Citat:
Ursprungligen postat av
trustmeiamadoctor
Mitt ärliga svar är ja, absolut. När vården väl har observerat en ihållande bättring så kunde absolut LVU avslutats. Den omprövas varje halvår och det är svårt att sätta en återföreningsplan innan man har utrett det fullt ut. Möjligheten finns att den mediala uppmärksamheten snabbade på detta beslut men det finns inget tvivel hos mig att hon inte skulle ha placerats hos släkt eller pappa inom en rimlig framtid oavsett.
Sen vill jag även kritisera dig för att du upplever att jag uttrycker mig spekulativt. Detta måste man göra utifrån att vi inte har all information. Det vore klädsamt om fler här gjorde detta istället för att basunera ut sin egen tro som en sanning, däribland du.
Det jag motsätter mig till var hur det akuta omhändertagandet sköttes. Men snabbt LVU utan förvarning ter sig dock rimligt utifrån vårdens oro och situationen som var.
Jag tror inte riktigt du själv förstår problemet med dokumentationen. LE har erkänt att han friserat intyget. Detta var isåfall VH högst medvetna om. Om informationen i detta intyg gör att Wilma får fel information och VH vet om detta så är det en del av deras ansvar att korrigera detta missförstånd. Återigen, vi vet inte vilken enhet som gav Wilma info. Vi vet heller inte hur orosanmälan var utformad. Står det TPN istället för PN och detta är allt så är det en storm i ett vattenglas.
Hade föräldrar agerat fullt ut utifrån vårdens information så hade de rapporterat matintag och ett eventuellt misstag hade då kunnat åtgärdas. Så man har oavsett åsidosatt grundläggande ansvar som VH och absolut som assistent oavsett. Eventuella dokumentationsmissar av vården, oavsett om vad VH visste, kan inte rättfärdiga detta.
Enligt domen så var hon redan på bättringsvägen vid omförhandlingen, droppet var då kvar men under minskning. Så en del av tidsförloppet har vi. Likväl som att jag inte kan försvara min sak utan journalen, likväl kan du inte förklara din sak utifrån avsaknad av denna
Alltså är vi i ett låst läge där vi har vårdens utsaga på ett hörn med all sin medicinska kunskap gentemot en socialsekreterares uttalande, utan sin medicinska kunskap. Det är inte svårt att se vad som väger tyngst.
Återigen förstår du inte risken med medikalisering. En förälder beskriver ett symtom hos ett sjukt barn som vården inte får ihop. Föräldern blir mer och mer påträngande. Vården vill hjälpa. Vården går med på åtgärd. Speciellt hög risk när man byter enhet
En kolektomi, oberoende av om vården gjorde denna i välmening, hade utsatt henne för en akut risk vid operationen och lett till permanent funktionsnedsättning. Ett katastrofalt scenario.
Socialtjänstemän kan inte göra en medicinsk bedömning. Inget nytt medicinskt har framkommit. Bara åsikter i efterhand.
Angående polisutredning och att LE inte uttryckte att VH hade simulerat symtom förkastar inte allvarlig medikalisering och via detta ökade vårdåtgärder. När ska du börja lära dig att skilja på uppsåtlig och oavsiktlig skada? Mord eller dråp? Båda är lika allvarliga för den som drabbas. (Obs! Ignorera om du inte förstår liknelsen. Gå inte igång på att jag anklagar någon för något. Det är bara ett belysande exempel.)
Det är ju just det du gör. Du påstår att hon utsättes för detta omotiverat.
Om du erkänner att det mycket väl kan vara motiverat, vilket jag är tydlig med att jag inte VET, så kommer jag inte argumenta lika hårt.
Doktorn, ditt “ja, absolut” bygger på att systemet fungerade som det ska. Men titta på vad som faktiskt saknades:
1. Det fanns ingen plan för återförening. Du skriver att det är svårt att göra en sådan plan innan man har utrett allt fullt ut. Men föräldrarna utreddes aldrig fullt ut. Det saknades en utredningsplan, vilket ledningen själv har bekräftat, och det saknades en föräldraförmågebedömning. Mamman bedömdes bara utifrån hypotesen om felaktig symtomrapportering, och pappan bedömdes inte alls. Ingen plan, eftersom ingen utredning. Ingen utredning, och därför ingen väg hem. Det är en återvändsgränd, och det är just det ordet Lex Sarah-rapporten använder.
2. Omprövningarna var formella, inte verkliga. Enligt domen var Elsa redan på bättringsvägen vid omförhandlingen, skriver du. Droppet var borta i början av september 2025. Ändå fortsatte vården enligt LVU till maj 2026, med samma umgängesbegränsningar. Det är åtta månader efter att bättringen var tydlig. Om LVU “absolut kunde ha avslutats” när vården såg en ihållande bättring, varför gjordes det inte?
3. Hemflytten fick drivas igenom mot motstånd. Enligt Lex Sarah-rapporten höll nämndens tillförordnade ordförande i april 2026 ett möte med handläggarna, mitt i utredningen om att avsluta vården. Där sa hon, enligt deltagarna, att mamman var psykiskt sjuk och att det gick för fort att avsluta vården. Elsa kom hem för att socialtjänstens handläggare till slut gick emot det trycket, inte för att systemet fungerade.
Och så ditt inlägg:
“LE har erkänt att han friserat intyget.” Läs det du själv skriver. En läkare har friserat ett intyg. Det var det intyget som gav Wilma fel information. Och ändå är det föräldrarna och assistenten som har “åsidosatt grundläggande ansvar”? Det är läkaren som skriver under ett intyg, och det är läkaren som ansvarar för att det är korrekt. Ett friserat intyg från vården kallar du “en storm i ett vattenglas”. Föräldrarnas rapportering kallar du en “uppenbar brist i omvårdnaden”. Ser du skillnaden i hur du väger?
“Snabbt LVU utan förvarning ter sig rimligt.” För ett dygn sedan skrev du: “Så akut var det säkerligen inte.” Vilket gäller?
“Vårdens utsaga mot en socialsekreterares.” Nej. Det är också överläkaren som ledde orosanmälan, som sa att det inte handlade om medveten vanvård. Det är barnkirurgen, vars uppgifter aldrig vägdes in. Det är den externa sakkunnige som bedömde risken som låg till försumbar. Och “vårdens utsaga” kommer, enligt dig själv, från en läkare som har friserat ett intyg.
“Inget nytt medicinskt har framkommit.” Sakkunnigutlåtandet från 2026 är en medicinsk bedömning, och det är nytt sedan domarna.
Kolektomin. “Hade utsatt henne för risk.” Hade. Den utfördes aldrig. Och om vården hade gått med på en sådan operation hade det varit vårdens beslut, med vårdens ansvar.
Uppsåt eller inte. Jag förstår skillnaden. Men om det var oavsiktligt, då är svaret stöd och information till föräldrarna, inte nästan ett år av isolering. Lagen kräver att ingreppet står i proportion till risken.
Till slut, ditt erbjudande. Ja, jag medger att ingen av oss vet allt om det medicinska. Men frågan om LVU var motiverat avgörs inte av vad som “mycket väl kan vara” så. Den avgörs av om myndigheterna visade en påtaglig risk, utredde föräldrarna, prövade mildare alternativ och planerade för återförening. Att det inte gjordes är inte spekulation. Det står i två oberoende granskningar.
