Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Doktorn, ditt “ja, absolut” bygger på att systemet fungerade som det ska. Men titta på vad som faktiskt saknades:
1. Det fanns ingen plan för återförening. Du skriver att det är svårt att göra en sådan plan innan man har utrett allt fullt ut. Men föräldrarna utreddes aldrig fullt ut. Det saknades en utredningsplan, vilket ledningen själv har bekräftat, och det saknades en föräldraförmågebedömning. Mamman bedömdes bara utifrån hypotesen om felaktig symtomrapportering, och pappan bedömdes inte alls. Ingen plan, eftersom ingen utredning. Ingen utredning, och därför ingen väg hem. Det är en återvändsgränd, och det är just det ordet Lex Sarah-rapporten använder.
2. Omprövningarna var formella, inte verkliga. Enligt domen var Elsa redan på bättringsvägen vid omförhandlingen, skriver du. Droppet var borta i början av september 2025. Ändå fortsatte vården enligt LVU till maj 2026, med samma umgängesbegränsningar. Det är åtta månader efter att bättringen var tydlig. Om LVU “absolut kunde ha avslutats” när vården såg en ihållande bättring, varför gjordes det inte?
3. Hemflytten fick drivas igenom mot motstånd. Enligt Lex Sarah-rapporten höll nämndens tillförordnade ordförande i april 2026 ett möte med handläggarna, mitt i utredningen om att avsluta vården. Där sa hon, enligt deltagarna, att mamman var psykiskt sjuk och att det gick för fort att avsluta vården. Elsa kom hem för att socialtjänstens handläggare till slut gick emot det trycket, inte för att systemet fungerade.
Och så ditt inlägg:
“LE har erkänt att han friserat intyget.” Läs det du själv skriver. En läkare har friserat ett intyg. Det var det intyget som gav Wilma fel information. Och ändå är det föräldrarna och assistenten som har “åsidosatt grundläggande ansvar”? Det är läkaren som skriver under ett intyg, och det är läkaren som ansvarar för att det är korrekt. Ett friserat intyg från vården kallar du “en storm i ett vattenglas”. Föräldrarnas rapportering kallar du en “uppenbar brist i omvårdnaden”. Ser du skillnaden i hur du väger?
“Snabbt LVU utan förvarning ter sig rimligt.” För ett dygn sedan skrev du: “Så akut var det säkerligen inte.” Vilket gäller?
“Vårdens utsaga mot en socialsekreterares.” Nej. Det är också överläkaren som ledde orosanmälan, som sa att det inte handlade om medveten vanvård. Det är barnkirurgen, vars uppgifter aldrig vägdes in. Det är den externa sakkunnige som bedömde risken som låg till försumbar. Och “vårdens utsaga” kommer, enligt dig själv, från en läkare som har friserat ett intyg.
“Inget nytt medicinskt har framkommit.” Sakkunnigutlåtandet från 2026 är en medicinsk bedömning, och det är nytt sedan domarna.
Kolektomin. “Hade utsatt henne för risk.” Hade. Den utfördes aldrig. Och om vården hade gått med på en sådan operation hade det varit vårdens beslut, med vårdens ansvar.
Uppsåt eller inte. Jag förstår skillnaden. Men om det var oavsiktligt, då är svaret stöd och information till föräldrarna, inte nästan ett år av isolering. Lagen kräver att ingreppet står i proportion till risken.
Till slut, ditt erbjudande. Ja, jag medger att ingen av oss vet allt om det medicinska. Men frågan om LVU var motiverat avgörs inte av vad som “mycket väl kan vara” så. Den avgörs av om myndigheterna visade en påtaglig risk, utredde föräldrarna, prövade mildare alternativ och planerade för återförening. Att det inte gjordes är inte spekulation. Det står i två oberoende granskningar.
1. Det fanns ingen plan för återförening. Du skriver att det är svårt att göra en sådan plan innan man har utrett allt fullt ut. Men föräldrarna utreddes aldrig fullt ut. Det saknades en utredningsplan, vilket ledningen själv har bekräftat, och det saknades en föräldraförmågebedömning. Mamman bedömdes bara utifrån hypotesen om felaktig symtomrapportering, och pappan bedömdes inte alls. Ingen plan, eftersom ingen utredning. Ingen utredning, och därför ingen väg hem. Det är en återvändsgränd, och det är just det ordet Lex Sarah-rapporten använder.
