra värden möjliga. Därför bör jag alltid värdera livet – d.v.s. självbevarelsen - högst.

1. 1 Problem: Livet må vara mitt och alla andras högsta värde var för sig - men andras eller alla andras liv är väl inte mitt högsta värde? D.v.s. andras värderingar behövs inte för mina.

1.1.1 Lösning: Det är rationellt enligt Rand att värdera andras liv eftersom att det underlättar för mig/är rationellt. Om en fiskare överlever så kan jag byta till mig fisk från honom. ”Det finns inga konflikter mellan rationella människor”.

1.1.1.1 Problem: Det finns visst konflikter mellan rationella människor. Om jag och Berit söker samma jobb och Berit är mer kvalificerad så köper jag Rands resonemang att det inte finns någon konflikt mellan oss (eller åtminstone att graden av harmoni överstiger graden av konflikt). Men om jag och Berit är lika kvalificerade så existerar fortfarande konflikten.

1.1.1.2 Problem: Det är tvärtemot vad Rand säger inte alltid rätt att värdera andras liv så till den grad att man accepterar deras rättigheter. Exempelvis när ens eget står på spel. Det må vara rationellt för samhället i helhet i alla situationer om jag låter bli att stjäla bröd. Rand erkänner dock inte samhällets helhet som värdemätare. Det är inte rationellt för mig att värdera andras bröd högre än mitt liv om självbevarelse är mitt mål. Den ökade överlevnadschansen av att inte stjäla är större än den om man stjäl i de flesta situationer. Men om man kommer att dö om man inte stjäl så är minskar överlevnadschansen av att inte stjäla jämfört med att stjäla.

______________________________________________

2 Påstående: Livet är det högsta värdet ty utan det är inga andra värden möjliga. Därför bör jag alltid värdera livet – d.v.s. självbevarelsen - högst.

2.1 Problem: Att vi behöver liv för att värdera säger bara att vi bör värdera livet tillräckligt högt för att vi ska överleva. Den klara distinktionen mellan "dödens etik" och "livets etik" är alltså inte så himla klar. Man kan välja ganska mycket död innan man faktiskt dör så att säga. James Taggart kunde ha chillat litet mer i sin idioti (om han var förmögen) för att förlänga kraschen tills efter hans naturliga död.
Vari ligger det rationella för James Taggart att i en sådan situation agera mer enligt "livets etik"?
___________________________________________


3 Påstående: A är A.

3. 1 Problem: Identitetslagen = logisk lag som bevisar logikens existens/självmotsägelsers icke-existens. D.v.s. ett cirkelresonemang.

3.1.2 Lösning: Människor kan inte fungera på annat sätt. Människor måste alltså grunda sitt tänkande på cirkelresonemang för att fungera som människor.

3.1.2.1. Problem: Denna lösning gör dock ett bevis för logiken rätt meningslös eftersom att vi redan godtar logiken (eftersom att allt annat är absurt).

Liberalism -> Filosofi

/mod

Rand hävdar att rationalitet och moral är samma sak. För att detta ska hålla måste man erkänna att ett kallt och egoistiskt samhälle är moraliskt rätt, eller göra en kraftig omdefinition av rationalitet (så att begreppet förlorar sin ursprungliga betydelse).



Påstående: Andras behov utgör inte något moraliskt krav, däremot är det rationellt att hjälpa andra.

Problem: Resonemanget lämnar moralfrågor öppna för godtycke. I vissa lägen är det "moraliskt"/rationellt rätt att hjälpa någon (en person med stor sympati och stark känsla av moralisk identitet). I andra lägen är det moraliskt/rationellt rätt att skita i andra (en psykopat utan medlidande).

Värt att ta upp är väl att filosofin inte är uppbyggd utifrån hypotetsika extremfall och ultlimatum. Detta på grund av att extremfall är något de flesta människor aldrig stöter på, samtidigt som filosfin strävar efter att vara så användbar som möjligt. Har man grundsynen om rationalitet bör man kunna reda ut specifika situationer på egen hand, medan grundprinciperna gäller till dess att man verkligen kan bevisa att det handlar om ett undantagsfall. Så lyder i alla fall min tolkning.
Det som menas är nog snarare att konflikterna bör lösas på ett rationellt sätt. Att lägga gift i Berits mat fungerar inte för de flesta människors empatiska system. För de som blir över borde hotet om verdergällning vara nog för att få dem att avstå.

Sen är kvalifikation svårt att mäta, vilket gör att det oundvikligen kommer in andra parametrar i bedömmningen.

Här kommer resonemanget om extremfall in. Har du verkligen inga andra altrenativ till att stjäla? I så fall får du också ta konsekvenserna av detta, i form av att andra rationella människor kommer att vilja bestraffa dig. Ber du istället om ett bröd kan de ge dig en möjlighet att göra rätt för brödbiten.
Här ligger inte lösningen i James etik, utan i omvärldens, som helt irrationellt tillåter honom agera som han gör. Det är väl även det som påståendet om konflikter mellan rationella människor vill synliggöra.
Den här lagen är metafysisk, vilket innebär att man bara kan använda erfarenheter för att verifiera den. Ungefär som frågan om gud finns.

