Visst är det omoraliskt att skaffa barn ?

För det första används fortsatt utilitaristiska argument mot utilitarism, det vill säga utilitarismen påstås leda till dåliga konsekvenser (nihilism i detta fall). En pragmatisk paradox.

Det innebär vidare fundamental icke-utilitarism att praktisera den på sådant vis att konsekvenserna blir oönskade. Jag tror inte att det vore nyttigt alls att individer nyttokalkylerade med sina liv. Utilitarismens praktiska implikationer handlar snarare om att ta intryck av hur samhällen och system kan organiseras för att befrämja goda, välbehagliga och tillfredsställda liv. Eller för att göra intresseavvägningar, var gör en tillgänglig resurs störst nytta.

Ja, visst vore det bättre om ett liv som är sammantaget negativt för den som lever det, och som inte uppvägs av något, inte blivit fallet från första början. Men det utilitaristiska svaret är knappast att avsluta mänskliga sådana liv, utan det är istället att försöka att förbättra tillståndet. Och ju sämre tillstånd, desto mer nytta gör varje sådan insats och som således inte bör sparas på.

Det verkar för övrigt som att nihilism missförstås. Om någon kommer fram till att livet främst är negativt och därmed oönskat, för individen själv eller i allmänhet, så innebär inte den uppfattningen nihilism. Enligt nihilismen spelar saken ingen som helst roll.


Instrumentellt ansvar handlar, enligt mig, inte om manipulationer eller verktyg i det partikulära fallet. Utan om hur hela det sociala och samhälleliga systemet med ansvar, straff o.s.v. kan motiveras. Vilket jag påpekat ett antal gånger.

De två alternativ jag känner till är metafysiska idéer om absolut ansvar respektive hållningen att sådant inte finns, utan att ansvar blir en fråga om nytta. Dessutom finns en idé om att faktiskt, icke-instrumentellt, ansvar är förenligt med naturalistisk syn på tillvaron vilket kallas kompatiblism.

Du kan avsluta tjatet om "basic desert", eftersom frågan är hur kompatiblism bygger detta faktiska, naturalistiska, icke-instrumentella ansvar. Det vill säga, hur byggs naturalistiskt möjligheten att faktiskt förtjäna ett straff, klander, beröm eller en belägenhet och det oavsett om det leder till något gott eller inte? Hur byggs denna bakåtblickande syn på ansvar?

Denna fråga är inte besvarad i och med att du berättar att det är så och informerar om att Dennett beskriver det "utmärkt".

Vilket han inte gjorde. Det som återstod var just den gäckande frågan hur något kan förtjänas oavsett konsekvenser. Till slut fann jag hans svar, som måste letas långt ner under alla ovanpåliggande lager av resonemang - systemet med ömsesidig ansvarighet, kontrakt och bakåtblickande motiveras ytterst, enligt honom, instrumentellt och utilitaristiskt.

Det reser två frågor.

Dels, vad återstår av kompatibilismens innehåll när något annat ansvar än ett, ytterst, instrumentellt sådant inte är kompatibelt med en naturalistisk syn på tillvaron?

Dels, eftersom du till skillnad från Dennett påstår att det finns ett ansvar som är


så bör det preciseras hur det kan vara fallet utan magi. Det vill säga hur systemet i fundamental mening kan ansvara och förtjäna straff för sin sammansättning och konfiguration oavsett konsekvenser.

Det är du som ständigt återkommer till Dennetts bok om Basic Desert (Som återfinns i titeln) där han argumenterar om din frågeställning. Det tog mig ett tag att inse att du alltid hänvisar till debatten med Caruso, själv hade jag endast läst Dennetts mer kända och betydande verk om fri vilja.

Möjligen utryckte jag mig något oprecist. Fri vilja är en verklig och en reell egenskap ej enbart instrumentalt det är poängen med Dennets arbete och med min åsikt.

Jag har inga problem med att straff är instrumentala tvärt om faktiskt. men det ändrar inte det faktum att vår kognitiva förmåga renderar oss fri vilja och ansvar.

Vi är inte ursunget till oss själva, men vi är kontrollanten av oss själva. Eftersom kontroll är något som biologiska varelser har mer eller mindre av, är det moraliska ansvaret i högsta grad verkligt, men det existerar på en glidande skala beroende på individens kognitiva förmåga.

Straffet är instrumentellt, men förtjänsten är reell.

Det är en mer humanistisk hållning än:” Du förtjänar inte detta straff, du är bara en trasig biologisk maskin som vi måste programmera om eller sätta i karantän"

Man kan kalla vad man vill men när man reducerar människan till ett system med konfigurationer skapar man en tom och kall modell av oss människor.

Vi drivs av mening, tillhörighet och berättelser. Detta gäller även om dessa är skapade av oss själva. För oss människor är kulturen och de gemensamma myterna lika verkliga och livsnödvändiga som det biologiska ekosystemet är för en planta.

