Citat:
Ursprungligen postat av Tyko.Jonsson
Har väldigt svårt för teater på vita duken, men det har jag förstått att man får ta när det gäller filmer från den eran. Försöker därför öppna sinnet så mycket jag kan när jag kollar på Bergman.
Det sagt så var det inget fel på Det sjunde inseglet. Den var mycket mer lättsmält än Tystnaden, en film jag f.ö nog kommer se om inom en snar framtid. Det var inte precis svårt att förstå frågeställningen/temat (tack vare överdramatiseringen av dialogen, dvs. teatern), däremot kan man grunna på det in absurdum vilket jag gillar. Jag gillade döden och Gunnar Björnstrands roll mest. De hade en del sjyssta repliker!
T.J
Om du har svårt för teatern vågar jag gissa att Bergman kan bli något av en besvikelse för dig. Många, kanske de flesta, av hans filmer är antingen ganska eller väldigt teatraliska. Personligen anser jag dock att kritiken för teaterinfluenserna är större än själva teaterinfluenserna. Visst: han gjorde filmer om kringresande teatersällskap och verkade ha någon förkärlek för dramatiska monologer, men jag upplever inte att hans filmer är vidare genomsyrade av teatern. Men självklart finns det undantag. Höstsonaten känns ex mer som en pjäs än som en film.
Jag skulle råda dig att botanisera vidare lite. Om det visar sig att du har svårt för Bergman som regissör, kan du alltid se Söndagsbarn, regisserad av sonen Daniel (?) Bergman, där fadern själv inte stått för mer än manuset. Det är en trevlig liten uppväxtskildring, vars enda nämnvärda brist är den att ungen som spelade Bergman påminner om Macaulay Culkin.