Du får använda dina erfarenheter för att avgöra ifall du tror att vi lever i samma verklighet. Om någonting är vad det är eller ifall det kan existera, men samtidigt inte existera(utifrån samma definition).

Psykopater är inte direkt vanliga, så det vore slöseri med energi att få just dem att hjälpa andra. Däremot är det rationellt att ha uppsikt över dem, för att undvika att de skadar någon.

Det är inte poängen. Poängen är att man hamnar i problem om man jämställer rationalitet med moral. För att komma runt problemen måste göra ett grovt övergrepp på begreppet rationalitet, eller anse att personer som skadar andra i sitt rationella egenintresse (sannerligen inte bara psykopater) handlar moraliskt rätt. Är man inte beredd till detta håller inte rationell egoism.

Det måste helt enkelt följa av rationell egoism att psykopater handlar moraliskt rätt. Hur vanliga de är är fullkomligt irrelevant.

Jag köper nog inte att det är ett problem eftersom att man i de allra flesta situationer får en "fix lösning" som kan anses moralisk. Jag anser iaf att Rand kommer runt detta problem hyfsat väl genom att sätta livet som högsta värde även för psykopaten även om han inte förstår det själv.


Samtidigt som de massiva problemen med det kategoriska imperativet samt utiliarismen uppkommer enbart i vad som kan betecknas som extremfall.


Om jag kommer undan med det - varför ska jag inte baktala Berit? Jag förlorar givetvis om alla gjorde så, men om jag anser mig ha goda förutsättningar att ensam komma undan med det så finns inget fel.

Kvalifikation är inte alltid svårt att mäta. Iaf när sysslan kräver otroligt låga kvalifikationer. T.ex. testobjekt i något labb.


Vad som är ett extremfall måste vara subjektivt. Som Rand själv sa så kan det inte vara omoraliskt att besitta låg kunskapsnivå. Om jag då tror att det är ett extremfall när jag är utan lön och har misslyckats att få jobb på ett par försök så är det inte mitt fel? Då kan det inte vara fel?


Vilket innebär att hennes etik inte fungerar om inte hela samhället skriver under på den? Så fort någon inte skriver under på hennes etik så bildas undantag. I James fall så blir det enormt.

Det är alltså en etik som inte fungerar för människor som lever i icke-objektivistiska samhällen.
Det gör att den känns ungefär lika aktuell som etiken i Platons republiken vilken var specialanpassad just för det samhället.


Taget. Den kritiken var rätt meningslös eftersom att kärnan i A är A inte är att bevisa logikens existens - det är bara en bieffekt (om jag förstått det rätt).

När det gäller mällanmänskliga relationer måste förståss etiken accepteras av alla inblandade parter. De kan ske genom att folk som inte accepterar den inte innefattas av den(i förlänglingen innebär detta att de straffas när handlingar som går mot moralen uppdagas), eller genom att de visas fördelarna av att leva i ett samhälle där folk har gemensamma gränser för vad som är acceptabelt att göra mot någon annan. Om etiken erbjuder det sistnänmda, samt väl avvägd för att passa den mänskliga naturen, blir detta en etik utan något offer.

Just begreppet rationell egoism kan jag hålla med om är en aning missvisande. Sen vet jag inte om begreppet moral verkligen har jämställts med rationalitet. Min tolkning är att moralen måste utgå rationell utifrån hur människan fungerar, samt utifrån vad vi vill uppnå med det vi kallar moral.

Nej, det gör hon inte.

Det beror mycket på vem som gör den moralska bedömningen. Om du är tillräckligt hungrig kommer du säkerligen skita i etiska modeller för samhälleliga relationer. Däremot kan ju omvärlden bedömma hur de vill reagera på det hela. Ifall de vill ge dig en bit bröd, ett jobb, eller ett straff, för att slippa bli fråntagna frukterna av sitt arbete, beror nog mycket på hur den specifika situationen ser ut, samt hur de uppfattar dina chanser till bättring.

"Bättring"?

Jag antar här att 2 och 3 är samma problem, eftersom det menas att livet har ett egetvärde för att andra värden inte kan existera utan det. Men det säger ingenting, eftersom det är ett funktionalistiskt argument. Skor har inget egetvärde bara för att fötter passar så bra i dom.

Livet ges det värde vi ger det. Vi har självmordskulter, självskadebeteende, självsvältare, asketer, spartaner, och liknande som rationaliserat fram ett icke-kroppsligt ideal. Samtidigt finns det även definitioner på "livet" som tillåter kroppens förfall, calvinismen till exempel, att man ska arbeta ihjäl sig i detta livet för man hamnar ändå i paradiset sen.

Typ; sluta stjäla och ta ett hederligt arbete.