2. Omprövningarna var formella, inte verkliga. Enligt domen var Elsa redan på bättringsvägen vid omförhandlingen, skriver du. Droppet var borta i början av september 2025. Ändå fortsatte vården enligt LVU till maj 2026, med samma umgängesbegränsningar. Det är åtta månader efter att bättringen var tydlig. Om LVU “absolut kunde ha avslutats” när vården såg en ihållande bättring, varför gjordes det inte?
3. Hemflytten fick drivas igenom mot motstånd. Enligt Lex Sarah-rapporten höll nämndens tillförordnade ordförande i april 2026 ett möte med handläggarna, mitt i utredningen om att avsluta vården. Där sa hon, enligt deltagarna, att mamman var psykiskt sjuk och att det gick för fort att avsluta vården. Elsa kom hem för att socialtjänstens handläggare till slut gick emot det trycket, inte för att systemet fungerade.
Och så ditt inlägg:
“LE har erkänt att han friserat intyget.” Läs det du själv skriver. En läkare har friserat ett intyg. Det var det intyget som gav Wilma fel information. Och ändå är det föräldrarna och assistenten som har “åsidosatt grundläggande ansvar”? Det är läkaren som skriver under ett intyg, och det är läkaren som ansvarar för att det är korrekt. Ett friserat intyg från vården kallar du “en storm i ett vattenglas”. Föräldrarnas rapportering kallar du en “uppenbar brist i omvårdnaden”. Ser du skillnaden i hur du väger?
“Snabbt LVU utan förvarning ter sig rimligt.” För ett dygn sedan skrev du: “Så akut var det säkerligen inte.” Vilket gäller?
“Vårdens utsaga mot en socialsekreterares.” Nej. Det är också överläkaren som ledde orosanmälan, som sa att det inte handlade om medveten vanvård. Det är barnkirurgen, vars uppgifter aldrig vägdes in. Det är den externa sakkunnige som bedömde risken som låg till försumbar. Och “vårdens utsaga” kommer, enligt dig själv, från en läkare som har friserat ett intyg.
“Inget nytt medicinskt har framkommit.” Sakkunnigutlåtandet från 2026 är en medicinsk bedömning, och det är nytt sedan domarna.
Kolektomin. “Hade utsatt henne för risk.” Hade. Den utfördes aldrig. Och om vården hade gått med på en sådan operation hade det varit vårdens beslut, med vårdens ansvar.
Uppsåt eller inte. Jag förstår skillnaden. Men om det var oavsiktligt, då är svaret stöd och information till föräldrarna, inte nästan ett år av isolering. Lagen kräver att ingreppet står i proportion till risken.
Till slut, ditt erbjudande. Ja, jag medger att ingen av oss vet allt om det medicinska. Men frågan om LVU var motiverat avgörs inte av vad som “mycket väl kan vara” så. Den avgörs av om myndigheterna visade en påtaglig risk, utredde föräldrarna, prövade mildare alternativ och planerade för återförening. Att det inte gjordes är inte spekulation. Det står i två oberoende granskningar.
Nej, det är ingen återvändsgränd i mina ögon. När situationen är stabil och vården kan bekräfta detta så kan situationen omvärderas. Det är svårt att göra innan man har hela bilden. Möjligt att detta arbete kunde ha skötts parallellt vilket isåfall förtjänar kritik, men att det skulle röra sig om en uppväxtplacering har vi inga belägg för.
Därför att man inte visste om bättringen var ihållande. Som sagt var man tvungen att utvärdera tills dess att det fanns 0% sannolikhet för att bättringen var tillfällig. Detta ska inte vara något nytt för dig då det har sagts otaliga gånger.
Fast då glömmer du att Elsa redan var tillbaka hos sin pappa och inte på jourhem? Stegvis återgång. Som jag förstår det så är det exakt så systemet ska fungera?
Nej, ett friserat intyg är allvarligt. Men att veta om att intyget inte stämmer och agera därefter är betydligt allvarligare. Om det nu var så det var. Det vet vi inte.
Det var inte så akut att hon inte fick säga hej då.
Återigen så verkar du inte förstå vad förlängingen av LVU handlade om utifrån det du skriver.
Vilket sakkunigutlåtande från 2026 syftar du på? Inte Ensolution väl?
