Citat:
Du väljer hela tiden en väg in i problemställningen som inte stämmer med min modell och svarar därmed inte på mina frågeställningar.
Jag hänvisar till debatten i boken efter att ha läst den i somras, av skälet att i den reds svar ut på frågor jag ställt här en längre tid inklusive den mest relevanta av dem. I debatten mellan två kontrahenter som båda avvisar ultimat metafysiskt ansvar avhandlas om och i sådana fall hur straff, belägenheter och annat ändå faktiskt kan förtjänas. Jag fäster mig givetvis vid att det i den framkommer att Dennett motiverar ett sådant system instrumentellt och utilitaristiskt av skälet att den uppfattningen är ekvivalent med min strikt ickekompatibilistiska syn. Det reser i sin tur frågan vilket kompatibilismens innehåll är, om den inte innebär att tillvaron är kompatibel med ett ansvar annat än ett utilitaristiskt sådant.
Jag har till skillnad från dig problem med att straff skulle utmätas strikt instrumentellt, även om ingen kan förtjäna ett sådant. Utan det skall ske i enlighet med strikta principer och i relation till en syn på den tilltalade som just ansvarig. Det jag är så rörande överens med Dennett om är att hela detta system inte kan inte motiveras på något annat vis än utifrån nytta. Eftersom ingen någonsin, enligt mig, kan förtjäna exempelvis ett straff (vad Dennett menar är svårt att begripa, eftersom han antar oförenliga ståndpunkter - straff kan faktiskt förtjänas inom ett instrumentellt motiverat system).
Du går nu med på att straff inte kan förtjänas. Men menar samtidigt att vi ändå, i faktisk mening, är "ansvariga" i kraft av vår fria vilja. Hur kan (viljefria) handlingar rendera ansvar som det inte kan förtjänas straff för? Vilket är den fria viljans och det på den följande faktiska ansvarets materiella innehåll?
Vad innebär det att "förtjänsten är reell"?
Jag påstår att det faktiska ansvaret alltid är exakt noll och hur noll skulle kunna graderas på något "rimligt" vis vet jag inte. Men givetvis är det så, att om det vis på vilket systemet råkar vara sammansatt och kalibrerat hade kunnat bygga ansvar så hade faktiskt ansvar realiserats i grad. Och det kommer oavsett den saken i grad i det av strikt nytta motiverade sociala ansvarssystem som vi i praktiken faktiskt lever i och som jag förespråkar.
Jag argumenterar inte emot att evolution av kognitiva kompetenser är faktiska. Utan mot att dessa skulle innebära fri vilja och möjlighet till ansvar annat än instrumentellt sådant eller möjlighet till att faktiskt kunna förtjäna exempelvis klander.
I slutet av inlägget verkar det argumenteras mot negativ utilitarism, det vill säga mot uppfattningen att det enda som har ultimat värde är lidande och som bör minimeras. Vilken jag hejdlöst avvisar. Ja, det framstår som en torftig och meningslös tillvaro att hänge sig åt att minimera sitt lidande. Lyckligtvis så bör lidande avvägas mot positiva upplevelser vilket innebär att lidande eller risk för lidande kan "köpa" välbehag i framtiden. Lidande torde ofta, rentav, vara en förutsättning för större välbehag på lång sikt.
Jag menar för övrigt att människan, omedvetet, har avlat och domesticerat sig själv på samma sätt som hon gjort med hunden (som för övrigt också domesticerat sig själv, avel är en senare fråga). Kulturell och biologisk utveckling samevolverar. Det är dock ingen poäng i detta sammanhang.
Jag har till skillnad från dig problem med att straff skulle utmätas strikt instrumentellt, även om ingen kan förtjäna ett sådant. Utan det skall ske i enlighet med strikta principer och i relation till en syn på den tilltalade som just ansvarig. Det jag är så rörande överens med Dennett om är att hela detta system inte kan inte motiveras på något annat vis än utifrån nytta. Eftersom ingen någonsin, enligt mig, kan förtjäna exempelvis ett straff (vad Dennett menar är svårt att begripa, eftersom han antar oförenliga ståndpunkter - straff kan faktiskt förtjänas inom ett instrumentellt motiverat system).