Du har aldrig visat det rimliga i att ett barn har samma ansvar som en vuxen trots olika kognitiva förmågor. Ansvar inte är en binär strömbrytare (på/av), utan en gradvis kognitiv kompetens.

Ett annat exempel är hur vår sociala förmåga utvecklats. Jämför med en hund.
Hunden har via extern påverkan (avel) utvecklats till att fylla sin roll och fungera socialt med oss människor.

Vi behövde inte vänta på att bli genetiskt avlade för att kunna samarbeta i stora städer. Istället utvecklade vi språket, förmågan att förstå andras avsikter (the intentional stance) och system för ömsesidigt utbyte.
Dennet beskrev det som kulturell evolution via memetisk överföring.

Skepticism missar den evolutionära poängen. Mänskligt moraliskt ansvar är ett biologiskt och kulturellt faktum – en mekanism vi har utvecklat för att kunna existera som hyper-sociala varelser utan att behöva bli externa slavar under biologisk avel. Dennett visar att denna förmåga till självreglering och rationalitet är precis vad som gör vår fria vilja och vårt ansvar både verkligt och meningsfullt, även i en deterministisk värld.

Vidare leder din filosofi lätt till risken för ett existentiellt och andligt förfall genom riskminimering. Genom att reducera moral och livskvalitet till en kalkyl av plus och minus i lidande, missar du en fundamental mänsklig sanning: Att växa som människa kräver ofta att vi frivilligt kliver in i situationer som riskerar att göra ont.

Att undvika smärta är inte samma sak som att leva ett meningsfullt liv.

Nietzsche varnade för detta när han skrev om att den sista människan vill ha det bekvämt, undviker alla risker, skadar ingen, men har också förlorat all förmåga att skapa något stort, djupt eller meningsfullt.

Jag hänvisar till debatten i boken efter att ha läst den i somras, av skälet att i den reds svar ut på frågor jag ställt här en längre tid inklusive den mest relevanta av dem. I debatten mellan två kontrahenter som båda avvisar ultimat metafysiskt ansvar avhandlas om och i sådana fall hur straff, belägenheter och annat ändå faktiskt kan förtjänas. Jag fäster mig givetvis vid att det i den framkommer att Dennett motiverar ett sådant system instrumentellt och utilitaristiskt av skälet att den uppfattningen är ekvivalent med min strikt ickekompatibilistiska syn. Det reser i sin tur frågan vilket kompatibilismens innehåll är, om den inte innebär att tillvaron är kompatibel med ett ansvar annat än ett utilitaristiskt sådant.

Jag har till skillnad från dig problem med att straff skulle utmätas strikt instrumentellt, även om ingen kan förtjäna ett sådant. Utan det skall ske i enlighet med strikta principer och i relation till en syn på den tilltalade som just ansvarig. Det jag är så rörande överens med Dennett om är att hela detta system inte kan inte motiveras på något annat vis än utifrån nytta. Eftersom ingen någonsin, enligt mig, kan förtjäna exempelvis ett straff (vad Dennett menar är svårt att begripa, eftersom han antar oförenliga ståndpunkter - straff kan faktiskt förtjänas inom ett instrumentellt motiverat system).

Du går nu med på att straff inte kan förtjänas. Men menar samtidigt att vi ändå, i faktisk mening, är "ansvariga" i kraft av vår fria vilja. Hur kan (viljefria) handlingar rendera ansvar som det inte kan förtjänas straff för? Vilket är den fria viljans och det på den följande faktiska ansvarets materiella innehåll?

Vad innebär det att "förtjänsten är reell"?

Jag påstår att det faktiska ansvaret alltid är exakt noll och hur noll skulle kunna graderas på något "rimligt" vis vet jag inte. Men givetvis är det så, att om det vis på vilket systemet råkar vara sammansatt och kalibrerat hade kunnat bygga ansvar så hade faktiskt ansvar realiserats i grad. Och det kommer oavsett den saken i grad i det av strikt nytta motiverade sociala ansvarssystem som vi i praktiken faktiskt lever i och som jag förespråkar.

Jag argumenterar inte emot att evolution av kognitiva kompetenser är faktiska. Utan mot att dessa skulle innebära fri vilja och möjlighet till ansvar annat än instrumentellt sådant eller möjlighet till att faktiskt kunna förtjäna exempelvis klander.

I slutet av inlägget verkar det argumenteras mot negativ utilitarism, det vill säga mot uppfattningen att det enda som har ultimat värde är lidande och som bör minimeras. Vilken jag hejdlöst avvisar. Ja, det framstår som en torftig och meningslös tillvaro att hänge sig åt att minimera sitt lidande. Lyckligtvis så bör lidande avvägas mot positiva upplevelser vilket innebär att lidande eller risk för lidande kan "köpa" välbehag i framtiden. Lidande torde ofta, rentav, vara en förutsättning för större välbehag på lång sikt.