Det hade vart vårdens beslut baserad på felaktig information utifrån det vi vet. HUR kan du inte betrakta ett sådant scenario som en fullständig katastrof och lägga allt ansvar på vården? Är du helt insiktslös?
LVU avgörs av i detta fall till stor del av det det medicinska. Vilket varken Ensolution eller en socialhandläggare kan förkasta.
Citat:
“LVU avgörs av det medicinska.” Nej, Doktorn. Där har du fel i sak, och det förklarar mycket av den här diskussionen.
Nej, det är ingen återvändsgränd i mina ögon. När situationen är stabil och vården kan bekräfta detta så kan situationen omvärderas. Det är svårt att göra innan man har hela bilden. Möjligt att detta arbete kunde ha skötts parallellt vilket isåfall förtjänar kritik, men att det skulle röra sig om en uppväxtplacering har vi inga belägg för.
Därför att man inte visste om bättringen var ihållande. Som sagt var man tvungen att utvärdera tills dess att det fanns 0% sannolikhet för att bättringen var tillfällig. Detta ska inte vara något nytt för dig då det har sagts otaliga gånger.
Fast då glömmer du att Elsa redan var tillbaka hos sin pappa och inte på jourhem? Stegvis återgång. Som jag förstår det så är det exakt så systemet ska fungera?
Nej, ett friserat intyg är allvarligt. Men att veta om att intyget inte stämmer och agera därefter är betydligt allvarligare. Om det nu var så det var. Det vet vi inte.
Det var inte så akut att hon inte fick säga hej då.
Återigen så verkar du inte förstå vad förlängingen av LVU handlade om utifrån det du skriver.
Vilket sakkunigutlåtande från 2026 syftar du på? Inte Ensolution väl?
Det hade vart vårdens beslut baserad på felaktig information utifrån det vi vet. HUR kan du inte betrakta ett sådant scenario som en fullständig katastrof och lägga allt ansvar på vården? Är du helt insiktslös?
LVU avgörs av i detta fall till stor del av det det medicinska. Vilket varken Ensolution eller en socialhandläggare kan förkasta.
Därför att man inte visste om bättringen var ihållande. Som sagt var man tvungen att utvärdera tills dess att det fanns 0% sannolikhet för att bättringen var tillfällig. Detta ska inte vara något nytt för dig då det har sagts otaliga gånger.
Fast då glömmer du att Elsa redan var tillbaka hos sin pappa och inte på jourhem? Stegvis återgång. Som jag förstår det så är det exakt så systemet ska fungera?
Nej, ett friserat intyg är allvarligt. Men att veta om att intyget inte stämmer och agera därefter är betydligt allvarligare. Om det nu var så det var. Det vet vi inte.
Det var inte så akut att hon inte fick säga hej då.
Återigen så verkar du inte förstå vad förlängingen av LVU handlade om utifrån det du skriver.
Vilket sakkunigutlåtande från 2026 syftar du på? Inte Ensolution väl?
Det hade vart vårdens beslut baserad på felaktig information utifrån det vi vet. HUR kan du inte betrakta ett sådant scenario som en fullständig katastrof och lägga allt ansvar på vården? Är du helt insiktslös?
LVU avgörs av i detta fall till stor del av det det medicinska. Vilket varken Ensolution eller en socialhandläggare kan förkasta.
LVU enligt 2 § handlar om brister i omsorgen, alltså om föräldrarnas omsorg skapar en påtaglig risk för barnet. Det är en social och rättslig bedömning, som görs av socialnämnden och prövas av förvaltningsrätten. Medicinska uppgifter är en del av underlaget, men de avgör inte frågan. Ett barn kan vara hur sjukt som helst utan att det finns grund för LVU, om föräldrarna inte brister i omsorgen.
Och om LVU verkligen avgjordes av det medicinska, då kunde ingen socialsekreterare, ingen nämnd och ingen förvaltningsrätt ha fattat beslutet. Ingen av dem har medicinsk kompetens. Det var för övrigt en socialtjänstutredning som avslutade vården, inte vården.
“Man var tvungen att utvärdera tills det fanns 0 procent sannolikhet att bättringen var tillfällig.” Noll procent risk finns inte för något barn. Med den måttstocken kan ett LVU pågå hur länge som helst. Lagen säger tvärtom: vården ska upphöra när den inte längre behövs, och det är myndigheten som ska visa att den fortfarande behövs.
