8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Men jag tycker att din kronologi utelämnar flera ganska avgörande aspekter.

För det första innebär en förbättring inte automatiskt att situationen är stabil eller att de bakomliggande problemen är lösta. Victoria har själv beskrivit att Elsa brukar må bättre under sommaren. Hur kan man då redan i september dra slutsatsen att förbättringen var varaktig?

Om det under lång tid funnits invanda mönster kring sjukdom, symtomtolkning, behandlingar och begränsningar är det väl rimligt att en förändring behöver tid för att kunna utvärderas? Sådana mönster bryts inte nödvändigtvis på några veckor. Det handlar inte enbart om att förbättra barnets fysiska hälsa, utan också om att säkerställa att eventuella problematiska förhållningssätt faktiskt förändras.

Vad händer annars om barnet återgår till samma miljö, försämras igen och de gamla mönstren återkommer? Ska man då behöva inleda en ny LVU-process och riskera att utsätta barnet för ytterligare ett uppbrott? Är inte poängen att skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar förändring?

Sedan saknar jag en annan viktig del i din kronologi: hur fungerade samarbetet med föräldrarna i praktiken?

Att Victoria erbjöd sig att följa med till ett utredningshem innebär inte automatiskt att förutsättningarna för en oberoende utredning fanns. Det är också relevant att beakta uppgifterna om att hon fortsatte skriva brev vars innehåll socialtjänsten bedömde som olämpligt, med motiveringen att hon ansåg det vara sin skyldighet. Om de uppgifterna stämmer väcker det frågor om hur samarbetet och förmågan att acceptera nödvändiga förändringar faktiskt fungerade.

När det gäller Ensolution har granskningen visat allvarliga brister i socialtjänstens handläggning och i prövningen av mindre ingripande alternativ. Det ska naturligtvis tas på största allvar. Men granskningen har inte fastställt att den ursprungliga medicinska oron var obefogad eller att de alternativ du förespråkar faktiskt hade fungerat.

Vi har dessutom inte tillgång till hela underlaget från vården, socialtjänsten eller assistansen. Ett LVU bygger på en samlad riskbedömning, inte nödvändigtvis på en enda omständighet.

Självklart måste varje ingripande och umgängesbegränsning vara nödvändigt och proportionerligt. Men det är skillnad mellan att konstatera en förbättring, att bedöma om den är varaktig och att avgöra vilka insatser som behövs framåt.

Du skriver att förbättringen inte bevisar att just den valda vägen var nödvändig. Det stämmer. Men den bevisar heller inte att de alternativ du förespråkar hade varit tillräckliga.

Att Ensolution har konstaterat brister i hur ett omhändertagande genomförts innebär inte att granskningen därmed har visat att det ursprungliga skyddsbehovet saknades.

Det är två olika frågor. Och det är just den skillnaden jag tycker försvinner i ditt resonemang.

Avgörande skäl framkom efter det omedelbara omhändertagandet och dessa skäl utgör grunden för det fortsatta omhändertagandet i juli 2025.

En förbättring betyder inte automatiskt att den är varaktig. Och Ensolution har inte visat att den ursprungliga oron saknade grund. Det är två olika frågor, och jag håller med om att de ska hållas isär.

Så låt mig vara tydlig med vad jag faktiskt påstår. Jag påstår inte att det aldrig fanns någon anledning till oro. Jag påstår att ingreppets form inte stod i proportion till det. Även om det fanns ett skyddsbehov, var det inte nödvändigt att hålla en åttaåring utan fysisk kontakt med hela sin familj i sju månader.

Du skriver att förändringar behöver tid för att utvärderas. Jag håller med. Men hur ska man kunna se om mammans förhållningssätt till Elsas sjukdom har förändrats, om de två aldrig får träffas? Mönster i samspel syns bara när samspelet finns. Med ett brev i veckan går det inte att utvärdera någonting. Isoleringen omöjliggjorde precis den bedömning du efterfrågar.