Jag menar för övrigt att människan, omedvetet, har avlat och domesticerat sig själv på samma sätt som hon gjort med hunden (som för övrigt också domesticerat sig själv, avel är en senare fråga). Kulturell och biologisk utveckling samevolverar. Det är dock ingen poäng i detta sammanhang.

Snart kanske hela mänskligheten är ersatt av AI. Det kommer nog inte behövas lika många bebisar i framtiden om det här AI tempot fortsätter

Det beror på vad man menar att människan behövs för.

Ett möjligt scenario är att efterfrågan på insatser utförda av människor själva kommer att utslockna en efter en varefter en accelererande maskinell intelligens överglänser henne på område efter område tills inget återstår. Innebär det en dystopi?

Kanske för 1900- och 00- talsmänniskor som finner sin "mening" och värde i att producera och i att vara efterfrågade. Men en människa som allt intimare integreras med en maskinell kognition flera magnituder mer kraftfull än hennes egen, kan, om den fungerar i linje med mänskliga intressen, förvänta sig att leva i en ständig och icke avtagande stimulans bortom vad vi idag förmår att begripa vidden av. Det går givetvis att argumentera för att detta innebär lysande utsikter.

Om vi inte ger människan särställning utan väljer att fokusera på upplevelser blott, så kan människan bli hedoniskt överspelad av exempelvis resurseffektiva små entiteter som producerar betydligt mer välbehag än krångliga resurskrävande människor med sin ångest och smärta. Om man bortser från vår partiskhet som människor, bör den arten träda tillbaka inför möjligheten att fylla jordens yta med nämnda små upplevelse-maskiner istället?

En fråga i anslutning till ovanstående är i vilken grad det är möjligt att alls realisera inifrånupplevelser i andra substrat än biologiska, antingen genom funktionella kopior av mänskliga sinnen eller genom konstruerande av från början artificiella medvetanden.

Jag har börjat luta allt mer åt att det eventuellt innebär ett betydligt större språng än man kanske anar, åtminstone gällande mänskliga sinnen, och det utan att göra avkall på en principiell funktionalism. Grunden för detta är en strikt syn på identitet mellan biologisk process i biologiskt substrat och upplevelse. Måhända är det så att den funktion som behöver realiseras är bunden till biologiskt komplex dynamik i sådan grad att den blir praktiskt eller fysiskt omöjlig att kopiera.

Jag känner ingen oro inför framtiden med AI. Troligen blir det ett fortsatt bra samarbete mellan AI och homo sapiens.

AI är ju inte ond så den vill inte förgöra oss. Men vissa varnar ju för risken med att den är så effektiv så den skulle i teorin kunna komma fram till att det mest effektiva vore att eliminera mänskligheten för ett större syfte, tex för klimatet eller liknande. Då ser det illa ut för oss. Men det ska nog mycket till för att något sådant ska inträffa är känslan. Eller vad tror du?

Nej, orolig är inte jag heller, kanske främst av skälet att jag inte har en sådan läggning.

Det är väldigt svårt att bedöma hur lätt eller svårt det är att hålla maskinell intelligens i linje med mänskliga intressen (vad det nu är). Vi får ju tänka oss en inte alltför avlägsen framtid där AI får kapacitet att börja förstärka sina egna förmågor varvid dess egen utveckling av sin kapacitet blir explosionsartad. Människan står då inför att kontrollera något som är tusen, miljoner eller miljarder gånger mer kognitivt kapacitetsstark än hon själv är.

Det är förvisso svårt att se skäl till att en sådan välutvecklad kognitiv kraft skulle bli illasinnad bara för att, eller så ultra-autistisk i sitt kalkylerande att den utrotar den mänsklighet som står i vägen för att uppnå något simpelt mål den försetts med. Å andra sidan påstås det att olika AI visat oroväckande tendenser till självständig och tveksam agens redan nu.

Även om sannolikheten för utopi skulle var betydligt större än den för dystopi, så måste små men mycket betydande risker beaktas seriöst.

Så här säger min AI i nuläget:

Gener är livets mjukvara och celler är dess hårdvara. Plockar du bort dem från jorden blir planeten en vacker men helt död stenöken, där floder och vindar rör sig över kontinenterna, men där ingen process någonsin reflekterar över sin egen existens eller strävar efter att överleva.

Han låter lite lurig 😂

Livet är skit i sin renaste form.
Att livet är meningsfullt, att Gud finns och att det finns en mening med vår existens, det är bara en coping mekanism.
Om man frångår alla känslor så inser man snabbt att livet innebär mer lidande än njutning.
Det finns liksom inget positivt i hela världen som rättfärdigar djurplågeri och tortyr.
Men vi människor har ett behov av att vara betydelsefulla så vi skapar sagor om att vi är viktiga.
Men egentligen betyder vi ingenting.