Du går nu med på att straff inte kan förtjänas. Men menar samtidigt att vi ändå, i faktisk mening, är "ansvariga" i kraft av vår fria vilja. Hur kan (viljefria) handlingar rendera ansvar som det inte kan förtjänas straff för? Vilket är den fria viljans och det på den följande faktiska ansvarets materiella innehåll?
Vad innebär det att "förtjänsten är reell"?
Jag påstår att det faktiska ansvaret alltid är exakt noll och hur noll skulle kunna graderas på något "rimligt" vis vet jag inte. Men givetvis är det så, att om det vis på vilket systemet råkar vara sammansatt och kalibrerat hade kunnat bygga ansvar så hade faktiskt ansvar realiserats i grad. Och det kommer oavsett den saken i grad i det av strikt nytta motiverade sociala ansvarssystem som vi i praktiken faktiskt lever i och som jag förespråkar.
Jag argumenterar inte emot att evolution av kognitiva kompetenser är faktiska. Utan mot att dessa skulle innebära fri vilja och möjlighet till ansvar annat än instrumentellt sådant eller möjlighet till att faktiskt kunna förtjäna exempelvis klander.
I slutet av inlägget verkar det argumenteras mot negativ utilitarism, det vill säga mot uppfattningen att det enda som har ultimat värde är lidande och som bör minimeras. Vilken jag hejdlöst avvisar. Ja, det framstår som en torftig och meningslös tillvaro att hänge sig åt att minimera sitt lidande. Lyckligtvis så bör lidande avvägas mot positiva upplevelser vilket innebär att lidande eller risk för lidande kan "köpa" välbehag i framtiden. Lidande torde ofta, rentav, vara en förutsättning för större välbehag på lång sikt.
Jag menar för övrigt att människan, omedvetet, har avlat och domesticerat sig själv på samma sätt som hon gjort med hunden (som för övrigt också domesticerat sig själv, avel är en senare fråga). Kulturell och biologisk utveckling samevolverar. Det är dock ingen poäng i detta sammanhang.
Jag argumenterar för att vi har fri vilja, punkt. Det är poängen, ansvar följer med och även förtjänst av klander samt i förläggningen straff.
Jag utmanar din och bland andra Carusos utgångspunkter och visar att det finns ett sammanhängande, naturalistiskt alternativ som bättre tar människans faktiska förmågor och livsvillkor på allvar. Jag ifrågasätter att din definition av fri vilja och ansvar är den mest fruktbara utgångspunkten för att förstå människan.
Har ni valt en modell som hjälper oss att förstå verkligheten, eller har ni börjat behandla modellens definitioner som om de uttömde verkligheten?
Följande är ryggraden i min ståndpunkt:
Fri vilja: En naturlig förmåga att reflektera, värdera skäl och påverka sina handlingar, förenlig med determinism, en framåtblickande förmåga.
Människan som process: Vi formas av arv, erfarenheter och tidigare val, men är samtidigt aktiva deltagare i vår fortsatta utveckling.
Graderad förmåga: Fri vilja och ansvar varierar med individens kognitiva förmågor, mognad, självkontroll och omständigheter.
Moraliskt ansvar: Vi kan hållas ansvariga för våra handlingar utan att vara våra egna yttersta orsaker. Ansvar innebär att erkänna människan som en handlande och ansvarig agent.
Ansvar och konsekvenser: Ansvar, klander och straff är skilda frågor. Konsekvenser kan vara både bakåtblickande och framåtblickande, men straff är inte en förutsättning för fri vilja.
Mänsklig värdighet och agens: Respekt för individen innebär att erkänna hennes förmåga att reflektera, fatta beslut och påverka sitt liv. Att förstå människans begränsningar och bakgrund bör inte innebära att hennes agens och ansvar fråntas henne.
Mening och sammanhang: Människan behöver mening, värderingar och sammanhang för att förstå sig själv, orientera sig i tillvaron och fungera som en handlande individ.
Kritik av skeptikerna: Definitioner som kräver yttersta självskapande riskerar att definiera bort fri vilja och ansvar i stället för att undersöka människans faktiska förmågor.
Filosofisk utgångspunkt: Teorier om fri vilja och ansvar bör utgå från människan som biologisk, historiskt formad och meningssökande varelse, och undersöka hennes verkliga handlingsförmåga snarare än att utgå från abstrakta och ouppnåeliga krav