Du frågar vad som händer om Elsa återgår till samma miljö och de gamla mönstren kommer tillbaka. Svaret är en återföreningsplan: gradvis utökat umgänge, följt och dokumenterat. Det är vad LVU kräver. Ensolution hittade ingen sådan plan, och Lex Sarah-rapporten kallade återföreningen en återvändsgränd.

Om breven: om socialtjänsten tyckte att innehållet var olämpligt, är det något att hantera. Men det förklarar inte varför Elsa hölls från sin pappa, sina syskon och sin släkt. Och enligt handläggarnas egna Lex Sarah-anmälningar läste socialtjänsten Elsas brev utan att ha rätt till det.

Och du skriver att förbättringen inte bevisar att alternativen hade räckt. Det stämmer. Men lagen kräver inte att föräldrarna bevisar det. Den kräver att myndigheten prövar de mindre ingripande alternativen, och kan visa varför de inte räcker. Utredningshem, placering hos pappan eller hos släkt prövades aldrig. Om Victoria inte hade samarbetat på ett utredningshem, hade det funnits dokumenterat, och då hade ett LVU stått på fast grund. Nu vet vi ingenting, eftersom ingen försökte.

Två frågor, som du säger. Den ena är om det fanns ett skyddsbehov. Den andra är om ingreppet stod i proportion till det. Ensolution och Lex Sarah handlar om den andra. Och där är svaret ganska tydligt.

Men här tycker jag att du missar en central del av den ursprungliga oron. Vi vet ju inte exakt vad man misstänkte att mammans eventuella påverkan på Elsa innebar eller hur omfattande den bedömdes vara. Om oron tex handlade om att mammans förhållningssätt till sjukdomen påverkade Elsas symtom, självbild och uppfattning om sin egen förmåga, handlade det inte enbart om att utvärdera samspelet mellan mor och dotter. Det handlade också om att kunna bedöma hur Elsa fungerade utan den eventuella påverkan.

Då är det inte självklart att ett utredningshem tillsammans med mamman hade gett samma förutsättningar för en oberoende bedömning.

När det gäller pappan vet vi inte heller vilka bedömningar som gjordes. Om oron gällde mammans påverkan behövde man rimligen också undersöka om pappan förstod den möjliga risken och hade förutsättningar att skydda Elsa från fortsatt påverkan. Det betyder inte att han behövde hålla med myndigheterna om allt, men barnets behov måste kunna sättas främst även när föräldrarna inte delar vårdens uppfattning.

Och återföreningsplanen? Självklart ska en sådan finnas, men hur detaljerat kan man planera en återgång innan man har klarlagt vad oron faktiskt handlar om, vilka risker som finns och vad som behöver förändras? En plan måste väl rimligen kunna utvecklas i takt med utredningen?

Detta ursäktar inte de brister Ensolution påvisat, och varje kontaktbegränsning måste naturligtvis kunna motiveras. Men det är skillnad mellan att konstatera att mindre ingripande alternativ inte utreddes tillräckligt och att hävda att de faktiskt hade fungerat.

Du efterfrågar med rätta dokumentation som visar varför myndigheternas beslut var nödvändiga. Men vi som diskuterar fallet saknar fortfarande stora delar av underlaget. Då bör man också vara försiktig med att slå fast vilka andra lösningar som hade varit tillräckliga.

Totius, du skriver att de avgörande skälen framkom efter det omedelbara omhändertagandet. Tack, det är ett viktigt medgivande. Det betyder att Elsa togs i juni utan de avgörande skälen. De kom fram senare, som en följd av själva omhändertagandet.

Grattis till insikten! Om du släpper din AI kanske du snart är inne i matchen.

Du får nog läsa hela texten istället för att klippa ut snuttar?

Din attityd gör dig omöjlig att resonera med. Min teori är att samma problem gällde för mamman och de personer i Elsas närhet som mamman påverkade. Därmed var LVU den enda framkomliga vägen för att inte ytterligare äventyra Elsas hälsa och utveckling. Tragiskt men nödvändigt.