Och tänk på vad som skulle utvärderas. Om frågan var om föräldrarna påverkade symtomen, så kan man inte få svar på den genom att hålla föräldrarna borta. Att Elsa mådde bra utan dem säger ingenting om hur hon mår med dem. Det enda sättet att pröva det är kontakt under observation. Och det dröjde i månader.
“Elsa var redan tillbaka hos sin pappa. Stegvis återgång.” Ja, till slut. Men du har själv skrivit att pappan “i sig aldrig var en risk”. Han var samma pappa i juni 2025 som i våras. Varför kunde Elsa inte bo hos honom från början? Han bedömdes aldrig. Han blev ett steg i återgången först när han hade fått vänta i nästan ett år.
“Det var inte så akut att hon inte fick säga hej då.” Tack. Där är vi överens.
Det friserade intyget. “Om det nu var så det var. Det vet vi inte.” Igen. Det enda vi vet säkert är det du själv skrev: att läkaren har erkänt att han friserade intyget.
Vilket sakkunnigutlåtande? Inte Ensolution. Det är det externa sakkunnigutlåtandet i socialtjänstens hemtagningsutredning från 2026, som återges i Lex Sarah-rapporten. Det bedömde den aktuella risken som låg till försumbar.
Kolektomin. “Det hade varit vårdens beslut baserat på felaktig information.” Hade. Det skedde aldrig. Men om vården hade varit beredd att operera bort ett barns tjocktarm utan att kontrollera de uppgifter som beslutet byggde på, då hade det varit ett allvarligt fel av vården. Det är vården som ansvarar för de medicinska besluten, inte föräldrarna. Att säga det är inte att vara insiktslös. Det är så patientsäkerhetslagen fungerar.
Det Lex Sarah-rapporten kallar en återvändsgränd är att återföreningen i praktiken var villkorad av att en förälder tog avstånd från den andra, eller medgav något som aldrig hade fastställts.
Citat:
Totius, jag har läst JO-anmälan från Centrum för rättvisa, och den säger motsatsen till vad du påstår. Här är vad som faktiskt står, med punktnummer så att alla kan kontrollera:
Om grunden för LVU (p. 2.4.7): Förvaltningsrätten avfärdade påståendet om misshandel som grundlöst och konstaterade att mamman “agerat och agerar med Elsas bästa i åtanke”. LVU motiverades i stället med att hon “försvårade för sjukvården”. CfR återger det för att kritisera det, inte för att hålla med. Hela anmälan går ut på att domstolarna inte prövade om tvånget var nödvändigt.
Om ditt citat om samtycke (p. 4.2.2): Det är samma citat du hänvisade till tidigare. CfR anför det som exempel på bristen: “I avgörandet avseende tvångsomhändertagandet saknas helt resonemang i fråga om det var nödvändigt med tvångsvård, eller om vården kunde tillgodoses med mindre ingripande alternativ.”
Om att föräldrarna “valde strid” (p. 1.3.4): “Föräldrarna hade dessutom under hela processen förklarat sig öppna för frivilliga vård- eller stödinsatser.”
Om utredningshem (p. 4.1.1): Mindre ingripande åtgärder avfärdades “trots att föräldrarna efterfrågade det”. Socialtjänsten skrev själv att frivilliga insatser, som placering på utredningshem, var aktuella vid brister i omsorgen, men inte vid misshandel. När domstolen sedan avfärdade misshandeln och bytte grund till brister i omsorgen borde alltså, enligt socialtjänstens egen logik, utredningshemmet ha blivit aktuellt. Det prövades aldrig.
Om droppet (p. 2.5.1–2.6.2): Elsas behandlande läkare bekräftade att droppet bara motsvarade cirka 40 procent av hennes näringsintag, och att det “i såväl journalanteckningar som i orosanmälan felaktigt angetts” att hon fick i princip allt via dropp. Föräldrarna hade själva velat sänka droppet och öka den fasta födan, och det finns journalanteckningar som stöder det. Felet låg alltså hos vården.
Om pappan (p. 2.7.1): Kammarrätten ansåg att det saknades skäl att utreda pappans föräldraförmåga, eftersom han inte ansåg att mamman brustit i omsorgen. Där har vi din “probleminsikt”, Totius, i domstolens egna ord. Pappan utreddes inte för att han inte höll med.
