8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Jag är ganska kluven till Kalibers granskning. Att granska socialtjänst och sjukvård när något kan ha gått fel är självklart viktigt. Men just i det här fallet finns det också delar av journalistiken som jag tycker väcker frågor.

Jag reagerar bland annat på hur sekretessen framställs. Att föräldrarna lämnat samtycke innebär inte automatiskt att kommunen eller vården kan kommentera ett barns hela vård- och skyddsärende offentligt. Elsa har ett eget integritetsskydd som inte bara försvinner för att hennes föräldrar vill att myndigheterna ska prata.

Än mer tveksam är jag till kontakten med Elsa under det pågående LVU:et. Kaliber kontaktade henne för att berätta att de gjorde ett program om hennes situation, att de låtit ett annat barn läsa upp hennes privata brev för att gestalta hur hon hade det, och frågade dessutom om hon själv ville prata med dem. Som jag förstått det ansåg varken hennes ombud eller socialtjänsten att en sådan kontakt var lämplig. Där tycker jag att man närmar sig en väldigt känslig gräns. Ett barn i den åldern kan knappast överblicka vad det innebär att hennes pågående LVU-process samtidigt blir föremål för en nationell mediegranskning.

Jag reagerar också på att hennes privata brev till mamman användes i programmet. Jag säger inte att det var olagligt, men ett barns privata brev är väldigt personligt. Att en förälder samtycker till publicering är inte samma sak som att barnet själv kan förstå och ta ställning till den exponeringen.

Sedan tycker jag att perspektivet ibland glider från Elsa till Victoria. Det berättas om att Victoria mår dåligt, går ner i vikt och blir sjukskriven. Det är förstås relevant för att beskriva hur hårt situationen drabbat henne. Men när man går så långt in i mammans situation tycker jag att det också är relevant att nämna att hon och hennes man samtidigt var Elsas heltidsassistenter. Då var de inte bara anhöriga utan hade också en professionell omsorgsroll runt barnet.

Journalistik ska granska makt. Men när det handlar om ett åttaårigt barn i ett pågående LVU måste barnets integritet och skydd väga väldigt tungt. Då räcker det inte att fråga vad man kan publicera, man måste också fråga vad barnet själv faktiskt behöver skyddas från.

Jo, men denna historia som läcker som ett trasigt såll liknar mer en parts oresonliga kamp för upprättelse.

Själv satt du häromdagen och efterfrågade journal uppgifter som är långt tillbaka i tiden och tycker inte att det är osmakligt alls... jag kan tycka att du passerar alla anständiga gränser där... det ursäktar du med att familjen redan valt att gå ut med uppgiften... Dom har ett legitimt syfte, vad är ditt syfte mer än att du vill förstå som du påstår... Usch säger jag bara...

Du lyfter några frågor som är rimliga. Ett barns integritet väger tungt, och det finns pressetiska frågor i alla granskningar som rör barn. Om Kaliber gick för långt i kontakten med Elsa eller i användningen av hennes brev, är det en fråga som Granskningsnämnden kan pröva. Det tycker jag är helt i sin ordning.

Men lägg märke till vad din kritik leder till om man följer den hela vägen. Om medierna inte kan granska ett pågående LVU-ärende, och om sekretessen inte kan hävas ens när föräldrarna samtycker, då finns det ingen som kan granska ärendet medan det pågår. Socialtjänsten kontrollerar underlaget. Domstolen ser bara det som läggs fram. Granskningar som kritiserar handläggningen diarieförs inte. Då är medierna det enda som återstår.

Det är därför föräldrarna vände sig till medierna. Inte för att exponera Elsa, utan för att det var deras enda chans. Och det fungerade. Det var efter granskningen som Elsa flyttades till en släkting, som Lex Sarah-anmälningarna och Ensolution-granskningen blev kända, och som Elsa till slut fick komma hem.

Om vi vill skydda barns integritet och samtidigt komma åt maktmissbruk, är lösningen inte mindre granskning. Det är en granskning som inte behöver gå via medierna. En oberoende instans som kan granska socialtjänstens handlingar i pågående ärenden, så att föräldrar slipper välja mellan att ge upp och att gå ut offentligt. Ola Möller föreslog just det i riksdagen, och socialtjänstens egna socialsekreterare föreslår något liknande i Lex Sarah-rapporten.

