Citat:
Men jag tycker att din kronologi utelämnar flera ganska avgörande aspekter.
För det första innebär en förbättring inte automatiskt att situationen är stabil eller att de bakomliggande problemen är lösta. Victoria har själv beskrivit att Elsa brukar må bättre under sommaren. Hur kan man då redan i september dra slutsatsen att förbättringen var varaktig?
Om det under lång tid funnits invanda mönster kring sjukdom, symtomtolkning, behandlingar och begränsningar är det väl rimligt att en förändring behöver tid för att kunna utvärderas? Sådana mönster bryts inte nödvändigtvis på några veckor. Det handlar inte enbart om att förbättra barnets fysiska hälsa, utan också om att säkerställa att eventuella problematiska förhållningssätt faktiskt förändras.
Vad händer annars om barnet återgår till samma miljö, försämras igen och de gamla mönstren återkommer? Ska man då behöva inleda en ny LVU-process och riskera att utsätta barnet för ytterligare ett uppbrott? Är inte poängen att skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar förändring?
Sedan saknar jag en annan viktig del i din kronologi: hur fungerade samarbetet med föräldrarna i praktiken?
Att Victoria erbjöd sig att följa med till ett utredningshem innebär inte automatiskt att förutsättningarna för en oberoende utredning fanns. Det är också relevant att beakta uppgifterna om att hon fortsatte skriva brev vars innehåll socialtjänsten bedömde som olämpligt, med motiveringen att hon ansåg det vara sin skyldighet. Om de uppgifterna stämmer väcker det frågor om hur samarbetet och förmågan att acceptera nödvändiga förändringar faktiskt fungerade.
När det gäller Ensolution har granskningen visat allvarliga brister i socialtjänstens handläggning och i prövningen av mindre ingripande alternativ. Det ska naturligtvis tas på största allvar. Men granskningen har inte fastställt att den ursprungliga medicinska oron var obefogad eller att de alternativ du förespråkar faktiskt hade fungerat.
Vi har dessutom inte tillgång till hela underlaget från vården, socialtjänsten eller assistansen. Ett LVU bygger på en samlad riskbedömning, inte nödvändigtvis på en enda omständighet.
Självklart måste varje ingripande och umgängesbegränsning vara nödvändigt och proportionerligt. Men det är skillnad mellan att konstatera en förbättring, att bedöma om den är varaktig och att avgöra vilka insatser som behövs framåt.
Du skriver att förbättringen inte bevisar att just den valda vägen var nödvändig. Det stämmer. Men den bevisar heller inte att de alternativ du förespråkar hade varit tillräckliga.
Att Ensolution har konstaterat brister i hur ett omhändertagande genomförts innebär inte att granskningen därmed har visat att det ursprungliga skyddsbehovet saknades.
Det är två olika frågor. Och det är just den skillnaden jag tycker försvinner i ditt resonemang.
För det första innebär en förbättring inte automatiskt att situationen är stabil eller att de bakomliggande problemen är lösta. Victoria har själv beskrivit att Elsa brukar må bättre under sommaren. Hur kan man då redan i september dra slutsatsen att förbättringen var varaktig?
Om det under lång tid funnits invanda mönster kring sjukdom, symtomtolkning, behandlingar och begränsningar är det väl rimligt att en förändring behöver tid för att kunna utvärderas? Sådana mönster bryts inte nödvändigtvis på några veckor. Det handlar inte enbart om att förbättra barnets fysiska hälsa, utan också om att säkerställa att eventuella problematiska förhållningssätt faktiskt förändras.
Vad händer annars om barnet återgår till samma miljö, försämras igen och de gamla mönstren återkommer? Ska man då behöva inleda en ny LVU-process och riskera att utsätta barnet för ytterligare ett uppbrott? Är inte poängen att skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar förändring?
Sedan saknar jag en annan viktig del i din kronologi: hur fungerade samarbetet med föräldrarna i praktiken?