Nej, LVU behövdes inte. Det fanns andra vägar, och de valde den mest brutala av dem, helt i onödan. Det är därför Ensolution och Lex Sarah-rapporten kritiserar handläggningen.

De borde ha placerat Elsa och Victoria på ett utredningshem, med den ändrade medicinska behandlingen.

Men det hade förstås varit smärtsamt för både socialtjänsten och vården om Elsa blivit “frisk” där.

Hejvardaghej, lägg märke till hur ofta du skriver “vi vet inte”. Vi vet inte exakt vad man misstänkte. Vi vet inte vilka bedömningar som gjordes om pappan. Vi saknar stora delar av underlaget. Och varje gång drar du slutsatsen att myndigheten nog hade goda skäl.

Det är bakvänt. Enligt LVU är det nämnden som ska göra en påtaglig risk sannolik. Om vi inte ens vet vad misstanken bestod i, hur kan någon veta att den motiverade det mest ingripande ingreppet som finns? Osäkerhet är ett argument mot tvång, inte för det.

Så jag frågar igen, och nu utan bedömningar, oro eller “det kan ha varit så”: var finns den konkreta dokumentationen som gör sannolikt att det fanns en påtaglig risk, som krävde att Elsa hölls från sin pappa, sina syskon och sin släkt i sju månader? Inte att det fanns en oro. Inte att det kan ha funnits något vi inte känner till. Utan konkreta omständigheter.

Till dina punkter:

Att bedöma Elsa utan mammans påverkan. Okej. Då placerar man henne hos pappan eller hos en släkting. Där finns ingen mamma. Det kräver inte främlingar, hemlig adress eller sju månader utan pappa och syskon.

Pappan. Du skriver att man “rimligen också behövde undersöka” om pappan förstod risken och kunde skydda Elsa. Precis. Rimligen. Men enligt Lex Sarah-rapporten utreddes han inte alls. Kammarrätten ansåg att det inte behövdes, eftersom han inte delade misstanken mot mamman. Du har just beskrivit vad som borde ha gjorts. Det gjordes inte.

Återföreningsplanen. Visst kan en plan utvecklas över tid. Men det fanns ingen plan alls, enligt Ensolution. Och lagstiftaren har varit tydlig. I förarbetena till Lex Lilla hjärtat står: “Hur återföreningen ska förberedas bör behandlas redan i vårdplanen.” Redan i vårdplanen, inte när utredningen är klar.

Att alternativen kanske inte hade fungerat. Lagen kräver inte att föräldrarna bevisar att mildare alternativ hade fungerat. LVU får bara användas om det kan antas att behövlig vård inte kan ges med samtycke. Föräldrarna gav sitt samtycke till utredningshem. Det är myndigheten som ska visa varför det inte räckte. Det har den aldrig gjort.

Och att vi ska vara försiktiga eftersom vi saknar underlaget. Ja. Men då gäller det dig också. Du kan inte samtidigt säga att vi inte vet vad som låg bakom, och att det därför nog var motiverat.

Så visa dokumentationen! Utan den är det inte myndighetens bedömning som ska få företräde. Det är Elsas rätt till sin familj.

Givetvis menar jag INTE att föräldrarna betett sig som du gör. MEN om någon vh beter sig som du gör återstår bara LVU som framkomlig väg.

Jaha du Totius, så på vilket sätt har pappan betett sig så illa att socialtjänsten inte ens har någon plan för en återförening initialt och först efter sju månader så återförenas dem. Och detta efter att Kalibers journalister börjat ställa frågor till socialtjänsten om fallet.

Kan du ge en rimlig förklaring till detta? Jag får bara inte ihop det. Enda anledningen som går att läsa sig till är att han inte höll med socialtjänsten om att att Victoria misshandlade Elsa med sjukvårdsinsatser. Eller vet du något som vi andra inte vet om honom? Och om du vet det så bör du nog ringa polisen snarast möjligt.