Postmodernismen - Politiken

En tanke som slog mig i en tråd rörande politiska system var hurvida det var underligt att postmodernismen har lyckats influera såväl konsten, filosofin som naturvetenskapen ... men inte politiken.

Hur kommer det sig -- tror ni -- att vi vidhåller att det finns objektiva sanningar och politiska system (liberalism, kommunism, socialism, m.m. ) när vi har omfamnat tilltron på kontext-relaterade synsätt / relativism inom de övriga områdena?

När kommer vi att inse att olika aspekter av vårt samhälle kräver olika förhållningssätt och att vi skulle tjäna på att öppet propagera för partier som erbjöd en variation av ideologier, anpassade till respektive aspekt av samhället?

edit: Även om det finns svårigheter som relaterar till att vi har block-politik -- som finansieringsfrågor / skatter -- och därmed också försvårar skapandet av helt gränsöverskridande partiprogram, borde det vara önskvärt att vi inte begränsar oss till enbart den politiska ideologin som råkar ha makten för tillfället. Att det är möjligt att placera varje parti i en skala -- från vänster till höger --, visar tydligt att vi inte alls tänker kontext-relaterat när vi pratar politik.

Post-strukturalismen och konstruktivismen har ju ett mycket stort inflytande över politiken - via akademierna och intellektuella humanister. Men de är förpassade till sina särskilda nischer.

Det är därför man idag ser att en speciell form av samhällsdebatt förs på 'kulutrsidorna'. Där låter man konstruktivister och andra flummiga typer samsas, med sådant som organartikeln i Aftonbladet.

På universiteten får man leka i genusvetenskapen, men tyvärr sprider man via politruker vansinnet. T ex har man i Lund en 'certifiering' i genus.

I varje verksamhet där man faktiskt måste utföra ett arbete - t ex verklig vetenskap - så har dessa riktningar givetvis inget utrymme. Och det är svaret på din fråga.

Jag måste ha missuppfattat!? För nog låter det som om att du indirekt antyder att politik inte grundar sig i förmedligandet av synsätt på hur samhället ska struktureras.

Såväl högern som vänstern tydliggör ofta och gärna sina ställningstaganden genom att markera avstånd till motståndsblocket. Den rena avsaknaden på partiprogram som inte begränsar sig till enbart skatte- höjningar/sänkningar i syfte att uppnå ett visst syfte måste väl vara en tydlig fingervisning om att kontext-relaterade synsätt -- istället för tilltron på statiska politiska system, är begränsad till de områden som skriver om politik, snarare än de organ som utövar politisk makt över samhället.

http://en.wikipedia.org/wiki/Count_R...enhove-Kalergi

Jag förstår ingenting av vad du skriver.

Det verkar som om du likställer postmodernism med att man har synpunkter på samhällsstrukturen? Det låter väldigt underligt.

Du talar om kontext-relaterade synsätt. Här TROR jag att du syftar på konstruktivismens synsätt, där t ex psykisk sjukdom 'bara är en social konstruktion', där kön 'bara är en kulturell konstruktion' o.s.v. Men dessa synsätt bygger i regel på en oförmåga att hantera kontext, och en nihilistisk syn på relativism: om något är relativt, så är det godtyckligt. Vad sådana synsätt har att göra med 'motståndsblock' och annat du nämner förstår jag inte alls.

Jag syftar på paradigmskiftet från att hantera (sociala) konstruktioner i först strukturinriktade ansatser -- där man skapar och utvecklar system för att applicera dessa på människan -- till att vara mer individcentrerad och söka förståelse hur människan fungerar och bygga därefter, till att acceptera att det inte går att särställa vardera. Fokuset brukar istället läggas på de relationer som finns mellan människor för att beskriva såväl orsaken till deras handlingar som för att förstå individen.

Exemplet som följer blir givetvis att en postmodern beskrivning skulle antagligen ta fokus på min oförmåga att förmedla det jag tänker när jag uppenbarligen skapar förvirring istället för diskussion, istället för på min persona i egenskap av författaren till dessa förvirrade rader.

Snarare än skapandet av ett meningsfyllt utbyte mellan väljare och partiprogram, lägger vi röster på att välja personer till makten som använder sin tid till att strukturera samhällssystem som de tycker är lämpliga, även om de bara i bästa fall är anpassade för att passa den majoritet som effekteras.

Nu förstår jag ännu mindre. Du verkar tala om ett paradigmskifte BORT från konstruktivismen och post-modernismen och TILL någon form av individualism - jag vet alls inte vilken du syftar på.

Resten du skriver kan jag inte följa, men för säkerhets skull upprepar jag mitt ursprungliga svar: postmodernismen finns, men den är förpassad till sin egen plaskdamm. Genusvetenskap, litteraturvetenskap och kultursidor. Där den gör minst skada, kan man tänka.

jag kan nog tycka att PM har slagit igenom i den politiska verkligheten, men inte inom systemet med representanter via parti.

Det är uppenbart att partier och politiker inte längre agerar efter grundläggande ideologiska dogmer. Däremot försöker de upprätthålla en fasad av att de gör detta. Jag gissar att det är på grund av förhållandet till "kärnväljare" de väljer den strategin, eller rättare sagt taktiken, då det verkar variera från fråga till fråga huruvida idéerna förankras i gamla grundvärderingar eller ej. Ibland är det taktiskt för politikerna att tala om sina dogmer - ibland om sina utmärkta förmåga till pragmatism. (Om vi nu ens ska ställa dogm och pragmatism i ett dikotomt förhållande.) Ett exempel på detta problem är väl pirat/upphovsrättfrågan som vållat stora problem för de partier som är sprungna ur 1800-talets tänkande.

Jag tror själv att det är just partisystemet som hindrar utvecklingen här. Den makt som det innebär att vara en del av det politiska institutionella sammanhanget gör att man inte vill erkänna att de tre stora ideologierna enbart är en rest från en svunnen tid. Som vanligt är förändring den stora faran för politikerna och de verkar inte inse att deras hycklande i fråga om ideologi är genomskådat av många.

Frågan är om alla nya så kallade enfrågerörelser, som kan nyttja detta glapp som skapats, kommer att ansluta till de gamla ideologierna eller om det behövs nya strukturer för att bedriva politik och fatta beslut på ett vettigt sätt.

Hehe, ja denna tråd är ett exempel bland många på att postmodernism är ett fullkomligt oanvändbart begrepp.

Så fort någon använder begreppet postmodernism annat än i betydelsen innehållslös så kan man vara säker på att texten bara är blaj. Emellanåt vackert skriven blaj men ändå blaj. Lustigt att detta inte gått fram till alla men TS kanske är en nybakad filosof som blivit itutad att det går att se någon logik i postmodernismbegreppet?

Lite kul är det ändå att de fortfarande lurar i eleverna detta dravel.

så vilket ord skulle du använda för att beskriva tänkandet efter modernismen? För det är ju faktiskt inte mer än så, en etikett för att fånga essensen (no pun intended) i en ny typ av syn på världen.

Men vad går denna essens ut på? Jag uppfattar det bara som flera lager av teorier där betydelsen av orden förvrids lite varje gång, tills ingen vet vad de snackar om.

När jag frågade en objektivist vad postmodernism går ut på fick jag den här länken: http://www.elsewhere.org/pomo/

Ja, det är exakt vad det handlar om.