Citat:
Ursprungligen postat av
Maidenmartin
Lyssnade på Purpendicular för ett tag sedan och blev väldigt överraskad. För mig var det lite av ett banbrytande album på så sätt att det förändrade hela min syn på Deep Purple. I alla dessa år har jag sett Deep Purple som en ren nostalgiakt som bara kunde göra intensiva, stenhårda metallåtar. Allt det förändrades med Purpendicular. För första gången upplevde jag en mognad och "vuxenhet" i Deep Purples musik. Med låtar som Sometimes I Feel Like Screaming, The Aviator och A Touch Away kändes Purpendicular som det första albumet där Deep Purple var redo att "växa upp" och ta nästa steg i sin musikaliska utveckling. För mig var detta en överraskande och positiv upptäckt. Min respekt och beundran för Deep Purple nådde nya höjder efter det och det har fortsatt efter att jag upptäckt de andra albumen som de har släppt tillsammans med Steve Morse. Trots att mina favoritalbum är In Rock, Burn and Machine Head är Steve Morse-eran förmodligen min favorit-Mark med Deep Purple, och det är något som jag aldrig trodde att jag skulle säga.
Bra poäng med att ta det mogna steget. Grabbarna var ju redan kring fyrtio år strax efter Perfect Strangers och borde redan där vänt sig till något mer moget än kommersiellt/samma gamla vanliga. The House of Blue Light, Slaves and Masters och The Battle Rages On hade nog kunnat bli mer minnesvärda på det sättet. Det är ständig kritik mot band som "byter bana", men hur bra är egentligen alla senare album ifrån band som kör på som vanligt? Det känns som att de flesta fans slutar lyssna någonstans på vägen oavsett. Lika bra att göra något nytt och kanske få några nya fans istället.
Gällande Deep Purple är det alltid snack om det gamla. Samtidigt säljer nyare album bra, videor får respektabelt med tittare och folk fortsätter gå på konserter.
