8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Fram med citatet tack, målnummer och sida!

Vid omedelbart omhändertagande gäller andra regler. Det är faktiskt omöjligt att resonera med dig när du inte heller kan de regler som gäller. Utöver det tidigare som du nyss åter visat så är du oerhört okunnig. Sammanfattningsvis har du själv nu visat att du är en oerhört okunnig och genuint oärlig desinformatör. Bra jobbat på några få inlägg på rad.

Där har du fel. Det finns inget sådant krav när oron rör allvarliga konsekvenser för barnet. T ex en potentiell livsfara.

Jag gav ett nästan-citat igår. Och hinner inte just nu.

Antag att du istället läser om en LSS-ansvarig mamma som länge varit i konflikt med vården istället för att följa lagkraven på god kvalitet i LSS-verksamheten, och att barnet därmed blivit lidande i flera år.

Jaha, så vad var faran här då? Elsa har varit hemma sedan mitten av maj. LVU är hävt. Socialtjänsten själv har avslutat vården, och en sakkunnig har bedömt risken som låg till försumbar. Ingen av föräldrarna har bedömts som farlig av någon som har haft tillgång till hela underlaget.

Om det fanns en verklig fara, hade de aldrig släppt hem Elsa. Ingen socialtjänst skickar hem ett barn till en fara den själv tror på.

Och om din rädda, larma, släck-modell: du beskrev den själv så här. Rädda om risken är tillräckligt stor. Larma, alltså utred om det man trodde faktiskt stämmer. Och släck, alltså avsluta eller gå vidare utifrån vad utredningen visar.

Problemet är att den aldrig följdes. Socialtjänsten räddade, och sedan släckte de. Steget däremellan, där man utreder om faran fanns, gjordes aldrig ordentligt. Pappan utreddes inte. Barnkirurgens uppgifter kom aldrig in. Den överläkare som ledde anmälan såg ingen medveten vanvård, men det vägdes aldrig in.

Och tänk på vad det skulle betyda om rädda och släck räckte, utan larma däremellan. Då skulle varje orosanmälan kunna leda direkt till att ett barn hämtas med polis och isoleras från sin familj, utan att någon behövde pröva om oron stämde. Varje förälder i Sverige skulle vara ett telefonsamtal från att förlora sitt barn. Det är just därför lagen kräver att risken görs sannolik genom en utredning. Utan steg två är din modell inte rädda, larma, släck. Det är bara rädda och släck. Och den modellen finns inte i någon lag.

“Antag att du läser om.” Ja, det är just det, Totius. Du ber oss anta. Men vi diskuterar inte vad man kan anta, utan vad som har hänt.

Så låt mig fråga en gång till, konkret: var står det?

Var står det att mamman var LSS-ansvarig, och inte en av flera assistenter, som domen beskriver?

Var står det att hon inte följde lagkraven på god kvalitet i LSS-verksamheten?

Var står det att Elsa blev lidande i flera år på grund av hur assistansen bedrevs?

Vilken domstol, vilken granskning, vilken myndighet har kommit fram till något av det? Inte förvaltningsrätten, inte kammarrätten, inte Ensolution, inte Lex Sarah-rapporten, inte IVO och inte Försäkringskassan. Du har själv medgett att socialtjänsten och domstolarna aldrig tog upp LSS.

Det enda som finns i handlingarna om assistansen är Wilma Barks vittnesmål, och hon beskrev en flicka som inte var påverkad av sin mamma.

Så om du vill att vi ska anta något, behöver du först visa att det har stöd. Annars är det inte ett antagande. Det är en historia påhittad av dig!

Ja, vid ett omedelbart omhändertagande gäller särskilda regler. Det stämmer. Socialtjänsten får omhänderta ett barn innan domstolen har prövat saken, om rättens beslut inte kan avvaktas. Men reglerna tar inte bort kravet på samtycke. Enligt 6 § LVU ska det vara sannolikt att barnet behöver vård enligt LVU. Och LVU förutsätter att vården inte kan ges frivilligt. Socialtjänsten måste alltså, även vid ett omedelbart omhändertagande, ha anledning att tro att föräldrarna inte skulle samtycka.