Om orosanmälningarna (p. 2.2.3–2.2.6): Anmälan om misshandel kom från en läkare som aldrig hade träffat Elsa. De åtta behandlande läkarna, som faktiskt kände henne, gjorde inte gällande att det fanns något akut hot eller skyddsbehov. Deras oro gällde att mamman övertolkade Elsas signaler.
Så nej, CfR skriver inte att sjukvårdsbehovet avgjorde och att det var rätt. CfR skriver att domstolarna lät sjukvårdens bild avgöra, utan att pröva om tvånget var nödvändigt, och begär att JO kritiserar dem för det. Läs gärna själv. Den finns på Centrum för rättvisas hemsida.
https://centrumforrattvisa.se/fall/fallet-elsa/
Citat:
“LVU avgörs av det medicinska.” Nej, Doktorn. Där har du fel i sak, och det förklarar mycket av den här diskussionen.
LVU enligt 2 § handlar om brister i omsorgen, alltså om föräldrarnas omsorg skapar en påtaglig risk för barnet. Det är en social och rättslig bedömning, som görs av socialnämnden och prövas av förvaltningsrätten. Medicinska uppgifter är en del av underlaget, men de avgör inte frågan. Ett barn kan vara hur sjukt som helst utan att det finns grund för LVU, om föräldrarna inte brister i omsorgen.
Och om LVU verkligen avgjordes av det medicinska, då kunde ingen socialsekreterare, ingen nämnd och ingen förvaltningsrätt ha fattat beslutet. Ingen av dem har medicinsk kompetens. Det var för övrigt en socialtjänstutredning som avslutade vården, inte vården.
“Man var tvungen att utvärdera tills det fanns 0 procent sannolikhet att bättringen var tillfällig.” Noll procent risk finns inte för något barn. Med den måttstocken kan ett LVU pågå hur länge som helst. Lagen säger tvärtom: vården ska upphöra när den inte längre behövs, och det är myndigheten som ska visa att den fortfarande behövs.
Och tänk på vad som skulle utvärderas. Om frågan var om föräldrarna påverkade symtomen, så kan man inte få svar på den genom att hålla föräldrarna borta. Att Elsa mådde bra utan dem säger ingenting om hur hon mår med dem. Det enda sättet att pröva det är kontakt under observation. Och det dröjde i månader.
“Elsa var redan tillbaka hos sin pappa. Stegvis återgång.” Ja, till slut. Men du har själv skrivit att pappan “i sig aldrig var en risk”. Han var samma pappa i juni 2025 som i våras. Varför kunde Elsa inte bo hos honom från början? Han bedömdes aldrig. Han blev ett steg i återgången först när han hade fått vänta i nästan ett år.
“Det var inte så akut att hon inte fick säga hej då.” Tack. Där är vi överens.
Det friserade intyget. “Om det nu var så det var. Det vet vi inte.” Igen. Det enda vi vet säkert är det du själv skrev: att läkaren har erkänt att han friserade intyget.
Vilket sakkunnigutlåtande? Inte Ensolution. Det är det externa sakkunnigutlåtandet i socialtjänstens hemtagningsutredning från 2026, som återges i Lex Sarah-rapporten. Det bedömde den aktuella risken som låg till försumbar.
Kolektomin. “Det hade varit vårdens beslut baserat på felaktig information.” Hade. Det skedde aldrig. Men om vården hade varit beredd att operera bort ett barns tjocktarm utan att kontrollera de uppgifter som beslutet byggde på, då hade det varit ett allvarligt fel av vården. Det är vården som ansvarar för de medicinska besluten, inte föräldrarna. Att säga det är inte att vara insiktslös. Det är så patientsäkerhetslagen fungerar.
Det Lex Sarah-rapporten kallar en återvändsgränd är att återföreningen i praktiken var villkorad av att en förälder tog avstånd från den andra, eller medgav något som aldrig hade fastställts.
LVU enligt 2 § handlar om brister i omsorgen, alltså om föräldrarnas omsorg skapar en påtaglig risk för barnet. Det är en social och rättslig bedömning, som görs av socialnämnden och prövas av förvaltningsrätten. Medicinska uppgifter är en del av underlaget, men de avgör inte frågan. Ett barn kan vara hur sjukt som helst utan att det finns grund för LVU, om föräldrarna inte brister i omsorgen.
Och om LVU verkligen avgjordes av det medicinska, då kunde ingen socialsekreterare, ingen nämnd och ingen förvaltningsrätt ha fattat beslutet. Ingen av dem har medicinsk kompetens. Det var för övrigt en socialtjänstutredning som avslutade vården, inte vården.
