8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Doktorn, nu har du plockat fram nästa sida i systemriddarnas handbok: be motparten bevisa något med hjälp av en journal som ingen av oss har.

“Kan du bevisa att LE eller Uppsala hade noll koll?” Det har jag aldrig påstått. Jag har citerat vad LE själv sa i förhör: att det i journalanteckningar och orosanmälan felaktigt angavs att droppet täckte i princip hela näringsintaget. Det är inte mitt påstående. Det är hans.

“Är det orimligt att tänka sig att droppet ordinerades utifrån tillväxt och prover, och att man lät bli att öka det, oavsett vad VH beskrev?” Nej, det är en tanke. Men lägg märke till vad den innebär.

Om vården visste att droppet bara täckte 40 procent, då visste vården också att Elsa fick resten av sin näring hemma. Då fanns det ingen gåta med hennes tillväxt, och då försvinner hela din “diskrepans”. Och varför skrev vården då i orosanmälan att droppet täckte i princip allt?

Så antingen visste vården inte, och då gjorde vården fel. Eller så visste vården och skrev ändå fel i orosanmälan, och då är det betydligt värre. I inget av fallen blir det föräldrarnas fel.

Och lägg märke till att du nu bygger en egen teori på en journal som du inte har läst, samtidigt som du kräver att jag ska bevisa motsatsen med samma journal. “Vi kan inte veta” gäller tydligen bara mig.

“Utbildningsnivån är central för om utredningshem var på sin plats.” Gärna, låt oss prata utbildningsnivå. Men då ska vi jämföra rätt saker.

På ett utredningshem arbetar anställd personal med yrkesutbildning: behandlingspedagoger, socionomer och ofta psykologer. Deras uppgift är att observera, dokumentera och utreda, och det är vad de är utbildade för.

Ett jourhem är en familj som tar emot barn i sitt eget hem. De är uppdragstagare, inte anställd behandlingspersonal, och de har vanligtvis inte någon vårdutbildning.

Om utbildningsnivån är så central, Doktorn, var det alltså jourhemmet som borde ha väckt dina farhågor, inte utredningshemmet. Elsa har en svår, kronisk tarmsjukdom, har haft stomi och får näring via infarter direkt i blodbanan. Hon flyttades från föräldrar som hade skött hennes vård i flera år, och som du själv beskriver som högt utbildade och välpålästa, till en familj utan den kunskapen. Bara själva flytten var en medicinsk risk för ett barn som Elsa.

Med din egen logik borde utbildningsnivån ha talat för utredningshem, och emot jourhem. Ändå blev det jourhem.

Capricciosan. Jag har svarat, men gärna igen. Om föräldrarna trodde att droppet täckte allt, var maten ett tillskott: små portioner, utspridda över dagen. Ingen räknade dem, eftersom ingen trodde att de behövde räknas. Inte heller vården, som inte ordnade någon matdagbok. Om hela LVU:t vilar på en halv pizza som ingen mätte, borde man kanske ha mätt den innan man tog barnet.

Vart är vårdens ansvar? Hur kommer det sig att det saknas i ditt 'helhetsperspektiv' (lol) varje gång du tar upp det här om ansvaret?

Det finns ingen logisk tråd i dina resonemang kring droppet Kurre. Du vrider varenda diskussiol bort från ansvar från VH. Du förstår säkerligen problemet men vägrar se vari en mycket stor del av ansvaret ligger och varför vården kring Elsa brast.

Om vården visste att droppet var 40%, ja, då var det än allvarligare utifrån att man inte fick rapport om väsentligt matintag

Doktorn, det är tredje gången du skriver samma sak, så jag svarar en sista gång, kort.

Var står det? Visa regeln som säger att föräldrar till ett barn med PN ska registrera och rapportera allt matintag. Och visa var vården bad föräldrarna att göra det. Om vården trodde att droppet täckte hela behovet, varför skulle vården ha bett om det?

Personlig assistans beviljas för att ge hjälp med grundläggande behov i vardagen. Det gör inte assistenten till vårdens dietist. Och om det var en brist i assistansen, då är det en fråga för assistansbolaget och dess rutiner. Inte ett skäl att omhänderta ett barn från sina föräldrar.

Och viktigast: anta att du har rätt. Föräldrarna borde ha registrerat matintaget bättre. Då är lösningen en matdagbok, en dietist och regelbunden vägning. Inte polis på skolavslutningen, hemlig ort och ett brev i veckan i ett halvår.

Det är det du aldrig svarar på. Inte om det fanns en brist, utan om åtgärden stod i proportion till den.

Så jag frågar dig rakt:

Anser du att ett års LVU, med de umgängesbegränsningar Elsa fick, var en proportionerlig åtgärd för att föräldrarna inte förde matdagbok?

Doktorn, jag har inte vridit bort något ansvar. I mitt förra inlägg skrev jag: “Anta att du har rätt. Föräldrarna borde ha registrerat matintaget bättre.” Jag gav dig alltså hela din premiss.

Och sedan ställde jag en enda fråga: var ett års LVU, med de umgängesbegränsningar Elsa fick, en proportionerlig åtgärd för det?

Du svarade inte. Du skrev att mina resonemang saknar logisk tråd.