Att Victoria erbjöd sig att följa med till ett utredningshem innebär inte automatiskt att förutsättningarna för en oberoende utredning fanns. Det är också relevant att beakta uppgifterna om att hon fortsatte skriva brev vars innehåll socialtjänsten bedömde som olämpligt, med motiveringen att hon ansåg det vara sin skyldighet. Om de uppgifterna stämmer väcker det frågor om hur samarbetet och förmågan att acceptera nödvändiga förändringar faktiskt fungerade.
När det gäller Ensolution har granskningen visat allvarliga brister i socialtjänstens handläggning och i prövningen av mindre ingripande alternativ. Det ska naturligtvis tas på största allvar. Men granskningen har inte fastställt att den ursprungliga medicinska oron var obefogad eller att de alternativ du förespråkar faktiskt hade fungerat.
Vi har dessutom inte tillgång till hela underlaget från vården, socialtjänsten eller assistansen. Ett LVU bygger på en samlad riskbedömning, inte nödvändigtvis på en enda omständighet.
Självklart måste varje ingripande och umgängesbegränsning vara nödvändigt och proportionerligt. Men det är skillnad mellan att konstatera en förbättring, att bedöma om den är varaktig och att avgöra vilka insatser som behövs framåt.
Du skriver att förbättringen inte bevisar att just den valda vägen var nödvändig. Det stämmer. Men den bevisar heller inte att de alternativ du förespråkar hade varit tillräckliga.
Att Ensolution har konstaterat brister i hur ett omhändertagande genomförts innebär inte att granskningen därmed har visat att det ursprungliga skyddsbehovet saknades.
Det är två olika frågor. Och det är just den skillnaden jag tycker försvinner i ditt resonemang.
En förbättring betyder inte automatiskt att den är varaktig. Och Ensolution har inte visat att den ursprungliga oron saknade grund. Det är två olika frågor, och jag håller med om att de ska hållas isär.
Så låt mig vara tydlig med vad jag faktiskt påstår. Jag påstår inte att det aldrig fanns någon anledning till oro. Jag påstår att ingreppets form inte stod i proportion till det. Även om det fanns ett skyddsbehov, var det inte nödvändigt att hålla en åttaåring utan fysisk kontakt med hela sin familj i sju månader.
Du skriver att förändringar behöver tid för att utvärderas. Jag håller med. Men hur ska man kunna se om mammans förhållningssätt till Elsas sjukdom har förändrats, om de två aldrig får träffas? Mönster i samspel syns bara när samspelet finns. Med ett brev i veckan går det inte att utvärdera någonting. Isoleringen omöjliggjorde precis den bedömning du efterfrågar.
Du frågar vad som händer om Elsa återgår till samma miljö och de gamla mönstren kommer tillbaka. Svaret är en återföreningsplan: gradvis utökat umgänge, följt och dokumenterat. Det är vad LVU kräver. Ensolution hittade ingen sådan plan, och Lex Sarah-rapporten kallade återföreningen en återvändsgränd.
Om breven: om socialtjänsten tyckte att innehållet var olämpligt, är det något att hantera. Men det förklarar inte varför Elsa hölls från sin pappa, sina syskon och sin släkt. Och enligt handläggarnas egna Lex Sarah-anmälningar läste socialtjänsten Elsas brev utan att ha rätt till det.
Och du skriver att förbättringen inte bevisar att alternativen hade räckt. Det stämmer. Men lagen kräver inte att föräldrarna bevisar det. Den kräver att myndigheten prövar de mindre ingripande alternativen, och kan visa varför de inte räcker. Utredningshem, placering hos pappan eller hos släkt prövades aldrig. Om Victoria inte hade samarbetat på ett utredningshem, hade det funnits dokumenterat, och då hade ett LVU stått på fast grund. Nu vet vi ingenting, eftersom ingen försökte.
Två frågor, som du säger. Den ena är om det fanns ett skyddsbehov. Den andra är om ingreppet stod i proportion till det. Ensolution och Lex Sarah handlar om den andra. Och där är svaret ganska tydligt.