“Man var tvungen att utvärdera tills det fanns 0 procent sannolikhet att bättringen var tillfällig.” Noll procent risk finns inte för något barn. Med den måttstocken kan ett LVU pågå hur länge som helst. Lagen säger tvärtom: vården ska upphöra när den inte längre behövs, och det är myndigheten som ska visa att den fortfarande behövs.
Och tänk på vad som skulle utvärderas. Om frågan var om föräldrarna påverkade symtomen, så kan man inte få svar på den genom att hålla föräldrarna borta. Att Elsa mådde bra utan dem säger ingenting om hur hon mår med dem. Det enda sättet att pröva det är kontakt under observation. Och det dröjde i månader.
“Elsa var redan tillbaka hos sin pappa. Stegvis återgång.” Ja, till slut. Men du har själv skrivit att pappan “i sig aldrig var en risk”. Han var samma pappa i juni 2025 som i våras. Varför kunde Elsa inte bo hos honom från början? Han bedömdes aldrig. Han blev ett steg i återgången först när han hade fått vänta i nästan ett år.
“Det var inte så akut att hon inte fick säga hej då.” Tack. Där är vi överens.
Det friserade intyget. “Om det nu var så det var. Det vet vi inte.” Igen. Det enda vi vet säkert är det du själv skrev: att läkaren har erkänt att han friserade intyget.
Vilket sakkunnigutlåtande? Inte Ensolution. Det är det externa sakkunnigutlåtandet i socialtjänstens hemtagningsutredning från 2026, som återges i Lex Sarah-rapporten. Det bedömde den aktuella risken som låg till försumbar.
Kolektomin. “Det hade varit vårdens beslut baserat på felaktig information.” Hade. Det skedde aldrig. Men om vården hade varit beredd att operera bort ett barns tjocktarm utan att kontrollera de uppgifter som beslutet byggde på, då hade det varit ett allvarligt fel av vården. Det är vården som ansvarar för de medicinska besluten, inte föräldrarna. Att säga det är inte att vara insiktslös. Det är så patientsäkerhetslagen fungerar.
Det Lex Sarah-rapporten kallar en återvändsgränd är att återföreningen i praktiken var villkorad av att en förälder tog avstånd från den andra, eller medgav något som aldrig hade fastställts.
Du hugger på två sekunder innan jag ens hinner korrigera mitt inlägg. Jag omformulerar. Det medicinska är grundläggande för beslutet om LVU utifrån misstanken om att mamman är en del av barnets symtombild även om MbP är förkastat. Förstår man inte det så förstår man inte fallet. Det är inte säkert att en ej medicinskt utbildad förstår innebörden i detta.
Därav så är vården nyckeln i det hela. Soc måste kunna lita på vårdens bedömning och gjorde detta. Precis som det ska vara.
Du fattar vad jag menar. Säg 1% då. Skit samma. Man har tvungen att säkra att bättringen var bestående.
Där har du fullständigt fel om mamman är en del av symtombilden. Vilket det fanns en klar misstanke. Man utredde i jourhem utan att förändra behandlingen gentemot det som förväntades att hon hade fått i hemmet.
Lägg ner om pappan nu. Du har fått förklaring och förstår fortfarande inte.
Var hittar du denna referens? Var det medicinsk kompetens i denna grupp och förkastade man orsaken till LVU utifrån denna?
Hela ditt inlägg genomsyras fortsatt av en oförståelse för den medicinska svårighet att utvärdera ett barn när VH inte samarbetar och riskerna med detta. Den genomsyras även av en oförståelse för nämndens beslut och resonemanget som förts. Har du inte den förståelsen så är det självklart att frågor som dina dyker upp.
Citat:
Du hugger på två sekunder innan jag ens hinner korrigera mitt inlägg. Jag omformulerar. Det medicinska är grundläggande för beslutet om LVU utifrån misstanken om att mamman är en del av barnets symtombild även om MbP är förkastat. Förstår man inte det så förstår man inte fallet. Det är inte säkert att en ej medicinskt utbildad förstår innebörden i detta.
Därav så är vården nyckeln i det hela. Soc måste kunna lita på vårdens bedömning och gjorde detta. Precis som det ska vara.
Du fattar vad jag menar. Säg 1% då. Skit samma. Man har tvungen att säkra att bättringen var bestående.