Så jag frågar igen, och den här gången räcker det med ja eller nej: Om föräldrarna brast i rapporteringen av matintaget, var polis på skolavslutningen, hemlig vistelseort, ett brev i veckan i ett halvår och nästan ett år borta från familjen en proportionerlig åtgärd?

Du skriver förresten själv att “vården kring Elsa brast”. Det håller jag med om. Frågan är bara varför det var Elsa och hennes föräldrar som fick betala för det.

Jag har inte tillgång till journalen. Men du menar då på allvar att vården INTE någonsin har gett VH information om vikten av att registrera och rapportera matintag?

Det beror helt på omständigheterna. Men att konsekvent låta bli att rapportera ett signifikant matintag, om detta är sant, oavsett vad man tror att droppet motsvarar, så innebär detta absolut ett bristande föräldraansvar på en nivå där LVU kan motiveras.

Frågan är vad som står i mammans IVO-anmälan som hon själv förstår var att ”passera gränsen” – en gräns som du aldrig kommer att förstå eftersom dina inlägg visar att du är gränslös.

Vad var det som fick bägaren att rinna över hos vården? Varför rapporterar inte medierna om det?

Det undrar jag också?

Doktorn, tack. Äntligen ett svar, eller nästan. “Det beror helt på omständigheterna”, “om detta är sant”, “LVU kan motiveras”. Tre förbehåll i två meningar. Och frågan om umgängesbegränsningarna, polisen, den hemliga vistelseorten och brevet i veckan svarade du fortfarande inte på.

Men låt oss pröva ditt kriterium. Du skriver att om man “konsekvent låter bli att rapportera” något väsentligt, “oavsett vad man tror”, så är det ett ansvarsbrott på en nivå där LVU kan motiveras.

Vården skrev konsekvent fel om droppet. I journalen och i orosanmälan stod det att droppet täckte i princip hela Elsas näringsintag, när det i själva verket var 40 procent. Det har vårdens egen läkare bekräftat i domstol. Och vården upptäckte inte felet själv. Det upptäcktes under domstolsprocessen, när en specialistläkare gick igenom journalerna.

Enligt ditt eget kriterium borde alltså vården tvångsomhändertas.

Jag föreslår: omedelbart omhändertagande av barnkliniken, verkställt med polis en fredag eftermiddag. Hemlig vistelseort, så att patienterna inte kan påverka den. Ett brev i veckan från Socialstyrelsen. Ingen återföreningsplan, förrän kliniken kan visa att förändringen är varaktig och genomgripande. Och om kliniken invänder, saknar den probleminsikt.

Absurt? Ja. Men det är ditt kriterium, inte mitt.

“Menar du på allvar att vården aldrig har informerat VH om att registrera matintaget?” Jag vet inte, och det gör inte du heller. Du skriver själv att du inte har tillgång till journalen. Men det är inte jag som ska bevisa att informationen inte gavs. Det är myndigheten som ska visa att den gavs, och att föräldrarna struntade i den, innan man tar ett barn. Har du sett något sådant i domarna, citera det.

Totius, läs din egen fråga en gång till: “Vad var det som fick bägaren att rinna över hos vården?”

Du kopplar alltså ihop mammans IVO-anmälan med att vården gjorde en orosanmälan. Mamman anmälde vården, och sedan “rann bägaren över” hos vården.

Tack. Det är precis det föräldrarna har sagt hela tiden: att orosanmälningarna kom efter att de hade kritiserat vården. Enligt Lex Sarah-rapporten tog föräldrarna upp just det under utredningen, och invändningen avfärdades utan motivering. Nu säger du samma sak, fast som ett argument mot mamman.

Att anmäla vården till IVO är en rättighet. Doktorn skrev själv i tråden att det är något man “absolut ska göra vid en felbehandling”. Om en anmälan till IVO får vårdens bägare att rinna över, så att vården svarar med en orosanmälan om misshandel, då är det inte mamman som har passerat en gräns. Då är det vården.

Vad står i IVO-anmälan? Jag vet inte. Vet du? Om du har läst den, citera stället där hon “passerar gränsen”, och var citatet kommer ifrån. Annars är det ännu ett påstående utan källa.

Varför rapporterar inte medierna om det? Kanske för att det inte stöder din bild. En mamma som anmäler vården, följt av en orosanmälan från samma vård, är ingen nyhet om en farlig mamma. Det är en nyhet om en vård som inte tål kritik.

Och “gränslös”? Det tar jag som en komplimang från någon som anser att en förälder som klagar till IVO har gått över gränsen.

Och argumentet att mamman inte kan visa känsliga uppgifter om barnet är direkt provocerande eftersom 1) en anmälan om samverkansproblem inte ens behöver innehålla sådana uppgifter och 2) mamman har redan exponerat barnet för all framtid för den människans (barnets) liv.

Hoppas biopappan har styrkan att balansera upp det här och hjälpa Elsa till ett normalt liv framöver. Det kräver en riktig stålman som det ser ut.

Jag betraktar dig som sjuk.

Tack, Totius. Det tar jag som en komplimang. Testa gärna att framföra dina åsikter och teorier på Elsas rätts Instagram, och se vem som då betraktas som “sjuk”.

Ska du inte göra det?

Du menar ju att alla har missat något viktigt. Varför inte lyfta den frågan där, där alla kan se den?