Postmodernismen - Politiken

Nej, ok, det är klart att ett exakt årtal är omöjligt. Men, världsrevolutionerna 68 brukar ofta ses som startpunkten för postmodernismen (vilket inte innebär slutpunkten för modernismen). Kanske är det enklare att säga 'sena 60-talet', fast det tycker jag är för generellt. En definition ska vara klar och tydlig, även om verkligheten inte är det

edit:
http://jimpan.wordpress.com/2008/04/...fyrtioarskris/

Jag talar inte om postmodernism i större bemärkelse, eller i någon abstrakt bemärkelse, utan följer vad TS anger i första inlägget:

- förnekande av "objektiva sanningar"
- kontext-relaterade synsätt / relativism

Dessa synsätt stämmer in på de riktningar inom post-strukturalism och konstruktivism som omöjliggör rationell kunskap och som jag hatar besinningslöst, så jag håller mig till dem

Äsch, bara om man driver förhållningssätten till en extrem(t dum) pol, det samma gäller precis alla andra sätt att relatera till kunskap, då även det rationella.

Hur skulle du kunna bedriva någon vetenskap om du förnekar en objektiv sanning?

Visst är det löjligt. När "postmoderna" människor kommer fram till att det inte finns någon absolut sanning så hävdar de att det är något nytt. Det finns egentligen bara en skillnad mellan "postmoderna" och normala människor och det är att för normala människor är sanning eftersträvansvärd.

Jag menar det är ju den vanligaste frågan inom filosofi att begrunda hur något kan hållas för sant framför något annat. Det har man alltid sysslat med och sen kommer dessa människor på 80-talet och hävdar att de kommit på att sanningen inte är stabil.

Så visst kan man förneka en objektiv sanning men ändå bedriva vetenskap så länge man fortfarande eftersträvar en objektiv sanning.

Om man, med din terminologi, använder sig av ett väldigt omfattande kontext, så som den naturvetenskapliga världen, så klarar man sig ganska bra utan objektiva sanningar. Då kan du ställa kvantmekanik bredvid semiotik och lingvistik utan att det behöver uppstå filosofiska konflikter.

Jag förstår inte vad du menar här. Naturvetenskapen använder sig inte av subjektiv sanning öht, utan observatörer kommer överens. För semiotik gäller detsamma, såtillvida de är strukturalister och inte infekterade av post-strukturalism.

Det jag syftar på är när man ställer disciplinerna bredvid varandra, att de inte kan bilda ett positivistiskt kunskapstorn. Det naturvetenskapen gör bäst, och har gjort vansinnigt bra, är att tillämpa en slags objektivism, men detta inom sin naturvetenskapliga domän. Men även inom naturvetenskapen ser vi paradigmskiften och en ödmjukhet inför att flera modeller kan fungera parallellt och om inte det är en form av subjektivt tänkande så vet jag inte vad det är.
Jag liknar det gärna med en grupp specialister såsom en ingenjör, en läkare, en kemist, en sociolog och en ekonom. Det är klart att de kan kommunicera, men när de börjar applicera sina olika intellektuella verktyg på varandras dicipliner, eller kommunicerar om olika typer av problem, så blir det ganska svårt att se hur deras perspektiv skulle kunna sammanfalla i ett.

Jag tror jag förstår vad du menar, men det är i så fall vad jag uppfattar som en helt annan diskussion - t ex om emergens och reduktionism.

Jag skulle inte säga att det är naturvetenskaperna som är duktiga utan snarare socialvetenskaperna som är usla på att homogenisera sina begreppsapparater. Det är från första början löjligt att jämföra naturvetenskaper med socialvetenskaper. Socialvetenskaper borde kallas något annat än vetenskap. Kanske vore det bättre att kalla dem för utbildningar inom socialteori så man förstår att det aldrig kommer leda nånvart. Man skulle kunna säga att man studerar antropoteori, socioteori, statsteori osv så skulle nog ett och annat klarna.

Handlar inte det du beskriver snarare om kunskapsrelativism än om sanningsrelativism? Sanningen finns men vi får inte absolut vetande om den. Jag tror du själv var inne på samma spår i tråden "finns sanning?".

Problemet du beskriver är känt inom kognitionsvetenskapen. Människor tänker i kategorier eftersom det får oss att minnas saker. Men vad är egentligen en kategori? Personligen har jag aldrig sett någon och jag tvivlar på att de finns utanför våra huvuden. Dessutom tänker vi i symboler, de finns inte heller i verkligheten och det är problematiskt att anta att en symbol kan korrespondera exakt med verkligheten.

Dumheter. Samhällsvetenskapen gör nytta. Jämför till exempel geovetenskap med samhällsvetenskap. Teorier om konflikter är mycket bättre på att förutspå var och inom vilken tidsperiod nästa konflikt kommer att uppstå, än vad geovetenskapen är på att förutspå nästa jordbävning.

Däremot måste samhällsvetenskapen inse vad det är man håller på med. Varje gång man gör en samhällsvetenskaplig undersökning och gör uttalanden om framtiden så undersöker man egentligen människans natur i samspel med omgivningen. Ifall inte människan hade en natur skulle samhällsvetenskapliga uttalanden vara omöjliga eftersom studieobjektet (människan) är fullständigt oförutsägbart.

Grundar man samhällsvetenskapen på människan och inte något så diffust som ett emergent samhälle eller kultur etc. (som sociologin nitiskt biter sig fast vid) får samhällsvetenskapen en stabil grund och vetenskaplig legitimitet.