Där har du fullständigt fel om mamman är en del av symtombilden. Vilket det fanns en klar misstanke. Man utredde i jourhem utan att förändra behandlingen gentemot det som förväntades att hon hade fått i hemmet.
Lägg ner om pappan nu. Du har fått förklaring och förstår fortfarande inte.
Var hittar du denna referens? Var det medicinsk kompetens i denna grupp och förkastade man orsaken till LVU utifrån denna?
Hela ditt inlägg genomsyras fortsatt av en oförståelse för den medicinska svårighet att utvärdera ett barn när VH inte samarbetar och riskerna med detta. Den genomsyras även av en oförståelse för nämndens beslut och resonemanget som förts. Har du inte den förståelsen så är det självklart att frågor som dina dyker upp.
Därav så är vården nyckeln i det hela. Soc måste kunna lita på vårdens bedömning och gjorde detta. Precis som det ska vara.
Du fattar vad jag menar. Säg 1% då. Skit samma. Man har tvungen att säkra att bättringen var bestående.
Där har du fullständigt fel om mamman är en del av symtombilden. Vilket det fanns en klar misstanke. Man utredde i jourhem utan att förändra behandlingen gentemot det som förväntades att hon hade fått i hemmet.
Lägg ner om pappan nu. Du har fått förklaring och förstår fortfarande inte.
Var hittar du denna referens? Var det medicinsk kompetens i denna grupp och förkastade man orsaken till LVU utifrån denna?
Hela ditt inlägg genomsyras fortsatt av en oförståelse för den medicinska svårighet att utvärdera ett barn när VH inte samarbetar och riskerna med detta. Den genomsyras även av en oförståelse för nämndens beslut och resonemanget som förts. Har du inte den förståelsen så är det självklart att frågor som dina dyker upp.
Doktorn, du säger att jag ska lägga ner frågan om pappan eftersom jag har fått en förklaring. Men den förklaring du gav, att han “inte bedömdes kunna hålla mammans inflytande borta”, finns inte i domarna. Det här är vad domstolarna faktiskt skrev, enligt JO-anmälan från Centrum för rättvisa:
• Förvaltningsrätten ansåg att bristerna i omsorgen även omfattade pappan, “eftersom han står bakom Victoria” (p. 2.4.7).
• Kammarrätten ansåg att det saknades skäl att utreda pappans föräldraförmåga, “eftersom han inte ansåg att Victoria brustit i omsorgen” (p. 2.7.1).
Det är hela skälet. Inte en bedömning av hans förmåga att skydda Elsa, utan att han inte höll med. Och vad var det han inte höll med om? Att Victoria misshandlade Elsa genom sjukvårdsinsatser. Samma förvaltningsrätt slog fast att det påståendet var grundlöst, och att Victoria “agerat och agerar med Elsas bästa i åtanke”. Pappan hade alltså rätt i den centrala frågan, och straffades för det genom att inte ens bli utredd.
Det är ingen förklaring. Det är probleminsikt-cirkeln, nedskriven i en dom.
“Soc måste kunna lita på vården, och gjorde det.” Vilken vård? Anmälan om misshandel kom från en läkare i barnskyddsteamet som aldrig hade träffat Elsa. De åtta behandlande läkarna, som kände henne, gjorde inte gällande att det fanns ett akut hot eller ett skyddsbehov (p. 2.2.3–2.2.6). Socialtjänsten litade på den läkare som visste minst.
“Man utredde i jourhem utan att förändra behandlingen jämfört med vad hon förväntades få hemma.” Det som “förväntades” byggde på att droppet täckte hela näringsbehovet. Elsas behandlande läkare har bekräftat att det bara motsvarade cirka 40 procent, och att det felaktigt angetts i både journalen och orosanmälan (p. 2.6.2). I jourhemmet började Elsa äta vanlig mat, och droppet trappades ner. Och vet du vad föräldrarna hade velat? Att sänka droppet och öka den fasta födan, vilket det enligt JO-anmälan finns journalanteckningar som stöder (p. 2.5.1). Jourhemmet gjorde alltså det föräldrarna hade bett om.
“Vårdnadshavarna samarbetar inte.” Enligt JO-anmälan förklarade sig föräldrarna under hela processen öppna för frivilliga insatser, och de efterfrågade mindre ingripande alternativ, som utredningshem (p. 1.3.4 och 4.1.1).
