Livet är en minneslucka

Jag skulle ta kontrollen, spola tillbaka live-tv och kolla på allt igen

Jag är fruktansvärt rädd för döden, och det menar jag verkligen.
Att min egen existens skulle sluta uppehöra har jag inte lyckats smälta än.
Jag har svårt för det där med hopp, om någon säger att det finns "liv" efter döden så visst! Tro gärna det. Men det känns töntigt att tro på något sådant, accepterar man inte sanningen?
Jag försöker acceptera sanningen, dessutom tycker jag att det är fel att inte tro på sanningen, att ignorera den. Vad händer när man väl inser vad som kommer att hända?

Jag begår inte självmord för att jag har så mycket kvar att förstå, innan jag kan vara "nöjd".

Vad i helvete är det jag hör?

Är inte det som flera här inne säger just nu, detta:

"Jag har fått upp ögonen för döden. Den är så stor och evig. Av respekt för döden, så förnekar jag härmed livet. På grund av döden är livet meningslöst."

Döden är en icke-händelse, som Epikuros sade. Han menade inte att vi lever för evigt, men han menade att döden är ett tillstånd av Ingenting. Döden är ingenting alls.

Ersätt ordet "döden" i citatet ovan med "intet" så ser du var man har hamnat om man tror på det: total nihilism.

Men intet finns faktiskt inte. Det är något som vi har hittat på. Du kan egentligen lika gärna ersätta ordet "döden" i meningen ovan med "små lyktgubbar" eller "påskharen".

Det är inte lätt att leva, men man gör fel om man tror att man ska hitta livets mening vid dess ände, dvs vid dess mål. En bättre plats att börja på är att söka rötterna, orsakerna till att man är vad man är. Man måste börja med sig själv.

Det är exakt det jag är rädd för

Intet är svårt att förstå, kanske är det därför som det är lite skrämmande också. Men det är nog inte fel att vara rädd för döden. Speciellt om man är det för att livet är en kärt. Att man har mycket att leva för.

Ja, njuter man tillräckligt av livet så kan döden skrämma en rejält.

Annars tänker jag gärna på hur meningslöst det är att leva eftersom vi kommer dö ut om några tusen år eller så.
Vad händer då?

Dessutom kan man inte uppleva att man är död eller "inget".
När man är död kan man ju inte "tänka" att man är död.

Vi kan stänga av matchen på tv, eftersom vi vet att vi kan göra något annat under tiden. Men att stänga av livet gör vi inte, eftersom vi är rädda för det okända. Vi vill ha Tryggheten i det vi känner till.

Om vi stänger av livet får vi inte veta vad som händer med våra nära och kära, med all utveckling generellt sett. Vi törstar efter kunskap och vi är generellt sett Nyfikna på livet.

Även om saker och ting känns hopplösa, och som att inget spelar någon roll i slutändan så lever vi ofta på Hoppet om att saker ska bli bättre.

Sen kan vi ju aldrig veta om livet faktiskt är en minneslucka. Varför chansa?
Så kul är det kanske inte att komma till nästa liv och inse att man klantade bort en massa år av sitt förra genom ett självmord, för att man inte trodde på något man inte visste.

Och vad spelar trygghet, kunskap eller vetskapen om ens nära och käras livsöden för roll när man är död? Ingen alls. Alltså har ju både självmord och en naturlig död exakt samma resultat i slutändan: intet. Kan man ens säga att ens liv har existerat när man är död? Man vet ju inte om att man levt. Ett jag existerar inte ens längre.

Vi säger att du dör när du blir 85. Du har fått se politisk och teknisk utveckling, du har fått se din familj växa upp till bra människor, du har fått se världen förändras på många olika sätt. Du har levt lyckligt. Sen blir allt svart. Du kommer inte ihåg allt du fått se och uppleva. Du existerar inte. Vad var poängen med att leva? Spelar det någon roll om du var lycklig eller sorgsen? Nej, det gör det inte eftersom livet och dina känslor försvinner från existensen.

Jämför det med en dröm. I natt kanske du drömde en dröm som varade en livstid, där du var lyckligare än du någonsin varit. Du var miljardär och hade skapat evig fred och lycka på jorden. Sedan vaknade du och glömde i samma ögonblick bort drömmen för evigt. Hur påverkar drömmen dig i livet? Inte alls, eftersom du inte kommer ihåg den. Spelar det någon roll att du var lycklig i drömmen i ditt nuvarande liv? Nej, eftersom du inte kommer ihåg den. Spelar det över huvud taget någon roll att du drömde drömmen? Nej, eftersom du inte kommer ihåg den.

Byt ut drömmen mot livet och uppvaknandet mot döden. Vad är poängen med att genomgå en livstid man inte minns?

Men ni vet inte om det blir svart när man dör. Tänk om det finns en själ som lever vidare? Eller någon form av energi från oss som går vidare in i reinkarnation etc.

Hur man väljer att svara frågeställningen beror ju på hur man ser på "livet efter döden". Om man tror att allting blir svart förstår jag att man kan tycka att livet är meningslöst om man ändå ska glömma allt.

Religionen har alltid haft svar på frågorna vi inte själva förstår. Men i dagens samhälle (åtminstone dagens Sverige) finns det inte så många människor som tror på himlen och helvetet. Men ändå begår inte majoriteten av Sveriges befolkning kollektivt självmord?

Jag undrar också varför vi fortsätter leva våra liv, trots att ingen lyckats definiera en mening med den, eller lyckats bevisa att vi "lever vidare" på något sätt efter vi dött.

Är det kanske så att folk är så blinda (och kanske rädda) för dessa frågor så att man gräver ner sig djupare och djupare i vardagen, för att slippa tänka på "för stora" frågor?

Jag är inte religiös, men jag är inte beredd att begå självmord även om jag fick bekräftat att allt blir svart när man dör. Jag tror egentligen på det tråkiga logiska alternativet - när vi dör så dör vi, och det händer inget mer.
Men en del av mig vill tro att livet har en speciell mening, och att vi på något sätt finns kvar någonstans när våra kroppar dör.

Eftersom jag aldrig kommer få reda på hur det ligger till, tänker jag inte chansa. Jag har hellre levt ett liv och glömt det, än aldrig levt alls.