Beror mäns psykiska ohälsa på att de inte behövs längre?

Jag lever i ett lyckligt jämställt parförhållande. Kärnfamilj. Villa, vovve, Volvo. Inga konstigheter.
Jag har en kvinnlig bekant som nu genomgår en kris som jag inte tänker gå in närmare på.
I natt drömde jag en mycket realistiskt dröm där jag hjälpte och stöttade henne (helt oerotiskt). Trots detta var det en enormt härlig och upplyftande dröm. Jag har mått bra hela morgonen.
Att vara behövd och kunna hjälpa en kvinna - är det mannens mål?

Om jag tar min egen kvinna. Helt ärligt skulle hon klara sig alldeles utmärkt utan mig. Barn har vi redan men det kunde hon skaffat själv. Ordnad ekonomi. Vänner. Visst sätter jag på henne då och då men det hade hon fixat utan mig med.

Jag mår bra. Har adligt varit deprimerad men jag inser ju att jag kanske bara är 70-80% lycklig.

Tankar?

Kvinnor är inga bra uppfinnare så världen skulle nog gå åt helvete. De är inte heller bra på att bygga hus osv!

Det är fint att du vågar reflektera över det här. Jag tror att många män bär på den där uråldriga känslan av att vilja vara en trygg hamn, en beskyddare och någon som gör skillnad i en annan människas liv. Att känna sig behövd är en kraftfull källa till mening.

Men jag vill utmana din bild av din egen kvinna. Du skriver att hon skulle klara sig "utmärkt" utan dig och det gör hon säkert rent praktiskt. Hon kan betala räkningarna, sköta barnen och navigera i livet. Men det är ju inte där den djupaste kärleken bor.

Det finns en enorm skillnad mellan att klara sig och att vilja leva sitt liv med någon.

Kanske är det inte "målet" för en man att vara den enda som kan rädda situationen, utan snarare att vara den som gör livet rikare, varmare och tryggare. Att hon inte behöver dig för sin överlevnad är faktiskt den högsta formen av kärlek, det betyder att hon väljer dig varje dag, inte av nöd, utan av begär.

Istället för att leta efter kriser där du kan vara hjälten, prova att se dig själv som den som ger henne det hon inte kan få någon annanstans: Just din specifika närvaro, din blick och din kärlek. Du är kanske inte hennes enda livlina men du är hennes favoritplats.

Kanske är de sista 20-30 procenten av lycka som saknas inte ett behov av att vara "nyttig", utan en inbjudan att vara ännu mer känslomässigt närvarande? Att våga vara sårbar tillsammans, snarare än att bara vara den starke som stöttar.

Jag är singel och det är inte ofta jag frågar efter hjälp men har hänt och har sett hur glada dessa manliga vänner har blivit när jag efter många om och men frågat om hjälp. Om dom har varit mer olyckliga och deprimerade än andra vet jag dock inte.

Människan är social och sexuell, och behöver känna mening vad gäller det. Inte alltid och inte på samma sätt. Det gäller oss alla. Problemet uppstår när de könsroller vi förväntas spela inte stämmer överens med dessa behov. En del passar in, andra inte.
Gamla tiders könsroller passade många dåligt, men man höll ihop av nödvändighet. Idag klarar vi oss på egen hand vilket gör att många ställer sig frågan ”varför?”. Särskilt kvinnor som får dra ett tyngre lass undrar förstås varför de utöver hem och barn ska ta hand om en karl, om han inte också är till nytta. De män som inte klarar av att dra sitt strå till stacken blir ofta utan, särskilt om han bara tycker synd om sig själv och tror att han kan kräva en kvinna i sitt liv.
Givetvis blir de deppiga av det, många i alla fall, och psykisk ohälsa kommer som ett brev på posten, ofta blandat med missbruk av olika slag. Det är inte lätt att vara traditionell man idag, det är ingen framkomlig väg, generellt sett. De som vill vara det får söka sig till ett sammanhang där traditionella kvinnor finns. Kanske Jehovas vittnen?
PS. Sedan kan man förstås diskutera om kvinnor har realistiska förväntningar, men det blir lite off topic.

Generellt mår man bra att av känna sig behövd och att känna man hjälpt någon. Är väll därför många av miljardärerna som har allt av materiala ting ägnar såg åt välgörenhet

Hejsan Alexosigge

Tack för reflektion. Funderar över att du inleder med att skriva att du är lycklig, och så slutar ditt inlägg med att funderar på om du är lycklig eller ej.

Så jag under hur du definierar lycka. Du skriver om att det kanske är att vara behövd. För mig handlar lycka om det omvända, att ge av oegennytta. Lycka som uppstår av att vara behövd låter mer som att man känner lyckoglädje av att vara bättre än andra. För mig låter det som en lite frikyrkoaktig lycka.

Psykisk hälsa --> Manosfärer, maskulinism och mansrörelser
/Moderator

Allt det som behövs för att de flesta av dagens människor ska överleva, till exempel födoproduktion, elförsörjning, vattenförsörjning med mera, sköts närmast helt av män, så du är helt ute och cyklar om att män inte behövs.

Om kvinnorna skulle plötsligt sluta jobba helt, så skulle det uppstå en del trista problem och oangenäma konsekvenser, om män plötsligt skulle sluta jobba helt, så skulle massdöden börja redan inom första månaden.

Den stora majoriteten män är inga bra uppfinnare eller husbyggare utan måste likt kvinnor hitta sitt värde på annat håll.

Det är rätt häpnadsväckande hur existentiellt vilsna dagens människor har blivit. En vuxen man med familj, villa, arbete och fungerande relation funderar på om han är tillräckligt behövd och finner meningen med livet i en dröm om att rädda en annan kvinna. Sedan sitter omgivningen och analyserar detta genom könsroller och patriarkat.

Har vi verkligen reducerat människans existens till att vara behövd av någon annan? Det är inte jämställdheten som är problemet här, utan den totala bristen på en egen idé om vad livet ska vara värt.

Man är bra jävla korkad om man tror att män generellt inte behövs.
Men visst mår många män dåligt för att de behandlas som om de inte behövs.
Många kvinnor idag är riktigt sjuka i huvet.