Livet är en minneslucka

Det är en stor dag! Sverige möter Saudiarabien i fotboll, en match du sett fram emot i månader. Du fyller skafferiet med chips och kylen med öl och när matchen närmar sig bänkar du dig framför teven. Precis innan matchen börjar uppenbarar sig dock en ande som berättar att du precis när matchen är slut kommer att glömma att du någonsin såg den. När matchen pågår kommer du att ha roligt, men sekunden domaren blåser av kommer den för evigt försvinna från dit minne. Vad är då poängen med att titta på matchen? Skulle ni titta på matchen?

Byt ut matchen mot livet så förstår ni säkert vad jag försöker komma fram till. Man skulle kunna säga att livet är en enda lång minneslucka. Man har kul i stunden, men minns det inte när man är död. Vad motiverar oss att göra saker man inte ens kommer ihåg eller vet om när man är död? Varför begår vi helt enkelt inte kollektivt självmord?

Hur vet du att vi inget minns när vi dör?

Varför skulle vi begå självmord? eller varför stänga av matchen? Det känns väl onödigt om det är någorlunda intressant. Dessutom finns kanske en liten gnutta hopp i de flesta av oss att det kanske inte tar slut just vid döden, även fast det är det mest logiska. Dessutom så skrämmer döden många, bättre att skjuta upp den

Varför inte?
Varför ska man kämpa genom livet för något man ändå inte kommer ihåg?

Asså, du har kommit fram till att inget spelar någon roll i slutändan, vilket faktiskt också är en korrekt observation. Därför spelar det heller ingen roll vad du gör. Ta livet av dig, det spelar ingen roll. Fortsätt leva tills du dör av ålderdom, det spelar ingen roll. Do whatever you feel like doing.

Frågan är ju dock varför man egentligen väljer att fortsätta leva. Man skulle ju inte titta på en fotbollsmatch man vet att man skulle glömma, så varför lever man ett liv man glömmer?

Men man gör ett fel enligt mig när man säger att man glömmer (om ens subjekt nu försvinner efter döden). För det implicerar att man fortfarande är efter döden. Om det stämmer att subjektet (det du definerar som du) är konstruerad av hjärnan och dess samspel med omvärlden så kommer den att sluta att vara efter döden. Att sedan säga att MAN glömmer efter döden är inte en koherent slutsatts då MAN inte ens kan glömma. ungefär som innan du föddes. var du minnesfri då? Du måste ju finnas för att du ska vara någonting öht.

Hur vet vi att vi inte upplever ett stort rött moln och en underbar stark känsla av frånvarande när vi somnar in, och glömmer det varje gång vi vaknar.

Vi menar ju dock samma sak. Varför ska man göra något över huvud taget när alla ens minnen, inklusive jaget, försvinner i dödsögonblicket?

En uteliggare och en miljardär får ju ändå samma resultat i slutändan, så varför bemöda sig att leva genom 80 år?

Ja! Varför har man egentligen ett problem med att livet tar slut? Jag tror att du först måste klargöra varför du har ett problem med döden annars löper vi risken för missförstånd.
Nu ska jag förklara varför. Det finns två anledningar till varför man har ett problem med döden. En anledning grundar sig i den djupare frågan om livets mening. Vad är meningen med alltihopa om jag ändå kommer att dö. Den andra anledningen handlar om rädslan för döden. Ens egen icke-existens är något som är svårt att föreställa sig. Men det är inte omöjligt.

Jag tror att det för dig handlar om mening med livet men jag är inte helt säker. Om det så är fallet så tänker jag så här. Mening är någonting som vi människor skapar i våra liv. Men det behöver inte finnas en mening med själva livet. För den tanken bygger på en felaktig superposition mellan det mentala planen och den icke-mentala. bara för att vi människor använder oss utav något som vi kallar för mening för att kunna fungera i och förstå världen så betyder det inte att mening existerar utanför oss. Vilket är det många antar när de försöker tillskriva en mening med själva livet. Mening existerar i livet och inte utanför den.
Om man kommer till denna slutsats så behöver man inte längre tänka på döden som en tragedi. För det är bara en naturlig process (utan mening). Så det handlar inte längre om varför (vilket implicerar mening) utan om acceptans. Varför ska vi göra någonting? Jo, för så länge vi lever så finns det mening i våra liv och därmed anledning att göra något. Men när vi dör så upphör även meningen så att säga. Då gäller inte längre frågan om "varför". Min åsikt är att det således är meningslöst att fråga varför vi ska göra något om vi ändå kommer att dö för att vi då tillskriver mening till döden.
Liv är allt som betyder nått.

Det finns nog inga egentliga svar. Jag väljer att inte ta livet av mig, eftersom det inte finns någon anledning för mig att göra det. Du menar att bara för att allt blir bortglömt när döden inträder, så är det en anledning till att ta livet av sig? Jag menar helt enkelt att för mig är det inte så.

Om du känner att du är tvingad till att kämpa och lider konstant så finns det väl kanske ingen mening med att fortsätta... Men samtidigt är det nog svårt att avsluta,,, i princip allt levande här på jorden kämpar för sin överlevnad, vi är byggda så.
Just det faktum att du inte kommer ihåg spelar mindre roll, du lever ju här och nu och inte flera decennier framåt i tiden.