Beror mäns psykiska ohälsa på att de inte behövs längre?

Allt det som behövs för att de flesta av dagens människor ska överleva, till exempel födoproduktion, elförsörjning, vattenförsörjning med mera, sköts närmast helt av män, så du är helt ute och cyklar om att män inte behövs.

Om kvinnorna skulle plötsligt sluta jobba helt, så skulle det uppstå en del trista problem och oangenäma konsekvenser, om män plötsligt skulle sluta jobba helt, så skulle massdöden börja redan inom första månaden.

Beror mäns psykiska ohälsa på att de inte behövs längre?

Exakt så är det. Kvinnor och män är byggda för olika saker och mannen mår bra om han hjälper kvinnan med pengar, boende, skydd medans kvinnan mår bra om honom hjälper mannen med omtanke, hem, barn. Känslorna varierar naturligtvis, men helt klart att kvinnor är de minst lyckliga i vårt samhälle och att det fattas bitar i deras liv som inte kan ersättas med ett bra jobb och karriär, och jag tror vi behöver backa samhället en bit för större lycka.

Extremt synd att vi svenska män aldrig kan få känna stolthet över att vi drar hem månadslönen.

Extremt synd att svenska kvinnor nästan aldrig kan få känna stoltheten över att visa upp ett fint hem och en fin middag när mannen kommer hem.

Extrakt grundläggande känslor som män och kvinnor haft i 100.000 år.

Jag lever i ett lyckligt jämställt parförhållande. Kärnfamilj. Villa, vovve, Volvo. Inga konstigheter.
Jag har en kvinnlig bekant som nu genomgår en kris som jag inte tänker gå in närmare på.
I natt drömde jag en mycket realistiskt dröm där jag hjälpte och stöttade henne (helt oerotiskt). Trots detta var det en enormt härlig och upplyftande dröm. Jag har mått bra hela morgonen.
Att vara behövd och kunna hjälpa en kvinna - är det mannens mål?

Om jag tar min egen kvinna. Helt ärligt skulle hon klara sig alldeles utmärkt utan mig. Barn har vi redan men det kunde hon skaffat själv. Ordnad ekonomi. Vänner. Visst sätter jag på henne då och då men det hade hon fixat utan mig med.

Jag mår bra. Har adligt varit deprimerad men jag inser ju att jag kanske bara är 70-80% lycklig.

Tankar?

Jag lever i ett lyckligt jämställt parförhållande. Kärnfamilj. Villa, vovve, Volvo. Inga konstigheter.
Jag har en kvinnlig bekant som nu genomgår en kris som jag inte tänker gå in närmare på.
I natt drömde jag en mycket realistiskt dröm där jag hjälpte och stöttade henne (helt oerotiskt). Trots detta var det en enormt härlig och upplyftande dröm. Jag har mått bra hela morgonen.
Att vara behövd och kunna hjälpa en kvinna - är det mannens mål?

Om jag tar min egen kvinna. Helt ärligt skulle hon klara sig alldeles utmärkt utan mig. Barn har vi redan men det kunde hon skaffat själv. Ordnad ekonomi. Vänner. Visst sätter jag på henne då och då men det hade hon fixat utan mig med.

Jag mår bra. Har adligt varit deprimerad men jag inser ju att jag kanske bara är 70-80% lycklig.

Tankar?

Det är fint att du vågar reflektera över det här. Jag tror att många män bär på den där uråldriga känslan av att vilja vara en trygg hamn, en beskyddare och någon som gör skillnad i en annan människas liv. Att känna sig behövd är en kraftfull källa till mening.

Men jag vill utmana din bild av din egen kvinna. Du skriver att hon skulle klara sig "utmärkt" utan dig och det gör hon säkert rent praktiskt. Hon kan betala räkningarna, sköta barnen och navigera i livet. Men det är ju inte där den djupaste kärleken bor.

Det finns en enorm skillnad mellan att klara sig och att vilja leva sitt liv med någon.

Kanske är det inte "målet" för en man att vara den enda som kan rädda situationen, utan snarare att vara den som gör livet rikare, varmare och tryggare. Att hon inte behöver dig för sin överlevnad är faktiskt den högsta formen av kärlek, det betyder att hon väljer dig varje dag, inte av nöd, utan av begär.

Istället för att leta efter kriser där du kan vara hjälten, prova att se dig själv som den som ger henne det hon inte kan få någon annanstans: Just din specifika närvaro, din blick och din kärlek. Du är kanske inte hennes enda livlina men du är hennes favoritplats.

Kanske är de sista 20-30 procenten av lycka som saknas inte ett behov av att vara "nyttig", utan en inbjudan att vara ännu mer känslomässigt närvarande? Att våga vara sårbar tillsammans, snarare än att bara vara den starke som stöttar.

Jag lever i ett lyckligt jämställt parförhållande. Kärnfamilj. Villa, vovve, Volvo. Inga konstigheter.
Jag har en kvinnlig bekant som nu genomgår en kris som jag inte tänker gå in närmare på.
I natt drömde jag en mycket realistiskt dröm där jag hjälpte och stöttade henne (helt oerotiskt). Trots detta var det en enormt härlig och upplyftande dröm. Jag har mått bra hela morgonen.
Att vara behövd och kunna hjälpa en kvinna - är det mannens mål?

Om jag tar min egen kvinna. Helt ärligt skulle hon klara sig alldeles utmärkt utan mig. Barn har vi redan men det kunde hon skaffat själv. Ordnad ekonomi. Vänner. Visst sätter jag på henne då och då men det hade hon fixat utan mig med.

Jag mår bra. Har adligt varit deprimerad men jag inser ju att jag kanske bara är 70-80% lycklig.

Tankar?