Citat:
Ursprungligen postat av
Roerlig
Den Caruso du av någon anledning tjatar om och Dennett spelar på samma planhalva och är alldeles överens om att det inte finns någon "basic desert".
Skiljelinjen går vid om ett faktiskt ansvar eller en möjlighet att faktiskt kunna förtjäna exempelvis straff eller beröm är möjligt inom ett sådant system eller inte. Ja, säger Dennett eftersom han är kompatibilist och kompatibilism innebär just att fri vilja (och därmed faktiskt ansvar för handlingar) är kompatibel med nämnda system.
Då inställer sig frågan hur det går till att faktiskt förtjäna straff eller klander, oavsett konsekvenser, när det inte finns någon "basic desert".
Dennett har svarat (Just Deserts s. 126-127):
"I have often inveighed against doing philosophy by ism-mongering [...] since it invites rathering that hides the nuances and misses the possibility that there is an element of truth in several or even all the alternatives. But sometimes labels help locate a position in logical space. My view here is, I suppose, a contractualist variation on rule utilitarianism - so it is consequentialist through and through (and hence not retributivist at all) but it is entirely backward looking when it comes to settling who deserves what.
[...]
So the system of punishment is justified by consequentionalist reasons - it allows those who love the game to play or watch ice hockey. Similarily, the laws of a well-ordered society allow all its members to live relatively safe and secure lives, trusting their fellow citizens and making long-term plans. Key elements of these systems are the concepts of moral agency and just deserts."
Det vill säga, det går inte enligt honom. Ansvar för handlingar, det vill säga straff, kan endast motiveras med nytta och inte av att någon faktiskt förtjänar det. Samma sak gäller moralisk agens och det att kunna förtjäna belöning, straff osv ("moral agency and just deserts"), vilket är inget annat än verktyg eller koncept inom det system som motiveras av nytta och endast av nytta, enligt Dennett. Konsekvensen av detta blir att bortom detta utilitaristiskt motiverade system är ansvaret noll.
Jag är till punkt och pricka överens med Dennett, vilket du inte är som menar att det mänskliga systemet faktiskt kan förtjäna sådant som klander och beröm för hur det råkar vara sammansatt bortom konsekvenser samt att ansvaret inte är endast instrumentellt. Hur det motiveras är fortsatt oklart. De mänskliga kapaciteter som hänvisas till är nog alla överens om, frågan är hur de realiserar det ansvar annat än ett instrumentellt sådant som du förfäktar.
Den andra frågan är vad som blir kvar av Dennetts kompatibilism när det enligt honom själv inte finns något annat ansvar än som praktiskt verktyg inom ett system som motiveras utilitaristiskt. Vad är det den icke-magiska tillvaron skall vara kompatibel med enligt denna kompatibilism? Med utilitarism?
Som sagt, jag håller säkert med om det mesta du anför gällande vad som bygger ansvar, men det som byggs är alltså ett instrumentellt sådant inom ett nyttigt system. Det är givetvis så att inom detta system så är förmågor likt att ha visst begrepp om handlingars konsekvenser avgörande för hur ansvaret i praktiken ser ut och fördelas. Men det kan inte bygga något ansvar bortom vad som ytterst kan motiveras av nytta.
Som jag ser det är enda möjligheten att komma runt detta på, att helt enkelt anta ståndpunkten att för att kalla något för "fri vilja" krävs inte av detta något att det kan realisera ett ansvar annat ett instrumentellt sådant. Det blir en homeopatiskt tunn och meningslös fri vilja, men den håller åtminstone ihop logiskt.
Nej, jag tjatar inte om Caruso, det är du som fastnat i debatten mellan honom och Dennett, vilket resulterade i boken ”basic desert”. Vissa av dina argument är dessutom ordagrant vad Caruso säger.
Jag argumenterar för fri vilja, något Dennet skriver om i ”freedom evolves”.
I Freedom Evolves (2003) förklarar Dennett att evolutionen har utrustat människor med förmågan att förutse konsekvenser och därmed undvika oönskade utfall.
En moralisk agent är någon som är känslig för skäl (reason-responsive). Om du kan förstå att en handling skadar andra, och du kan ändra ditt beteende baserat på den insikten, då ingår du i gruppen av ansvariga individer.
Om vi slutar hålla människor ansvariga (och bara ser dem som trasiga maskiner som ska repareras), tar vi samtidigt ifrån dem deras värdighet och autonomi. Det framåtblickande ansvaret skyddar alltså vår mänskliga frihet och förmåga att ingå moraliska avtal.
”The question is not whether your actions are determined by your past; the question is not even whether they are predictable. The question is whether your actions can be altered by your expectations of the future.”
Fri vilja är framåtblickande: Dennett vänder på hela debatten. I stället för att titta bakåt och fråga "Hade molekylerna i min hjärna kunnat röra sig annorlunda?", frågar han. framåt: "Kan den här personen ta emot information, förutse konsekvenser och justera sina val?
När det gäller straff så säger Dennet i boken du väljer som främsta källa till din kritik:
"Jag ser dig som en vuxen människa som kan förstå regler och ta konsekvenserna av dina handlingar."
Dennett använder ofta idén om spelregler. Om du frivilligt spelar fotboll och tar bollen med handen, så förtjänar du ett gult kort. Det är ingen kosmisk, gudomlig synd, men kortet är fullständigt berättigat och välförtjänt baserat på de regler du har accepterat för att få spela.
På samma sätt fungerar samhället. Om du är en vuxen, mentalt frisk människa som åtnjuter samhällets friheter, har du skrivit på ett socialt kontrakt. När du bryter mot det, förtjänar du klander på precis samma legitima sätt.
”klubben” för moraliska agenter (The Moral Agents Club), kallar han det för ibland.
Så jag håller med dig om att vi inte uppfyller kraven för basic desert, men vi har fri vilja.
Om ansvar bara är instrumentellt, klandrar vi inte en person för att de faktiskt har gjort fel, utan för att klandret råkar vara ett effektivt sätt att ändra deras framtida beteende.
Dennett menar att vi inte klandrar dig för att det är praktiskt att klandra dig just nu. Vi klandrar dig för att du är en autonom medlem i klubben som visste vad som gällde och som faktiskt gjorde fel. Det framåtblickande målet (samhällsnyttan) uppnås genom att vi behandlar klandret som något genuint välförtjänt i stunden.
Skillnaden mellan att betrakta ansvar som enbart instrumentalt är att vi inte betraktar människor som trasiga maskiner med behov av rekalibration utan som individer med agens som förtjänar respekt.
Exemplen är många men om man enbart betraktar nyttoeffekten kan man ju börja låsa in människor innan de begår brott.
Tänk om vi får en tillräckligt noggrann modell för att förutse deras handlingar. Låt säga vi kan förutse handlingar med 90% noggrannhet och att alla brott i samhället hindras med metoden.
Nyttan är odiskutabel och då ingen förtjänar klander eftersom alla handlingar sker pga. tur/ otur så blir ju antalet fångar i fängelse som förtjänar sitt straff 0% oavsett om de faktiskt begått en kriminell handling eller om de ens skulle begå dessa.
Tankesättet att vi är maskiner som kan kalibreras om är ju inget som saknar historiska exempel inte minst i Carusos kommunistiska utopi.
Som jag alltid skriver, din filosofi är i huvudsak värdelös men tyvärr kan den även vara direkt farlig…