“Säg 1 procent då.” Det spelar ingen roll om det är 0 eller 1 procent. Att Elsa mådde bra utan föräldrarna kan aldrig visa hur hon mår med dem. Det kan bara prövas genom kontakt.
“En person utan medicinsk utbildning förstår kanske inte.” Det gäller också nämnden, förvaltningsrätten och kammarrätten. Ingen av dem hade medicinsk utbildning. Ändå var det de som beslutade.
Sakkunnigutlåtandet. Det beskrivs i Lex Sarah-rapporten, som en del av socialtjänstens hemtagningsutredning 2026. Det gjordes enbart på journaler, med reservation för att materialet var ofullständigt. Slutsatsen var att BGFS “kan ha förelegat”, men att den aktuella risken var låg till försumbar. Det förkastade alltså inte orsaken till LVU helt. Det konstaterade att risken inte längre fanns.
Citat:
De var grundlösa anklagelser om medicinsk misshandel och de drev den ända in i det sista. Kurt har rätt, hade vårdenheter bestämma hade Elsa aldrig kommit hem.
Citat:
Precis. Annars är alla personliga assistenter grundlurade. De står längst ner i näringskedjan i vården, har lägst lön och noll att säga till om, de får bara utföra det läkare och biståndshandläggare bestämt.
Om de plötsligt ska anses som de ansvariga ska de ha läkarlöner och ett officiellt erkännande för att de får bestämma hur vården ska se ut.
Citat:
Ja, misshandelsanklagelsen drevs ända till april i år. Helt sjukt. I mitten av maj var Elsa hemma igen. Lägger man ihop ett och ett förstår man vad som pågick bakom kulisserna.
Så nej, man behöver inte hela journalen för att förstå det här. Det räcker att läsa det som redan finns i myndigheternas och domstolarnas egna handlingar:
• I juli 2025 slog förvaltningsrätten fast att påståendet om misshandel var grundlöst, och att Victoria “agerat och agerar med Elsas bästa i åtanke”.
• Ändå sa nämndens tillförordnade ordförande, enligt Lex Sarah-rapporten, så sent som i april 2026 att mamman var psykiskt sjuk, och att det gick för fort att avsluta vården.
• Elsas behandlande läkare har bekräftat att droppet bara täckte cirka 40 procent av näringsbehovet, och att det felaktigt angetts i både journalen och orosanmälan att det täckte i princip allt.
• Föräldrarna hade själva velat sänka droppet och öka den fasta födan. I jourhemmet gjordes just det, och Elsa blev bättre.
• Pappan utreddes aldrig, med motiveringen att han inte höll med om att mamman brustit i omsorgen.
• Samtycke och mildare alternativ, som utredningshem, prövades aldrig, trots att föräldrarna efterfrågade det.
Inget av det här är spekulation, och inget av det kräver journalen. Det står svart på vitt i domar, i Lex Sarah-rapporten, i den externa granskningen och i JO-anmälan.
Citat:
Precis. Annars är alla personliga assistenter grundlurade. De står längst ner i näringskedjan i vården, har lägst lön och noll att säga till om, de får bara utföra det läkare och biståndshandläggare bestämt.
Om de plötsligt ska anses som de ansvariga ska de ha läkarlöner och ett officiellt erkännande för att de får bestämma hur vården ska se ut.
Om de plötsligt ska anses som de ansvariga ska de ha läkarlöner och ett officiellt erkännande för att de får bestämma hur vården ska se ut.
Ingen har påstått att personliga assistenter ska ordinera behandling eller överta läkarnas ansvar.
Men om man arbetar heltid med ett svårt sjukt barn som har stomi, näringsdropp och omfattande hjälpbehov är det väl självklart att observationer kring barnets mående är viktiga?
Vad äter barnet, hur mycket, hur fungerar olika livsmedel och vilka symtom uppstår? Sådana uppgifter kan vara helt avgörande för att vården ska kunna bedöma barnets behov och följa upp behandlingen.
Att assistenter inte har medicinskt behandlingsansvar betyder knappast att de saknar ansvar att uppmärksamma och föra vidare relevant information.
Och när två av assistenterna dessutom är barnets föräldrar, som under flera år uppger sig ha sett allvarliga brister i vården, är det väl högst rimligt att fråga vad som faktiskt dokumenterades och rapporterades under den tiden?
Det krävs ingen läkarlön för att förstå den skillnaden.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera