Hur många överväger självmord efter tonårskärlek?

Alla har väl nån gång känt sig så nere att man önskade man dog, kanske efter 7 dagars konstant feber och huvudverk eller efter en kärlek.
Grejen är att det är ju lätt tanke att tänka men tror inte ens 1/10000 av alla som nån gång tänker tanken ens kommer nära att göra det.

Jag är glad att jag inte begick självmord under pågående tonårskärlek. Så tråkig var hon.

Haha!

Topic:

Ja, när jag blev dumpad första gången övervägde jag och mina hormoner självmord. Jag var väl 15 och förvirrad och trodde att jag förlorat mannen jag skulle gifta mig med... Äsch, men det gick över. Min taktik var att vänta och se om mitt brustna hjärta skulle ta livet av mig inifrån, det gjorde det ju inte, nu såhär 10 år senare minns jag inte ens namnet på karln.

Håll i dig bara och ät en massa glass.

Jag har övervägt att mörda tonårskärleken men aldrig självmord.


Kanske jag som är trög men; fick du den i tvåan?


Hur tänker ni? Ni hade hela livet framför er. Ni kan ju se vilken utveckling era föräldrar har gått igenom och inte minst era storföräldrar (grandparents). Allt rationellt tänkande pekar ju åt att det här kommer gå över och även om det känns som ett helvete så har det gått över för nästan alla människor i samhället runt en.

Hur i helvete tänkte ni?

Jag är helt förbluffad, förvirrad, förvånad och oförstående.

Men jag vill förstå.

Alltså, när man är 15 år och nydumpad så resonerar man inte rationellt. Nu var ju min melodramatiska vilja att dö inte särskilt allvarlig, det var inte alls tal om att skära upp handleder eller kasta sig ut från en klippa som Sapfo, men är man liten och ledsen är det kanske lättare att ta saker och ting som om de vore världens undergång. Bara för att du hade stabila tonår!

Har bekanta som begått självmord och jag förstår det inte. Vad ska jag säga? Ska jag säga ååh vad synd att du var så stark att du tog ditt liv?

Vad ska jag ljuga för? Svaga människor begår självmord. Om de sedan anser sig ha en anledning så tycker jag de borde rättfärdiga sitt framtida agerande i förtid - det skulle vara intressant att se folks anledningar, för min insikt är att anledningarna oftast är rätt slätstrukna.

Gagg om att man blivit dumpad, våldtagen, har trubbel hemma etc. Vad är det för mesar som ser sig själva som offer istället för att reda ut sin situation?

Jag har varit med om en jävla massa skit och blivit otroligt illa behandlad av människor många gånger. So what? - människor generellt är as.

Det gäller bara att ha insikten att ett självmords-tänkande är svagt, irrationellt och inte för något bra med sig. Då är det enkelt att förkasta tanken.

Folk som ens nämner självmord är svaga människor som vill att andra ska känna empati för dom för att de inte är starka nog att stå på egna ben och reda ut sig själva.

Jag beundrar dock de som en vacker dag begår självmord utan minsta föraning att något var fel. Det skulle vara intressant att veta tankebanorna hos en person som inte använt självmord som uppmärksamhets-hobby.

Inget jag har gjort, men det är väl relativt vanligt tror jag. Känsliga tonåringar som förbannar, världen och allt och alla och tycker synd om sig själv.

Dessa finns såklart. Men det blir ju lite svårt att få höra någons tankar när de väl är döda. Men antagligen har man då kommit till den insikten att livet inte är något för dig.

Jag vet mycket väl att dessa människor finns, då en bekant gjorde just det.

Jag inser också att dom kommit till den insikten. Dom avslutade ju sitt liv. Det vore däremot intressant att höra resonemang från en person som alltid framstått som stark i-sig, som alltid klarat sig själv, till skillnad från alla lipsillar som vräker ur sig "självmord!" bara för att folk ska uppmärksamma dem.

Ja, jag har ju inte tagit livet av mig. Dock kan jag nog sätta mig in en hel del i deras resonemang.

hoppas att det löser sig för dig och att du får bli lyckligare än nu.

Jag kan inte erkänna att jag övervägde och verkligen ville genomföra självmord. Men visst var jag lite sugen på det då vägen till ett normalt liv verkade oändlig.
Sömnlösa nätter och dålig aptit tillsammans med socialt undvikande får en in på dessa tankar. Blir som en depression. Men se framåt, det är inte värt att ge upp livet på en kärlek.

Av egen erfarenhet så kan jag säga att vägen dit är lång, men den är riktigt lärorik. Du kommer känna dig som en ny människa när du tagit dig till toppen igen. exciting isnt it?