Och om att föräldrarna var assistenter: det säger ingenting om huruvida journalistiken var rätt eller fel. Det är samma spår som har drivits i tråden i flera dagar, utan att någon myndighet eller granskning har tagit upp det.

Du skriver att man måste fråga vad barnet behöver skyddas från. Jag håller med. I Elsas fall var det inte i första hand medierna. Det var sju månader utan sina föräldrar, utan återföreningsplan.

Tänk att vara åtta år och skriva något privat till sin mamma i en väldigt utsatt situation, och sedan få veta att andra människor har läst det, återgett det och låtit någon annan läsa upp dina ord i radio.

Det stannar ju inte heller i radion. Andra barn kan höra om det, läsa om det eller börja ställa frågor i skolan om sådant som stod i breven eller om andra privata delar av ens liv. Då har barnet plötsligt förlorat kontrollen över något som från början bara var tänkt för mamma.

Det är där jag tycker integritetsfrågan blir väldigt konkret. Det handlar inte om att stoppa granskning. Det handlar om att förstå att ett barns privata ord kan få ett helt annat liv när vuxna gör dem offentliga.

Tänk att vara åtta år och skriva något privat till sin mamma i en väldigt utsatt situation, och sedan få veta att andra människor har läst det, återgett det och låtit någon annan läsa upp dina ord i radio.

Det stannar ju inte heller i radion. Andra barn kan höra om det, läsa om det eller börja ställa frågor i skolan om sådant som stod i breven eller om andra privata delar av ens liv. Då har barnet plötsligt förlorat kontrollen över något som från början bara var tänkt för mamma.

Det är där jag tycker integritetsfrågan blir väldigt konkret. Det handlar inte om att stoppa granskning. Det handlar om att förstå att ett barns privata ord kan få ett helt annat liv när vuxna gör dem offentliga.

Är du dum på riktigt nu, socialtjänsten öppnade och läste alla breven... hur privat var det då??? Din agenda är så sjukt genomskinlig att jag kräks på såna som dig... du har precis noll skam i kroppen

Är du dum på riktigt nu, socialtjänsten öppnade och läste alla breven... hur privat var det då??? Din agenda är så sjukt genomskinlig att jag kräks på såna som dig... du har precis noll skam i kroppen

Att socialtjänsten läste breven gör dem inte offentliga. Det är två helt olika saker.

Om socialtjänsten saknade rättsligt stöd för att öppna dem är det förstås allvarligt och ska granskas. Men det gör inte nästa steg mindre problematiskt: att ett åttaårigt barns privata ord används i radio och sprids vidare till en obegränsad publik.

Ett eventuellt fel hos socialtjänsten blir inte ett frikort för andra vuxna att göra samma barns privata brev offentliga.

Och du får gärna fortsätta kalla mig dum i huvudet om det känns nödvändigt. Jag tänker ändå inte sjunka till den nivån.

Att socialtjänsten läste breven gör dem inte offentliga. Det är två helt olika saker.

Om socialtjänsten saknade rättsligt stöd för att öppna dem är det förstås allvarligt och ska granskas. Men det gör inte nästa steg mindre problematiskt: att ett åttaårigt barns privata ord används i radio och sprids vidare till en obegränsad publik.

Ett eventuellt fel hos socialtjänsten blir inte ett frikort för andra vuxna att göra samma barns privata brev offentliga.

Och du får gärna fortsätta kalla mig dum i huvudet om det känns nödvändigt. Jag tänker ändå inte sjunka till den nivån.

Det som den här debattören för fram är i praktiken omskrivningar för att allt ska förbli som det alltid har varit. Socialtjänsten ska slippa granskas och kunna fortsätta smussla bakom sekretessen. Fokus ska i stället ligga på föräldrarna och på medierna, som i det här fallet gjorde sitt förbannade jobb.

Och föräldrarna ska få kritik för att de gjorde det förbjudna och gick till medierna, när de satt fast i värsta sortens kafkaprocess, där deras barn var placerat på grunder som inte höll, utan någon plan för när hon skulle få komma hem. Hur kan man i ett sådant läge lägga skulden på föräldrarna och medierna?

De flesta håller med om att det var bra journalistik. Nu är programmen dessutom nominerade till Guldörat.

Den där personalen får mitt blod att pulsera så mycket kan jag säga.... hans agenda är så fruktansvärt genomskinligt att man måste vara blind för att missa det