Beror mäns psykiska ohälsa på att de inte behövs längre?

Som kvinna som klarat mig helt själv på egen hand i decennier, genom svår trauma och riktigt jobbiga saker. Och som själv inte är i behov av en partner/man pga av detta. Dessutom är män totalt opålitliga. Skulle aldrig utsätta mig för en man igen, nu när jag vet vad jag vet. Och med den livserfarenheten jag fått på gott och ont. Och jag har då inte fått någon trygghet av en man snarare tvärtom. Den tryggheten har jag skapat själv helt på egen hand .

Men om vi bortser ifrån mig och min syn. Så vem säger att män inte behövs? Finns väl massvis av kvinnor som älskar män som gillar spelar hjältar. Och hela beskyddare grejen. Dessutom kan ju män engagera sig i volontär arbete med och projekt. Hjälpa till i samhället där man bor etc. Det där giftigt tänk och hatiskt att män inte skulle behövas. Men det är nog inte alltid i relationer.

Men, det är rätt uppenbart att TS är otillfredsställd och känner sig otillräcklig i sitt eget äktenskap eftersom han letar grönt gräs på andra sidan ( helt oerotiskt) såklart. En gift man ska inte engagera sig i andra kvinnor. Det är högst olämpligt och jag själv skulle aldrig acceptera det. För sig blir jag skogstokig oavsett kön som " vill väl" och tror att jag ska bli deras nästa välgörenhetsprojekt.

Det märks att det är oroliga tider överlag, då blir många oroliga och ska ty sig till andra. Problemet är bara att jag helst slipper dessa klängiga människor. Då jag sköter mig själv och lever mitt liv. Sköt dig själv, du har ingenting med mig och mitt liv att göra. Är mitt motto..Jag älskar män och människor överlag som finner mig totalt ointressant. Dom har " fattat" vem jag är.

Dessutom går det inte lita på människor i dagens samhälle. Folk är sjukt osolidariska och noll empati. Sedan kan man sitta skriva söta ord på nätet hur mycket man vill. "You're on your own".

Kanske så. Men typen skiljer sig mellan könen. Män har tex. oftare och svårare autism.

Men det är ingen vits att diskutera "mäns psykisk ohälsa" som ett generellt begrepp. Kvinnor har antagligen en mer generell och män en mer specifik.

Det leder ingen vart.

Vi kan tex. diskutera något så specifikt som mäns självmord.

Men ts gör generella påståenden

Ett väldigt bra och insiktsfullt inlägg 🙏

Nej, det beror på att vi män behövs mer än någonsin men uppskattas allt mindre - en farlig kombination som ödelägger mycket för oss...

Du har absolut rätt på många sätt i att mycket av det männen kan bidra till i huset enkelt kan outsourcas i utbyte mot pengar. Men jag tänker också att det finns andra maskulina egenskaper som de flesta kvinnor helt klart är svaga på eller rent av saknar. Min fru är otroligt emotionell och fattar väldans massa beslut baserat på dem snarare än vad som egentligen är rationellt. Hon är också helt inkapabel att reagera snabbt i pressade lägen. Det gäller allt ifrån trafiken till att mäklare pressar en för svar osv.
Visst kan kvinnor träna upp denna förmåga, men jag tror helt klart att män har en intuitiv fördel i detta.

Kan ju likväl vända på allt och säga att kvinnan kan ersättas av adoptivungar/ surrogat samt att sexet och värmen kan ersättas av horor. Det funkar liksom inte så.

På gruppnivå är kvinnors existens beroende av män på så många vis att det blir löjligt att ens försöka lista dem, vi hade bokstavligen fortfarande bott i grottor. Män är enbart beroende av kvinnor gällande fortplantning.

Det är nog svårt att vara något annat med den cocktail av hormoner etc. som far omkring i dem.

Varför skulle män inte behövas?
Män behövs väl överallt, hela tiden? Jag menar på ett praktiskt och samhälleligt plan.

Alla heterokvinnor jag känner är dessutom väldigt glada för sina män och de barn och ungdomar jag känner behöver sina pappor. (De kvinns jag känner som inte har någon man brukar leta efter en.)
Själv hade jag nog också behövt en pappa som barn, men han var osugen på att uppfylla det behovet. Så nu är jag lite knäpp.

Visst kan det finnas ett samband med psykisk ohälsa, men isåfall är det nog fråga om en inre upplevelse av att vara obehövd. Jag gissar att man egentligen inte blir så mycket muntrare av att säga till sig själv att "jodå, vvs-montörer som jag, karlar som är villiga att ta i och skita ned händerna, behövs i samhället", utan att det är mer länkat till att inte ha en kvinna eller att hamna i en ålder där barnen flyttat ut, relationen till frugan svalnat och allt känns grått.

Fast samtidigt: är någon av oss oumbärlig? Jag är själv ersättlig, det begriper jag nog. Om jag dog skulle några gråta lite, men snart vänjer de sig. Det är dystert, men är det verkligen ett ohälsotecken att se denna sanning i vitögat?

Vi drömmer väl alla om att vara hjältar ibland, jag tror inte att det är något manligt/kvinnligt.

Ja, men samhället skulle inte totalkollapsa på en gång som det skulle göra om männen inte gick till jobbet, även om det skulle ha trista konsekvenser för enskilda.

Det är även värt att påpeka att männen är i högre utsträckning nettobetalare till det offentliga och nyttjar själva i mindre utsträckning det offentliga, så det är i hög utsträckning männen som ser till att kvinnor kan jobba med sjukvård till att börja med.

...och forskningen understryker att mäns psykiska ohälsa är underrapporterad.

Invandrargrupper brukar envetet hävda att psykisk ohälsa och sjukdom är typiskt för svenskar och inte något som utomeuropéer dras med. Forskningen menar att det konstaterats att det råder kraftig underrapportering av psykiatrisk problematik och att utomeuropéer snarare är överrepresenterade.

Ja, det finns variationer. Jag menar dock att ointresset för mäns psykiska ohälsa, och förhöjda självmordstal, är en konsekvens av den feministiska vågen. Det är märkligt när män slår sig för bröstet och menar att kvinnor är mer psykiskt sjuka för att feminismen gjort att kvinnors psykiska ohälsa fått mer uppmärksamhet - samtidigt som männen istället tar livet av sig och stänger in sig med tv-spel för att de inte får hjälp.