8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Nej, mig veterligen har det inte fastställts att över 100 personer faktiskt har läst Elsas akt. Det som framkommit är att över 100 personer hade haft åtkomst till den, och det är inte samma sak. I den efterföljande granskningen identifierades dessutom, såvitt jag förstått, en person som saknade behörighet. Rätta mig gärna om jag har fel, men om du har belägg för att samtliga faktiskt varit inne och läst får du gärna visa det.

Men framför allt missar du fortfarande poängen. De som arbetar inom socialtjänsten omfattas av sekretess och tystnadsplikt. Kaliber gjorde däremot innehåll ur Elsas privata brev tillgängligt för en potentiellt mycket större publik. Jag vågar nog gissa att betydligt fler än hundra personer har hört programmet, och ingen av dem har någon tystnadsplikt kring det de hört.

Så nej, att socialtjänsten kunde läsa breven gör inte en offentlig radiosändning mindre integritetskänslig. Snarare tvärtom: skillnaden mellan intern åtkomst under sekretess och offentlig spridning är ganska central här.

https://www.na.se/orebro/hundra-personer-ska-ha-last-handlingar-om-elsa/
Du får ha din åsikt den är central för dig möjligheten men ingen annan... dina åsikter har jag inte så mycket till övers för... som sagt häromdagen så efterfrågar du Journal uppgifter från 1 år innan LVU för att DU vill FÖRSTÅ.... Du lever verkligen med dubbla måttstockar...det som är legitimt för dig är omoraliskt av kaliber och Victoria...

Ser du någon skillnad mellan 100 personer med behörighet och tystnadsplikt och 23 000 personer på Instagram?

Det är alltså omkring hundra personer som ska ha varit inne i Elsas akt. Det är inte normalt. Och en del var inne på självaste julafton och nyårsafton. Allt sådant går att se, om man begär ut system- och åtkomstloggarna. Hundra personer i ett enskilt barnärende är långt över vad som kan anses normalt. Loggarna kan också visa vilka handlingar som har öppnats, och hittills har enligt uppgift en person fått lämna sin anställning.

Det betyder inte att man får snoka i barns akter som man inte själv arbetar med. Det är förbjudet, och det kan vara brottsligt. Att läsa uppgifter som man inte behöver för sitt arbete kan utgöra dataintrång, och det har lett till både åtal och avsked i andra fall.
Om spelreglerna hade varit schyssta från början, hade föräldrarna aldrig behövt blanda in medierna.

Om de hade fått tillgång till samma handlingar som socialtjänsten, hade de själva kunnat se att barnkirurgens samtal aldrig kom in i utredningen, att pappan aldrig utreddes och att uppgiften om droppet var fel. Om det hade funnits en oberoende granskare med rätt att se allt medan ärendet pågick, hade bristerna kunnat rättas till i tid. Om politiker inte kunde gå in i enskilda ärenden bakom stängda dörrar, hade utredningen fått göras förutsättningslöst. Och om kritiska granskningar alltid diariefördes, hade ingen behövt gräva fram dem i efterhand.

Inget av det fanns. Därför fanns det bara en väg kvar.

Att föräldrarna gick till medierna är inte problemet. Det är ett symtom på problemet. Ett system som fungerar, behöver inte räddas av journalister. När det ändå behövs, är det systemet som har misslyckats, inte familjen som till slut sa ifrån.

Det rör sig om misstänkt dataintrång, och det är ett allvarligt brott som man kan dömas för.

Hundra personer som har haft anledning att läsa i ett enskilt barnärende är orimligt. Så många handläggare arbetar inte med ett sådant ärende. Utredare, gruppledare, någon från socialjouren, kanske en chef eller två. Det är ett fåtal personer, inte hundra.

Om hundra personer ändå har haft behörighet, är det i sig ett problem. Det betyder att behörigheterna har varit så vida att nästan vem som helst på förvaltningen kunnat läsa om ett barn de aldrig arbetat med. Känsliga uppgifter om barn ska bara vara tillgängliga för dem som behöver dem i sitt arbete. Det är grunden för att sekretessen ska betyda något.

Och det är talande att samma kommun, som tycks ha haft så vida behörigheter internt, samtidigt spärrade journalerna för Elsas egen mamma. Hundra anställda kunde läsa om Elsa. Hennes mamma kunde inte se hur hennes dotters vård förändrades.