Hur kunde de veta det, när de aldrig frågade? Det är just det Ensolution kritiserar. Granskaren listar möjligheten att pröva samtycke bland det som borde ha övervägts, och konstaterar att det saknas dokumentation om varför omhändertagandet måste ske samma dag och varför man inte kunde vänta på mer information.

Och lägg märke till var målstolpen står nu. Först erbjöds föräldrarna en frivillig plats i jourhem med inflytande. Sedan behövdes ingen källa, eftersom de när som helst kunde ha samtyckt. Nu gäller andra regler vid omedelbart omhändertagande. Tre olika påståenden på tre inlägg, och inget av dem är det första du sa.

Så frågan står fortfarande kvar: var finns erbjudandet om en frivillig plats med inflytande? Om det inte finns, säg det. Det är inte oärligt att erkänna att man hade fel. Det oärliga vore att låtsas att man aldrig sa det.

Ansvar och skyldigheter är tydligt reglerat i LSS men det är uppenbart att du inte kan något om det heller. Därmed är du inte kvalificerad för en saklig diskussion.

LVU på grund av bristande omsorg utesluter per definition god kvalitet i omsorgen.

Men du kan ju inte bevisa något genom att citera LSS-lagen. Ingenstans står det i några handlingar, eller domar det som du påstår.

LSS reglerar vilka rättigheter den enskilde har till insatser och vilka skyldigheter kommunen har. Den säger ingenting om vad som faktiskt har hänt i ett enskilt ärende. Att en lag finns bevisar inte att den har brutits, och det bevisar absolut inte att föräldrarna har brustit. För det krävs underlag, och det underlaget har du inte visat.

Ditt andra påstående är ett cirkelresonemang: “LVU beslutades på grund av bristande omsorg, alltså var omsorgen bristande.” Ett LVU-beslut är en bedömning av påtaglig risk vid en viss tidpunkt, gjord på det underlag socialtjänsten lade fram. Om underlaget är bristfälligt blir bedömningen det också.

Och just det är vad två granskningar nu pekar på. Ensolutions granskning konstaterar att det saknades utredningsplan, att orosanmälningarna aldrig analyserades kritiskt, att pappan aldrig bedömdes och att handläggningen inte var rättssäker, objektiv och proportionerlig.

Lex Sarah-rapporten från fyra socialsekreterare konstaterar att utredningen inte var allsidig, att det aldrig gjordes någon föräldraförmågebedömning enligt BBIC och att omprövningarna var formella men inte reella.

Att ett beslut har fattats bevisar alltså inte att det var korrekt. Det är därför vi har granskningar, överklaganden och Lex Sarah.

Vad ska jag ”bevisa”? Jag resonerar utifrån vad som hänt och vad som gäller. LVU på grund av bristande omsorg utesluter per definition god kvalitet i omsorgen enligt LSS.

Nej, du resonerar utifrån lagar som du har blandat ihop, och försöker bevisa vad som har hänt genom att citera dem. Men lagar bevisar inte vad som har hänt. De beskriver vad som ska gälla.

Att LSS ställer krav på god kvalitet, säger ingenting om huruvida kraven uppfylldes i Elsas fall. Att LVU talar om brister i omsorgen, säger ingenting om att LSS-insatserna brast. Det är som att hävda att någon har kört för fort, för att det finns hastighetsbegränsningar. Lagen talar om vad som gäller. Vad som faktiskt hände får man ta reda på på annat sätt.

Och det sättet är att gå till primärkällorna. Journalerna, utredningen, anmälningarna, vittnesmålen, loggarna och socialtjänstens egna anteckningar. Det är där det som faktiskt hände finns dokumenterat. Det var just det materialet Ensolution-granskaren, socialsekreterarna som skrev Lex Sarah-rapporten och Kalibers journalister läste.

Och när de gjorde det, hittade de inget om bristande LSS-kvalitet. De hittade en utredning som aldrig prövade sin utgångspunkt, en pappa som aldrig utreddes, uppgifter i orosanmälningarna som inte stämde och en vård som drev på för fortsatt placering.

Så om du vill visa att LSS-insatserna brast, finns det bara ett sätt: peka på var i primärkällorna det står. En lagparagraf räcker inte. Den säger vad som borde ha hänt, inte vad som hände.