Skillnaden mellan behörighet och rättighet har redan förklarats för er oräkneliga gånger. Du kan väl inte börja upprepa det också? Har du inga inbyggda stoppers alls?

Men det fungerar ungefär som i sjukvården. Den som arbetar inom vården kan i många fall komma åt i princip alla patienters journaler hos sin vårdgivare. Det krävs ingen särskild behörighet. Man kan slå upp nästan vem som helst, och det är just därför sjuksköterskor ibland döms för dataintrång. Man får inte ens slå upp sig själv enligt gällande regler.

Samma princip gäller inom socialtjänsten. Det räcker att söka i systemet, så ligger uppgifterna där. Skyddet består inte i att man inte kan läsa, utan i att man inte får läsa, och att det syns i loggarna om man gör det.

Det är just därför det säger så lite att bara en person saknade behörighet. Behörighet har många. Frågan är hur många som hade en anledning.

Vi diskuterar egentligen inte samma sak längre. Du diskuterar varför familjen gick till medierna och vilka brister som fanns i systemet. Jag pratar om barnets integritet.

Elsa befann sig redan i en extremt utsatt situation, i en ny miljö med nya vuxna och väldigt liten kontroll över sitt eget liv. Att sådant hon skrev privat om hur hon hade det sedan lästes upp för en obegränsad publik tycker jag inte är att sätta barnet främst.

Det betyder inte att familjen skulle vara tyst eller att medier inte skulle granska. Det finns andra sätt att granska myndigheter än att göra ett åttaårigt barns privata brev till offentligt material.

Nej, jag tror att vi diskuterar samma sak. Du pratar om barnets integritet, och det gör jag också. Vi väger den bara mot olika saker.

Du väger den mot att breven blev offentliga. Jag väger den mot det breven handlade om: ett barn som hämtades av polis, placerades på hemlig ort, inte fick träffa sina föräldrar, syskon eller morfar på sju månader och vars brev dessutom öppnades av socialtjänsten. Om vi ska tala om ett barn som förlorat kontrollen över sitt eget liv, så började det inte i radion.

Och breven var det enda ställe där Elsas egen röst fanns. Hon sa gång på gång att hon ville hem och att hon saknade sin mamma. Socialtjänsten noterade det och bedömde ändå att det inte var för hennes bästa. Det var först när hennes ord nådde andra än socialtjänsten som någon lyssnade på dem. Hennes namn är skyddat, och det var ett annat barn som läste upp breven. Det som nådde ut var inte vem hon var, utan hur hon hade det.

Du skriver att det finns andra sätt att granska myndigheter. Vilka fanns i Elsas fall? Föräldrarna överklagade i två instanser. De begärde ut handlingar. Handläggare gjorde Lex Sarah-anmälningar inifrån. En extern granskning gjordes, och diariefördes aldrig. Inget av det fick hem Elsa. Granskningen i medierna gjorde det.

Att sätta barnet främst handlar inte bara om att skydda hennes ord. Det handlar om att hon fick komma hem till dem hon skrev till.

Ja, men försök då för fan inte att göra det här till en grej som talar för mamman i fallet Elsa!
Ni är ju helt skamlösa!

Öh. Omkring hundra personer ska ha varit inne i Elsas akt, och jag är “skamlös” för att jag påpekar att det är onormalt och att det kan röra sig om dataintrång? Dataintrång är ett allvarligt brott. Det kan leda till skadeståndskrav och en anteckning i belastningsregistret, och det har kostat både sjuksköterskor och poliser jobbet.

Om något är skamlöst, så är det att ta dem i försvar som eventuellt har snokat i ett utsatt barns akt utan anledning. Räcker det inte med det Elsa redan har utsatts för? Hon hämtades av polis, isolerades från hela sin familj och fick sina brev öppnade. Och samtidigt satt alltså människor som inte arbetade med hennes ärende och läste om henne, en del av dem på självaste julafton och nyårsafton. Man kan verkligen undra vilken arbetsuppgift som krävde det.

Barnets integritet har varit ditt eget argument i hela den här diskussionen. Då borde det väl gälla här också. Ett barns akt hos socialtjänsten innehåller några av de mest känsliga uppgifter som finns om henne. Att hundra personer ska ha läst dem är ett betydligt större intrång i Elsas integritet än det mesta som diskuterats i den här tråden.

Utan kaliber så hade Elsa fortfarande varit i LVU det har Victoria uttryckt...3e statsmakten krävdes för att få hem Elsa det sa hon direkt efter att LVU hävdes